Jakten på en ny världsvaluta

Världens första riktigt globala valuta var den spanska silverpiastern, som spreds över världen tillsammans med det spanska imperiet och dess erövringar av Amerika. Från de enormt rika fyndigheterna i Bolivia och Mexiko smältes rent silver ner och präglades till fyra centimeter breda mynt med spanska stämplar. Om kinesiska köpmän i Manila ville sälja porslin eller te till brittiska sjöfarare på 1600-talet var det spanska silverrealer de ville ha betalt i. Detsamma gällde kryddhandlare i Indien, mattförsäljare i Syrien eller fastighetsmäklare i Nordamerika.

Den spanska silverpiastern ersattes sedan av holländska gulden, därefter av det brittiska pundet och slutligen av den amerikanska dollarn. Utöver dessa har historien sett en handfull andra valutor med internationell status.

Vad som gett just dessa valutor makt – och varför de till slut tappat den – har länge diskuterats av historiker och ekonomer utan någon entydig slutsats. En stark ekonomi, militär makt och gärna institutioner som kan skydda investerare och affärsmän från rovgiriga härskare brukar nämnas som avgörande faktorer.

Sedan andra världskriget har den amerikanska dollarn haft världens förtroende som reservvaluta. Men den nuvarande administrationens geopolitiska nyckfullhet och oron för att dollarn ska användas som finansiellt vapen har skakat förtroendet.

Alla tidigare världsvalutor har till slut förlorat sin ställning. En dag kommer även dollarn göra det, skriver ECB-chefen Christine Lagarde i en krönika för Financial Times i fjol och antyder att det skulle kunna ske tidigare än vi kan ana:

”Vi bevittnar en djupgående förändring i den globala världsordningen […] Den amerikanska dollarns dominerande roll, själva fundamentet i systemet, är inte längre given.”

Christine Lagarde ser utvecklingen som en möjlighet att mobilisera Europa och höja eurons globala status. Hon beskriver det som Europas ”global euro moment”. Frågan är bara om euron – och Europa – har det som krävs för att axla en större roll.

Hur dollarn blev världsvaluta

Storbritannien var den dominerande ekonomiska, militära och politiska makten före första världskriget. Det var så pundet byggde sin ställning, berättar Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet, som forskar om valutors historia.

– Just kombinationen är viktig: den brittiska flottan, med närvaro över hela världen, en snabbt växande ekonomi tack vare industrialiseringen, och så politisk öppenhet tillsammans med en stark rättsstat.

Sedan kom kriget. Storbritannien tvingades skuldsätta sig för att finansiera krigsinsatsen och lånade framför allt av USA. Dollarn stärktes långsamt, berättar Lars Jonung:

– Mellankrigstiden var en tid när världen i praktiken hade två världsvalutor. Och det var inte självklart vilken som skulle dominera. Det internationella monetära systemet var sönderslaget. Men gradvis stärktes dollarns ställning. Och så kom andra världskriget.

USA:s finansiering av de allierades krigsansträngningar gjorde att en stor del av världens guldreserver samlades hos den amerikanska staten. Efter kriget skapades Bretton Woods-systemet, där dollarn knöts till guldet till ett fast pris.

– Och då blev dollarn världsvalutan, så att säga. USA hade precis de förutsättningarna som Storbritannien haft under 1800-talet: militär makt, ekonomisk styrka och politiskt inflytande. Dessutom hade USA New York-börsen, som höll på att växa fram till världens viktigaste finanscentrum, samt i princip hela världens guldreserver.

Slutet på dollarns dominans?

80 år senare ser det inte riktigt lika stabilt ut. Dollarn blir gradvis mindre populär som reservvaluta. Centralbanker diversifierar sina reserver, låter amerikanska obligationer löpa ut och skiftar sedan till andra tillgångar. Börstidningen Barron’s konstaterade nyligen i en rubrik att ”dollarns herravälde går mot sitt slut”.

Skiftet beror på flera saker. USA har använt dollarn som ett kraftfullt finansiellt vapen mot sina fiender men även mot allierade, vilket har oroat centralbanker världen över. Tullhot och territoriella anspråk, som diskussionen om Grönland, har pressat förtroendet.

– Ser man på längre sikt så blir dollarns position mer hotad när tilltron till USA minskar. Länder börjar söka alternativ till dollarn och de amerikanska betalsystemen som världen är beroende av, säger Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och fortsätter:

– Vi har förlorat tilltron till amerikanerna. Det är extremt svårt att bygga upp den igen.

Lars Jonung håller med om att världen har gått in i en ny era där Donald Trump undergräver USA:s internationella ställning. Men han vill inte ännu spå slutet för dollarns roll.

