Bör Sverige införa euron?

Vid folkomröstningen 2003 röstade 55,9 procent av svenskarna nej till att ersätta kronan med euron. Under åren har styrkan i svenskarnas nej varierat kraftigt, men folkomröstningsresultatet har i princip varit stabilt, med enstaka undantag.

I samband med den globala finanskrisen 2009 svängde opinionen tillfälligt mot ett ja, bara för att snabbt dra öronen åt sig.

– Den svenska kronan föll ganska radikalt i värde, samtidigt som det såg ut som att euroområdet inte hade några uppenbara problem. Sedan briserade Greklandskrisen som utlöste eurokrisen, och svenskarnas stöd för euron föll dramatiskt, säger Karolina Ekholm, riksgäldsdirektör.

Karolina Ekholm är nationalekonom med bakgrund som vice riksbankschef.

– Opinionen är väl korrelerad med värdet på den svenska kronan. Periodvis har svenskarna lidit av att kronan varit svag och att det blivit dyrt att resa till Europa. Då har stödet för euron varit starkare, säger Karolina Ekholm.

Under eurokrisen var den svenska opinionen för euron nere på bottennoteringar kring 10 procent. Ett decennium senare har pandemin, Vladimir Putins krig mot Ukraina, inflationskrisen och den tilltagande geopolitiska oron förändrat spelplanen. Sedan 2022 har stödet för euron åter börjat stiga, och åtminstone bland dem som redan är positiva hörs röster om att frågan bör lyftas igen.

Euron – ekonomi eller politik?

Mot den bakgrunden anlitade Stiftelsen Fritt Näringsliv nationalekonomen Lars Calmfors, som ledde den stora euroutredningen på 1990-talet, för att göra en ny genomlysning av frågan. Ambitionen var att utredningen i allt väsentligt skulle efterlikna en statlig utredning: ledas av en oberoende expert och ge ett allsidigt perspektiv på argumenten för och emot ett svenskt eurointräde. Utredningen blev klar i december och har bidragit till att sätta frågan på dagordningen igen.

– Argumenten för har förstärkts och argumenten mot har försvagats, säger Lars Calmfors och utvecklar:

– De ekonomiska argumenten för att gå med har blivit starkare, men det är de politiska argumenten som är avgörande för mig. Jag tycker att det finns ett starkt argument att vi ska bidra till så mycket politisk integration som möjligt i Europa, för att Europa ska kunna hävda sig mot Ryssland och Kina – och inte minst USA. Ett svenskt eurointräde skulle vara en väldigt tydlig signal om att vi vill ha mer samarbete i Europa och att vi vill bidra till det.

Med tanke på hur mycket arbete nationalekonomer lagt ned på att förstå euron är det anmärkningsvärt att även ekonomer beskriver valutaunionen främst som ett politiskt projekt. Så har det varit från start: euron började som en politisk kompromiss i samband med Tysklands återförening.

Valutan som maktmedel

– En gemensam valuta var mer eller mindre ett krav från Frankrike när Tyskland skulle återförenas. Frankrike var rädd för att Tyskland skulle bli för mäktigt i Europa. Det finns alltså väldigt mycket politik bakom detta, säger Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.

Han medverkar med ett kapitel i Lars Calmfors nya utredning och hör samtidigt till eurons skarpaste kritiker. Om Fredrik N G Andersson fått bestämma hade valutaexperimentet aldrig blivit av.

– Valutan är det yttersta maktmedlet ett land har för att föra ekonomisk politik. Saknar ett land egen valuta kan det i praktiken inte längre bedriva en självständig ekonomisk politik. Ansvaret flyttas då från nationalstaten till euronivån. Samtidigt saknas där de demokratiska institutioner som normalt krävs för att legitimt kunna föra en samlad ekonomisk politik.

Ett modernt välfärdsland behöver en egen valuta, är Fredrik N G Anderssons uppfattning. Europeiska länder ser olika ut ekonomiskt och politiskt, och därför behövs en egen växelkurs för att kunna hantera dessa skillnader, menar han. Växelkursen fungerar som ett anpassningsinstrument när ekonomier utvecklas olika.

Teorin möter verklighet

Den teoretiska ramen – välkänd från eurodebatten – är teorin om optimala valutaområden. Europa är inte ett sådant, vilket man försökte hantera genom att införa konvergenskriterier, som alla medlemsländer måste uppfylla inför ett inträde i valutaunionen.

