Ny rörelse vill krympa ekonomin: ”Jorden är ett rymdskepp”

”Människor lider. Människor dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi befinner oss i början av en massutrotning, och allt ni kan prata om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt. Hur vågar ni!”

Den svenska aktivisten Greta Thunbergs uppläxning av världsledare vid FN:s klimattoppmöte i Glasgow för några år sedan sammanfattar en utbredd grundsyn inom den utomparlamentariska miljörörelsen: tillväxt och hållbarhet är inte förenliga.

Idéerna lever samtidigt bortom plakaten och har en lång historia inom akademin, bland företags och nationalekonomer, filosofer och miljövetare. En tidig tänkare inom den så kallade nedväxtekonomin var den amerikanske nationalekonomen Kenneth E. Boulding. I essän The economics of the coming spaceship Earth från 1966 presenterar han två olika synsätt på ekonomin med hjälp av två metaforer: cowboyekonomin och rymdfararekonomin.

Ger det människor vill ha

I cowboyekonomin, som representerar den västerländska kapitalismen, ligger världen öppen och till stor del outforskad. Den framstår som en vidsträckt prärie, med nya möjligheter bortom horisonten. Sådana samhällen präglas av cowboyens attityd: våghalsig, exploaterande, romantisk och våldsam.

Cowboyekonomin är ett öppet system. Det finns ett utanför – en plats varifrån resurser kan hämtas och dit avfall kan föras bort. Och någon annanstans, bortom horisonten, dit man kan ta sig när resurserna sinar eller samhällets strukturer spricker.

I det andra samhället, rymdfararekonomin, liknas världen vid en liten farkost som rör sig genom världsrymden. Det är ett slutet ekonomiskt system, som saknar ett utanför med ”outtömliga källor” varifrån resurser kan hämtas och det oönskade lämnas tillbaka. I denna ekonomi måste rymdfararen hitta sin plats i ett slutet kretslopp.

I cowboyekonomin är ökad produktion och konsumtion något positivt. Det ger mer av det människor vill ha och ekonomisk framgång mäts då naturligt i bnp. Rymdfararens mål är i stället att hushålla med de resurser som finns ombord så att resan kan fortsätta.

– Alla resurser finns ombord. Nu gäller det att förvalta dem på bästa möjliga sätt och inte slösa. I praktiken är jorden ett rymdskepp. Allt vi har finns här. Vi kan få energi från solen och kunskap från människor, men det materiella – allt finns här, säger Hervé Corvellec, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet som forskar på avfall och cirkulär ekonomi.

Det som skildras i rymdskeppsmetaforen är de så kallade planetära gränserna. Enligt Hervé Corvellec håller dessa på att överskridas, med god marginal. Han hänvisar till forskning av Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre.

– Vi lever över våra medel. Vi kan inte fortsätta att ta så mycket från jorden, säger Hervé Corvellec och fortsätter:

– Hur ska vi komma ner till en nivå av konsumtion av naturresurser som är kompatibel med vad jorden tål? Idén om evig tillväxt framstår som allt mindre realistisk.

Mikael Malmaeus, forskare i naturresurser och miljöeffekter vid IVL Svenska Miljöinstitutet, håller med.

– Utsläppen av koldioxid är för höga och uttaget av naturresurser för stort. Det sker i en omfattning som hotar de planetära gränserna. Det är inte en hypotetisk fråga, utan vi är verkligen där när planeten börjar säga ifrån, säger han.

En ekologisk frikoppling

Många nationalekonomer och förespråkare av grön tillväxt pekar på möjligheten att frikoppla bnp-tillväxten från resursförbrukning och utsläpp. Det är också den linje som Sveriges och EU:s klimatarbete baseras på, berättar nationalekonomiprofessorn John Hassler i en stor intervju i det här numret av Finansmagasinet.

Resonemanget bygger på antagandet att den totala kakan av ekonomiskt välstånd kan växa utan att ekosystem utarmas eller utsläppen blir för höga. Det är Mikael Malmaeus och flera av hans kolleger kritiska till. Enligt honom finns det få empiriska belägg för en absolut frikoppling.

Mikael Malmaeus är inte en motståndare till teknisk utveckling. För att lyckas med omställningen behövs kreativ förstörelse, menar han, där teknik som bygger på fossila bränslen ersätts av ny. Den utvecklingen bör välkomnas, även om ekonomin skulle krympa i takt med minskad användning av fossila bränslen, menar han.

– Att de gröna branscherna växer på bekostnad av de fossila branscherna är ju bra, men det betyder inte att bnp ökar. Det betyder bara att bnp ändrar sammansättning.

När ekonomin bromsar, eller till och med krymper, brukar det kallas för recession och det innebär ofta att arbetslösheten stiger och en rad olika problem. Är inte nedväxt detsamma som recession?

– Erfarenheten av minskande bnp hänger nästan alltid ihop med kriser, när något negativt inträffar: en finanskrasch, en pandemi eller krig, säger han och fortsätter:

– Den typen av situation är en kortsiktig chock för ekonomin, vilket präglar hur människor uppfattar utebliven tillväxt.

Han jämför med Japans ”förlorade decennier”, perioden mellan 1980 och 2010, då landet hade en mycket svag tillväxt.

– Japan är fortfarande ett ganska rikt land. De har inte någon hög arbetslöshet och det funkar rätt bra. Det är ju inte så att om bnp långsamt tickar nedåt blir människor automatiskt plötsligt arbetslösa, säger han.