– Det är inte så att någon valuta på ett signifikant sätt har försvagat dollarns position. Inte än i alla fall. Det är svårt att avgöra om omallokeringen av kapital bort från amerikanska statspapper är tillfällig eller en långsiktig trend – det vet vi först om 5–10 år.

En av de stora fördelarna med att vara det land som kontrollerar den globala reservvalutan är att staten kan låna pengar billigt eftersom valutan alltid är efterfrågad. Det är bara att emittera nya obligationer vid behov. Det har bidragit till att USA byggt upp en mycket stor statsskuld.

– På grund av en helt groteskt expansiv finanspolitik pekar prognoserna mot en skuldsättning som är högst oroväckande. Och det ser jag som det riktigt stora hotet mot dollarns ställning, säger Lars Jonung.

Om centralbanker och investerare utanför USA börjar sälja sina amerikanska statsobligationer kommer den amerikanska marknadsräntan att rusa.

– Då kommer också dollarns position som reservvaluta att hotas. Det kan bli den stora triggern.

Hittills har det svalnande intresset för dollarn inte lett till någon större flykt till andra valutor, exempelvis euron. I stället har många centralbanker ökat sina guldinnehav. Guld utgör nu omkring en fjärdedel av centralbankernas reserver, jämfört med cirka 10 procent 2017, enligt IMF.

Euron saknar en stat

Det hindrar inte ECB:s ambitioner att höja eurons status. Valutan har varit nummer två efter dollarn sedan den skapades och står för cirka 20 procent av de globala reserverna, jämfört med dollarns 59 procent, enligt en rapport från tyska statliga tankesmedjan SWP.

Rapporten är skeptisk till eurons möjligheter att utmana dollarn som global reservvaluta. Valutan saknar de institutionella förutsättningarna, och till skillnad från dollarn finns det inte någon suverän stat bakom valutan.

EU:s medlemsstater är inte ens eniga om ambitionen, enligt rapporten. Frankrike har länge sett en global euro som ett prestigeprojekt och en önskan att utmana dollarns dominans. Tyskland vill lämna valutans internationella roll åt marknadskrafterna.

Fredrik N G Andersson är också skeptisk till ECB:s retorik.

– Jag är för gammal för den typen av uttalanden. Jag har hört det sedan tonåren. Det här är inget nytt. Det är bara retorik. Han fortsätter:

– För att verkligen bli en global världsvaluta och på riktigt utmana dollarn måste valutan ha en stat bakom sig. Det kräver en regering, ekonomisk styrka och militär makt. Annars blir det inget.

Men det finns åtgärder som kan stärka eurons roll utan att stöpa om unionen till en fullständig federation. Vissa saker har redan börjat ske. EU-kommissionen har exempelvis börjat ge ut allt fler euroobligationer. Mot slutet av året räknar kommissionen med att det kommer finnas obligationer för cirka 1 000 miljarder euro, vilket kan jämföras med de amerikanska statsobligationerna som uppgår till drygt 31 000 miljarder dollar, enligt amerikanska finansdepartementet.

– Volymerna är fortfarande små. Det finns inte tillräckligt många obligationer utställda av EU-kommissionen för stora investerare som vill placera i euro. Men utvecklingen har åtminstone börjat, säger Fredrik N G Andersson.

Dessutom krävs en gemensam, djup och likvid kapitalmarknad för att kunna hantera stora globala investeringar på ett effektivt sätt, berättar Lars Jonung.

– Den europeiska kapitalmarknaden är fragmenterad. Det finns en tysk, en fransk, en holländsk, en svensk och en italiensk och så vidare. I USA finns New York – där handlas i princip allt.

Livet efter dollarn

De flesta nationalekonomer bedömer ECB:s ambitioner som orealistiska. Samtidigt är det dalande intresset för dollarn ett faktum. Frågan blir då vad som kan ta över. I dagsläget finns ingen självklar efterträdare. I stället kan det bli en bredare flora av valutor, menar Lars Jonung.

– Du kan göra upp i norska kronor när du handlar olja i Europa. Du kanske handlar i schweizerfranc när det gäller medicinska preparat och klockor. Och när det gäller kaffe så kanske vi handlar i brasiliansk valuta. Det blir en mer fragmenterad struktur, men det är inte ett problem tack vare dagens finansiella digitala verktyg.

Kanske underordnas även institutionernas storslagna ambitioner i slutändan de stora historiska skeendena.

– Det som är det verkligt avgörande är världskrig. Efter första världskriget förlorade pundet sin position. Andra världskriget gav oss dollarn. Och tredje världskriget, om det finns någonting kvar, kommer att avgöra vad vi får som nästa reservvaluta.