Därför är överdrivet självförtroende bra för oss

I decennier har Nobelpristagaren Daniel Kahnemans forskning format synen på människans beslutsfattande. Övermod och förlustaversion brukar beskrivas som två av våra mest kostsamma tankefel. Vi överskattar vår egen förmåga, men ryggar samtidigt tillbaka för förluster. Beteendeekonomins slutsats har länge varit att människor skulle fatta bättre beslut om de kunde bli av med båda dessa biaser.

Men nu hävdar två forskare att ett av beteendeekonomins mest grundläggande projekt kan bygga på ett missförstånd.

Forskarna menar att övermod och förlustaversion inte är två separata fel i hjärnan, utan ett sammanhängande system som evolutionen har format därför att det fungerar. Överdrivet självförtroende hjälper oss att signalera kompetens till omgivningen. Den som verkar övertygad om sin egen förmåga får lättare ledarroller, lockar samarbetspartner och inger större förtroende hos arbetsgivare och investerare. Förlustaversionen fungerar samtidigt som en dold ”broms” som begränsar de dyraste konsekvenserna när optimismen blir alltför stor.

Svårt att fejka

Forskarna liknar mekanismen vid en påfågels stjärt: signalen är kostsam att bära och därför trovärdig. Den som uppvisar stort självförtroende riskerar att fatta sämre beslut om självbilden är alltför positiv. Just den kostnaden gör signalen svår att fejka.

Slutsatsen blir att våra mest omtalade psykologiska biaser inte nödvändigtvis är defekter som bör korrigeras. Tvärtom kan de vara ett välfungerande paket som utvecklats därför att det ger högre överlevnad och större framgång än fullständig rationalitet.

Om teorin håller innebär det en ovanligt skarp utmaning mot den beteendeekonomiska tradition som Daniel Kahneman själv var med och byggde upp: kanske är människans ”irrationella” beslutsfattande inte ett problem som ska lösas, utan en egenskap som evolutionen redan har optimerat.