Cirkulära ekonomin går fortfarande på tomgång

I 1950-talsklassikern Mannen i den vita kostymen uppfinner filmens huvudperson ett klädmaterial som varken kan bli fläckigt eller gå sönder. En succé för miljön – bortsett från att textilen är radioaktiv. Cheferna inom klädindustrin inser snart att ett material som aldrig förbrukas skulle minska klädkonsumtionen och därmed hota deras affärer.

Det är vid den här tiden, efter andra världskriget, som ekonomin stöps om i grunden och den linjära masskonsumtion som präglar vår samtid tar fart. Det berättar Hervé Corvellec, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet.

– Den här linjäriteten är tämligen ny om vi ser till mänsklighetens historia. Fram till andra världskriget tillverkades produkter för att hålla längre och för att kunna repareras. Med plastens intåg förändrades allt, säger han och fortsätter:

– Vi har gått från en ekonomi till en annan. Till massproduktion och masskonsumtion, en ekonomi som är mer linjär än tidigare.

Den cirkulära ekonomins återtåg

I början på 2010-talet lanserade konsultjätten McKinsey tillsammans med stiftelsen Ellen MacArthur Foundation visionen om en cirkulär ekonomi. De definierar den som ett system där material aldrig blir avfall och naturen får chans att återhämta sig.

– Hela idén var att den cirkulära ekonomin skulle fasa ut den linjära. Det har inte skett. Hur man än räknar minskar den år för år, säger Hervé Corvellec.

Enligt Circularity gap report, som årligen mäter den cirkulära ekonomins andel av världsekonomin, minskar cirkulariteten trots satsningarna. Den har gått från 9,1 procent 2018 till 6,9 procent 2025. En nedgång med nästan en fjärdedel på bara sju år.

Om den cirkulära ekonomin hade lyckats borde det finnas tydliga exempel på hur den trängt undan linjära affärsmodeller, menar Hervé Corvellec. När Apples smarttelefon tog kål på Nokia, och Canon och Nikons digitalkameror konkurrerade ut Kodak, skedde en fullständig marknadsförändring. Något liknande har inte hänt inom den cirkulära ekonomin:

– Det finns inte ett enda exempel på ett linjärt företag som har utkonkurrerats av en cirkulär utveckling.

Hervé Corvellec är även kritisk till idén att se allt avfall som outnyttjade resurser.

– Visst slänger vi alldeles för mycket som fortfarande har värde, det räcker att titta ner i containrarna på återvinningscentralen. Men det finns en hybris i tron att material kan hindras från att åldras, säger han.

Resursflödena som fortsätter öka

Enligt Naturvårdsverket accelererar den globala utvinningen och förädlingen av naturresurser. Det är den främsta orsaken till klimatförändringar, minskad biologisk mångfald och ansträngd vattenförsörjning. Stefan Anderberg, professor i miljöteknik vid Linköpings universitet, leder ett projekt som undersöker varför det är så svårt att minska inflödet av nya resurser i samhället.

– Utvecklingen har inte brutits och resursflödena blir allt snabbare. Våra konsumentprodukter förbrukas dessutom i allt högre takt, säger han.

Värdet i vårt avfall

Flera svenska företag försöker kapitalisera på råvaruvärdet i förbrukade produkter. Affärsmodellen bygger ofta på att ta betalt för att ta hand om avfallet, eftersom det visat sig svårt att göra själva återvinningen lönsam.

Även material som är särskilt svåra att återvinna, som plast och textil, lockar företag att försöka. I Motala har företaget Svensk Plaståtervinning byggt en stor anläggning som tar hand om plast från hela Sverige. I Sundsvall har Harald Mix investeringsbolag Altor köpt det kraschade textilåtervinningsbolaget Renewcell för att göra ett nytt försök att öppna fabriken, nu under namnet Circulose.

Ändå är det svårt att hitta köpare till återvunnet material. Jungfruligt material är oftast billigare och håller högre kvalitet. Vissa material kan behålla sin kvalitet vid återvinning, men oftast sker en tydlig förlust.

– Största delen av den cirkulering som sker hamnar i sammanhang där resursvärdet är lågt. Plastflaskor blir inte plastflaskor igen utan en lågvärdig plastprodukt, säger Stefan Anderberg.

Det är snarare en fråga om ”downcycling” än ”recycling”, säger Hervé Corvellec.

