Niklas Ekdal: EU är i skottgluggen för populister

Årets oktoberfest i Tyskland går mot sitt slut. Folk som gillar öl ser gärna paralleller mellan konsumtionen i Bayern och den allmänna stämningen i landet. För tillfället är den rätt dämpad.
Antalet besökare på oktoberfesten har i decennier pendlat runt 6–7 miljoner. Men ölhävningen fördubblades från mitten på 80-talet till 2010, med en topp runt 1,1 liter per skalle. Sedan dess har den fallit tillbaka rejält.
Bra för folkhälsan, kanske, men inte för atmosfären. Den tristaste hösten av alla har förbundskansler Friedrich Merz haft.

Delstatsvalen i östtyska Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern blev triumfer för högerextrema Alternative für Deutschland men ”katastrof” för kristdemokratiska CDU, för att använda Friedrich Merz eget ord. I kosmopolitiska Berlin gjorde vänsterpartiet Die Linke ett kanonval, trots eller tack vare antisemitiskt färgad mobilisering kring Palestina och radikala förslag som att expropriera fastighetsbolag för att avhjälpa bostadsbristen.

Du behöver inte kunna mycket historia för att höra varningsklockorna. Tyskland har prövat både högerextremism och planekonomi med känt resultat, men särskilt yngre generationer verkar ha missat lektionerna.

CDU:s kris är Europas kris. Detta var ju partiet som under Konrad Adenauer rehabiliterade och återuppbyggde Tyskland efter nazismen. Partiet som återförenade landet under Helmut Kohl, och såg till att fjättra det vid en grundmurad europeisk integration.

Många skyller nu på Helmut Kohls kronprinsessa Angela Merkel, förbundskansler i 16 långa år då energipolitik, flyktingpolitik och reformtakt inte rosade marknaden. Friedrich Merz har en helt annan bakgrund, lika mycket affärsjurist som politiker. Hans diagnos och ordination för tysk ekonomi är spot on, om nu bara väljarna kunde visa lite tålamod.

Ekonomer talar ibland om ”Dutch disease” – tillståndet som smittat exempelvis Norge, när ett land blir så beroende av en exportvara att andra näringar trängs ut. Den tyska sjukan är mer komplicerad, även om en baktung fordonsindustri under press från Kina hamnat i fokus. Åldrande befolkning, dyr energi och seg byråkrati kräver systematiska grepp som tar tid.

Friedrich Merz renoverar Tyskland, och de gröna skotten syns redan i ekonomin. Tillväxtprognoser närmar sig 1,5 procent för 2026. Första halvåret grundades över 3 000 startupföretag varav en tredjedel med AI-fokus, nästan en fördubbling från 2025.

Med lite tur kan denna politiskt dystra höst gå till historien som en ekonomisk vändpunkt, starten på en produktivitetsdriven investeringscykel då Tysklands gamla industriella muskler fick en överväxel av digitalisering, elektrifiering, försvarsutbyggnad och AI.

Om Tyskland spottar i glaset sjunker obönhörligt humöret även i Sverige. Vår främsta handelspartner står för över 10 procent av svensk export och över 15 procent av svensk import.

Om möjligt ännu viktigare än den kommersiella direktkontakten är kanske det politiska föredömet. Dels handlar det såklart om EU, ständigt i skottgluggen för extrema populister. Dels handlar det om facit för en stor koalition av kristdemokrater och socialdemokrater som tar de jobbiga, nödvändiga strukturgreppen.

Många partister i Sverige utesluter något liknande här just med hänvisning till det tyska opinionsläget. Det är en lika ansvarslös som prematur slutsats.