Niklas Ekdal: Chicken racet som kan sänka hela EU

När ett land i finansiell kris skakas av kravaller – med tusentals arresterade demonstranter och skadade poliser – tar det emot att kora en vinnare. Nationell samlings Marine Le Pen är, för stunden, det självutnämnda undantaget. Medan franska städer brann höll hon ett gravallvarligt tal till nationen, som om segern i nästa års presidentval redan var hennes.

Det är ett politiskt läge som pappa Jean-Marie Le Pen bara kunde drömma om när han bildade partiet 1972. Under större delen av sitt 96-åriga liv var han en krumelur i marginalen. Öppen rasism, nostalgi kring Frankrikes koloniala förflutna och samarbete med Nazityskland under and­ra världskriget framstod som hopplöst obskyrt.

Dåtidens stora trender – globalisering och avkolonisering – föll inte Jean-Marie Le Pen på läppen. ”Mina idéer var före sin tid”, noterade han i en intervju 2018. ”Men i dag är de i takt med verkligheten.”

Det stämmer tyvärr. En sekellång historisk cirkel riskerar att slutas i Europa.

I presidentvalet 1974 fick Jean-Marie Le Pen mindre än 1 procent av rösterna. Men den politiska stämningen förändrades, inte bara i Frankrike, i takt med ökat motstånd mot invandring. I valet 2002 tog han sig till andra omgången efter att ha slagit vänsterns kandidat i första.

I presidentvalet 2007 gick det sämre. Jean-Marie Le Pen slutade på fjärde plats med dryga 10 procent av rösterna. Lyftet kom först när den mer polerade dottern tog över 2011. Faderns antisemitism blev till sist för mycket till och med för hans egen rörelse.

I finalen mot Emmanuel Macron 2022 nådde Marine Le Pen 41,5 procent. I parlamentsvalet 2024 tillräckligt för att kortsluta fransk politik, i ett prekärt ekonomiskt läge med ohållbara underskott. Sedan dess har räntorna tickat uppåt och ekvationen i Paris blivit ännu omöjligare.

Vilket är då Marine Le Pens erbjudande till fransmännen? Att hon markerar hårt mot huliganismen, precis som president Macron, är naturligtvis i sin ordning. Här faller skuggan över vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon som tvärtom uppmuntrat de urspårade protesterna.

Brister i skolan kan aldrig vara en ursäkt för att plundra butiker. Men hur skulle en populistisk höger kunna reformera den svaga franska ekonomi som är roten till det onda, när en seriös president från den politiska mitten gått bet på uppgiften i tio år?

När Marine Le Pen nyligen lovade att kapa statsskuld (120 procent av bnp) och underskott kraftigt föll obligationsräntor tillfälligt till­baka något. Men hennes trovärdighet är noll, sedan hon torpederat tidigare försök i samma riktning och går till val på ytterligare sänkt pensionsålder – den franska statens värsta finan­siella huvudvärk.

Om Frankrikes skuldkris spårar ur på allvar är det föga troligt att en president Le Pen skulle dra åt svångremmen. Snarare väntar ett chicken race om räddningspaket från Europeiska centralbanken. Utan Frankrike – inget EU och ingen euro. Här finns dessvärre ett förhandlingsutrymme.

Ur Bryssels, Berlins eller Stockholms perspektiv slutar hotbilden Marine Le Pen inte där. Bland mycket annat vill hon halvera Frankrikes medlemsavgift till EU, strypa det bilaterala stödet till Ukraina, införa nationella gränskontroller och ignorera EU-domstolens utslag.

Fler än EU-kommis­sionens ordförande Ursula von der Leyen har anledning att ligga sömnlösa över ett sådant program.