När Sverige valde att stå utanför eurosamarbetet var det formella skälet att landet inte uppfyllde kriterierna. Ironiskt nog, påpekar Fredrik N G Andersson, är det länder som i dag står utanför euroområdet som bäst uppfyller kraven i stabilitets- och tillväxtpakten. Sverige har exempelvis en av EU:s lägsta offentliga skulder, 35 procent av bnp, och relativt god budgetdisciplin.

För Lars Calmfors är Sveriges starka statsfinanser ett av flera argument för att Sverige bör gå med i valutaunionen. Den låga statsskulden ger regeringen ekonomiskt utrymme att bedriva finanspolitik och därmed att kunna hantera en konjunkturnedgång, även om Riksbanken inte längre skulle föra en egen penningpolitik. Dessutom, menar Lars Calmfors och andra euroförespråkare, har den svenska konjunkturen över tid blivit alltmer synkroniserad med den i euroområdet. Alla de stora konjunktursvängningarna sedan eurostarten har varit globala. Det speglas av att Riksbanken för det mesta fört ungefär samma räntepolitik som ECB.

Ett annat argument för att införa euron är att handeln och investeringarna förväntas öka, både inom EU och med tredje land. En försiktig uppskattning i Lars Calmfors nya utredning är att medlemskap i valutaunionen har ökat handeln mellan deltagande länder med 10–15 procent. En del av denna effekt har redan kommit Sverige till del, men enligt Lars Calmfors skulle införandet av euron kunna öka Sveriges handel med euroländerna med ytterligare 5–7,5 procent samt en ungefär lika stor ökning med resten av världen, eftersom en övergång till euron också tycks öka handeln med icke-euroländer. Effekten på utländska direktinvesteringar väntas bli större, runt 20 procents ökning, eftersom investeringar är långsiktiga och därför svårare att valutasäkra.

Uppskattningen bygger på en omfattande forskningslitteratur om valutaunioners betydelse för handel. Fredrik N G Andersson anser dock att kollegorna i detta fall går över ån efter vatten. Han baserar i stället sin argumentation på hur det faktiskt sett ut i olika länder.

– Sverige har haft en bättre ekonomisk utveckling än jämförbara euroländer både sett till bnp-tillväxten och exportens utveckling. Så vi har uppenbart inte förlorat något på att stå utanför, säger han.

Samtidigt som svensk ekonomi utvecklats relativt väl har många euroländer haft stora problem, på grund av att de misskött sin ekonomi eller drabbats särskilt hårt av en konjunkturcykel eller strukturomvandling. Grekland och Finland är tydliga exempel.

– När länderna får problem har de svårt att ta sig ur dem eftersom de inte längre kan bedriva egen penningpolitik. Då läggs hela ansvaret på finanspolitiken. Men även finanspolitiken begränsas av de regler som finns. Om statsskulden är för hög blir det svårt att finansiera strukturreformer i en kris, säger Fredrik N G Andersson.

Nationalekonomerna står i var sin ringhörna och kommer till helt olika slutsatser. Ingen av dem underkänner den andres argument, men de värderar dem olika och utgår från olika perspektiv. Lars Calmfors är också öppen med att han tror på euron som politiskt projekt. Fredrik N G Andersson gör det inte. En springande punkt gäller synen på att flytta politisk beslutsmakt till EU-nivån.

Eurokrisen – eurons stora stresstest

En som studerat hur euron flyttat politisk makt till EU är statsvetaren Jonas Tallberg, som också deltagit i Lars Calmfors nya utredning där han undersöker euron som verktyg för ökad europeisk integration.

– Många satte sitt hopp till euron som det ekonomiska medlet för politisk integration. För dem var de inbyggda obalanser som fanns i konstruktionen någonting som på sikt skulle driva fram mer politisk integration, säger Jonas Tallberg och fortsätter:

– Samtidigt fanns det andra som gjorde samma analys, att konstruktionen innehöll obalanser, men som menade att detta i stället skulle skapa stora spänningar, både mellan medlemsstater och inom dem.

Nästan 30 år senare finns ett slags facit. Spoiler: båda sidor anser att de fått rätt. Men först något om eurons stora test – den europeiska statsskuldskrisen som utlöstes av den globala finanskrisen 2008.