– Återvinning i egentlig mening är sällsynt. Material åldras. För att få riktigt hög kvalitet krävs jungfruliga råvaror, säger han och fortsätter:

– Arbetet som utförs för att rädda material är nästan alltid mer kostsamt än det som räddas. I praktiken kostar arbetet mer än materialet.

Den inbyggda konkurrensnackdelen

Problemet för den cirkulära ekonomin är att den har ett strukturellt konkurrensunderläge jämfört med det linjära, menar Hervé Corvellec. Den linjära ekonomin har redan en omfattande och effektiv infrastruktur.

– Den cirkulära ekonomin blir systematiskt dyrare. Den kräver en ny infrastruktur, uppföljning av varor för att veta var de befinner sig när de håller på att bli avfall, logistik för att ta tillbaka produkterna och resurser för att tillvarata materialet, säger han.

Återvinningens begränsningar

Stefan Anderberg anser att det är positivt att återvinningen effektiviseras, men framhåller att materialåtervinning inte kan förväntas lösa resursproblemet på egen hand.

– En viss cirkulering går att uppnå, men perfekta materialloopar är omöjliga, säger han.

Han menar att det är viktigare att fördröja flödet av produkter till återvinningscentralerna, eller att undvika att de hamnar där över huvud taget.

– Det är lite där som skon klämmer. Cirkulärt är bra, men det viktigaste är att vi saktar ner den linjära processen. Det skulle göra störst skillnad.

Stefan Anderberg föreslår ett samhälle som ställer högre krav på producenterna att skapa produkter med längre livslängd och som är enklare att reparera.

– I dag är tillverkarna inte särskilt intresserade av att förlänga livstiden. När det gäller vitvaror, mobiltelefoner eller datorer drivs utvecklingen snarare mot att förkorta livslängden, säger han.

Ändrade konsumtionsmönster

Men företagen är inte ensamma om att behöva ställa om. Konsumenternas vanor är även de sammanflätade med den linjära ekonomin, säger Nurit Nobel, expert på ekonomisk psykologi och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

– Det finns ett tydligt glapp mellan människors attityder till hållbarhet och deras faktiska beteende. Många tycker att det är jätteviktigt att köpa hållbara produkter, men köper ändå billiga plastvaror från Kina och flyger alltmer, säger hon.

Problemet, menar Nurit Nobel, är att det ofta är lättare att slänga och köpa nytt än att delta i det cirkulära flödet. Många följer ”minsta motståndets lag”.

– Tyvärr är det hållbara valet också det svåra. Jag kan laga mina trasiga byxor, eller ta den enklare vägen och köpa ett par nya.

Samtidigt är hon hoppfull. Det finns en tydlig vilja hos konsumenterna att välja mer hållbart, om alternativen görs mer lättillgängliga. Ett tydligt exempel är den snabbt växande marknaden för begagnade kläder.

– Tack vare digitala marknadsplatser som Marketplace och Vinted, fysiska secondhandbutiker och e-handelsföretag som Sellpy har det blivit mycket lättare för människor att köpa och sälja använda kläder, säger hon.

Dessutom, menar Nurit Nobel, ger det ökade andrahandsvärdet oss incitament att köpa dyrare kläder av högre kvalitet.

– Vi skiftar vår konsumtion mot mer hållbara alternativ som oftast är lite dyrare. Förhoppningen är kunna sälja dem i andra hand och därmed återhämta en del av kostnaden, säger hon.

När det gäller mer omfattande beteendeförändringar har hushållen kommit ganska långt med källsortering. Enligt Nurit Nobel bör fokus nu i stället riktas mot återbruk och minskad nykonsumtion.

– Ser vi till hela spektrumet av beteenden som minskar klimatavtrycket står sopsortering och återvinning för en ganska liten del. Det beror dels på att det material som skapas ofta har lägre värde än det som slängs, dels på att processen i sig orsakar stora koldioxidutsläpp. Sverige är dessutom redan ”bäst i klassen”. Det är bättre att uppmuntra fler att köpa och sälja produkter i andra hand, säger hon.

Men trots den växande secondhandmarknaden fortsätter nytillverkningen i oförminskad takt. För att bryta utvecklingen krävs högre krav på tillverkarna att skapa produkter som håller länge och som går att reparera – och skifta till en mer icke-materiell konsumtion, säger Hervé Corvellec:

– Varför får man fortsätta att släppa ut produkter på marknaden som inte går att återbruka eller återvinna? Hur är det fortfarande möjligt?