Eurokrisen i början av 2010-talet blev ett existentiellt test för den gemensamma valutan. Den europeiska centralbanken, ECB, tvingades tänja på EU:s grundfördrag för att kunna stödköpa statsobligationer och stabilisera värdet på euron. År 2012 uttalade dåvarande ECB-chefen Mario Draghi de sedermera bevingade orden att centralbanken skulle göra ”whatever it takes to preserve the euro”.

Enligt tidigare vice riksbankschefen Karolina Ekholm är valutaunionen i dag betydligt stabilare än när den lanserades. Detta som en följd av eurokrisen. I en rapport för Sieps lyfter hon fram skapandet av bankunionen som en avgörande åtgärd för att rädda euron.

Snål eller solidarisk?

Bankunionen skulle vila på tre ben: gemensam tillsyn, gemensam krishantering och en gemensam insättningsgaranti. Två av tre ben har förverkligats.

– En utestående fråga gäller den gemensamma insättningsgarantin som har diskuterats i långliga tider, säger Karolina Ekholm och utvecklar:

– Det finns en blockering där som handlar om att man inte vill åta sig att betala gemensamt för eventuella bankfallissemang innan de är säkra på att bankerna i hela systemet ligger på ungefär samma risknivå. Så det är en pågående diskussion.

Frågan om skillnader i disciplin och risknivå är ständigt återkommande i eurodebatten. Regeringar med strikt budgetdisciplin vill inte betala för de med flexiblare inställning till statens finanser. Länder som arbetat ner sina statsskulder vill inte ärva andras skulder. Försiktiga banker vill inte bära risk för mer riskbenägna aktörer.

Ur ett strikt nationellt perspektiv går det därför att argumentera för att riskerna med en euroanslutning har ökat. Sverige har i dag starka statsfinanser, samtidigt som valutaunionen efter eurokrisen innebär mer riskdelning än vad som var fallet när den lanserades.

Lars Calmfors vänder sig emot att ha enbart svenska intressen som utgångspunkt i diskussionen.

– När man diskuterar inflytande så har det ju ofta varit med ett snävt synsätt. Man tänker att vi ska främja svenska intressen så mycket som möjligt. Men man kan ju anlägga en vidare syn att, som världen ser ut, gäller det att skapa ett så starkt Europa som möjligt. Och att vi ska ta vårt solidariska ansvar för att göra det, säger han.

Mer integration – eller mer splittring?

Det finns goda belägg för att euron har bidragit till ökad integration inom EU. Eurokrisen tvingade fram institutioner och regelverk som egentligen borde ha funnits från början, men som hade varit politiskt omöjliga att driva igenom. Därför valde man att så att säga sjösätta euron och göra den seglingsduglig efter hand. Som ofta i det europeiska samarbetet är det kriserna som drivit projektet framåt, berättar Jonas Tallberg. Han menar att euron fungerat som integrationsmotor, precis så som förespråkarna tänkte sig.

Samtidigt menar Fredrik N G Andersson att de som varnade för att det skulle bli tvärtom – att euron skulle splittra – fick också rätt.

– Jag skulle säga att EU är mer splittrat i dag än tidigare och att det är svårare att nå överenskommelser. Det är bara att ta stabilitets- och tillväxtpakten. Där finns mängder av regler som medlemsländerna har enats om, men de följs inte. Det räcker inte med att förhandla fram regler – de måste ju också kunna genomföras.

Fredrik N G Andersson pekar också på den tilltagande politiska polariseringen i Europa och framväxten av högerpopulistiska partier.

Eurokrisen var en utlösande faktor för både vänster- och högerpopulistiska partier i Europa. Att ytterhögern i dag fått ett starkare fäste i europeisk politik beror däremot på att den har mobiliserat kring andra frågor, särskilt migrationen, förklarar Jonas Tallberg. Eurofrågan har förlorat i politisk sprängkraft.

Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att ”hålla på” sin valuta. Med andra ord, när ett land väl antar euron som valuta växer ofta stödet för valutan över tid. Det är knappast ett argument för att införa euron, men det är en faktor som kanske kan spela politiker i händerna.

Statsvetaren Jonas Tallberg sammanfattar den svenska hållningen:

– Sverige har aldrig stått längst fram i det federalistiska ledet, utan haft en väldigt pragmatisk syn på det europeiska samarbetet. Men när vi sett de funktionella fördelarna så har de insikterna tenderat att så småningom diktera politiken också. Alltså, vi köper inte visionerna – men vi köper de funktionella fördelarna.