Tillväxtens alternativ

Hervé Corvellec håller med. Hans analys handlar inte bara om miljövinster av lägre tillväxt, utan att vi förr eller senare kommer nå ett tillstånd där resurser som ekonomin och människorna i den är beroende av kommer att tryta – och då kommer även ekonomin bromsa in.

– Den dagen som det blir vattenbrist och livsmedelskedjan inte längre håller ihop – vad ska vi göra då? Vi vet inte när, men vi vet att den dagen kommer, säger han.

Mot den bakgrunden framstår en planerad omställning som ett alternativ till att bli överrumplad av kriser. Men en ekonomi som inte förutsätter ständigt ökande produktion och omsättning kräver samtidigt nya strukturer. Förhållningssättet brukar benämnas som post-growth. Det är en bredare idéströmning där nedväxt bara är en av de mer radikala.

– Ska vi göra det på ett systematiskt sätt eller ska vi vänta tills katastrofen inträffar? Det kommer att bli våldsamt och det kommer att bli kaotiskt. Och det kommer att komma med kolossala sociala kostnader, om vi inte förbereder oss, säger Hervé Corvellec.

Kritiken mot den tillväxtbaserade ekonomin är välkänd, men den stannar ofta vid kritik, konstaterar Hervé Corvellec.

– Det finns väldigt många som ifrågasätter tillväxt. Nästa fråga är: Vad ska vi ha i stället? säger Hervé Corvellec och konstaterar att det finns väldigt mycket forskning om tillväxt, men som professor i företagsekonomi saknar han alternativen.

– Jag kan plocka fram tusen böcker ur bokhyllan som berättar hur företag kan växa. Jag har betydligt svårare att plocka fem böcker som beskriver hur företag kan hantera krympande marknader.

Mikael Malmaeus håller med. Avsaknaden av trovärdiga alternativ är ett stort hinder för att övertyga människor om politisk förändring.

– Jag tror att alternativet till dagens ekonomi upplevs väldigt otydligt. Vissa tror kanske att nedväxtrörelsen vill ha en helt annan värld där vi mer eller mindre bor i grottor, kliar varandra på ryggen och äter linsgrytor, säger Mikael Malmaeus.

Så ska ekonomin krympa

Timothée Parrique, en ung fransk nationalekonom som forskat både vid Stockholm Resilience Centre och Lunds universitet, har blivit en central röst inom den moderna nedväxtrörelsen. Hans avhandling The political economy of degrowth blev en succé även utanför akademin och har laddats ner tiotusentals gånger.

Timothée Parrique har snabbt etablerat sig som en tongivande röst inom den moderna nedväxtrörelsen. I den mer populärvetenskapliga boken Slow down or die presenterar han konkreta politiska alternativ.

Ett sådant förslag är arbetstidsförkortning. Enligt en amerikansk studie i Environmental Sociology av ett 50-tal länder observerade forskarna att 1 procents ökad arbetstid resulterade i 0,4 procents ökade utsläpp. Att minska antalet arbetade timmar leder alltså till mindre belastning på jordens resurser, resonerar Timothée Parrique.

Dessutom skulle det finnas mer arbete att dela på om varje person arbetade färre timmar, även om företagens omsättning minskar, menar han.

– I stället för att kapa antalet tjänster när efterfrågan minskar kan företaget minska arbetstiden per anställd, säger han.

Timothée Parrique föreslår även en större och generösare välfärdsstat, där det kommer att finnas fler arbetstillfällen inom bland annat sjukvården och äldreomsorgen.

Är det inte en omöjlig ekvation att kombinera en mer generös välfärdsstat med en krympande ekonomi och därmed en mindre skattebas?

– Jag tänker att välfärden inte i egentlig mening kostar pengar, utan arbetstimmar, energi och material, säger han.

Behöver inte de som arbetar i den växande välfärdssektorn få lön i pengar?

– Jo, så klart. Då kan staten beskatta de allra rikaste och använda en del av de pengarna till löner – det är den klassiska vänsterlösningen. Man kan också skapa pengar, säger han och fortsätter:

– På samma sätt som vid så kallade kvantitativa lättnader, där centralbanker köper tillgångar på finansmarknaden och därigenom tillför pengar till ekonomin. I stället för att gå via finansmarknaden, där välståndet redan är koncentrerat, skulle pengarna kunna kanaliseras via löner i välfärdssektorn.

Forskarens tre verktyg

Timothée Parrique sammanfattar sina politiska förslag i tre verktyg: förbud, skatter och ransonering med syfte att minska viss konsumtion. Han tar flygindustrin som exempel: reklam kan förbjudas, många inrikeslinjer läggas ner där alternativ finns och antalet avgångar per linje begränsas.

Därtill föreslår han en progressiv flygskatt där första resan är skattefri och varje efterföljande beskattas. Dessutom vill han inkludera privatpersoner i utsläppshandeln, där varje individ tilldelas en begränsad mängd utsläppsrätter att använda efter eget val.

– Det är väldigt svårt att frikoppla just bnp från miljö och klimat. Minskningar av koldioxidutsläpp har i viss mån varit möjliga genom fossilfria tekniker, säger han.

Företagens incitament

Att införa den typen av ingrepp i bred skala skulle innebära omfattande begränsningar för både företag och privatpersoner. Men enligt Timothée Parrique är det enklare än det låter: utsläppen är koncentrerade till ett fåtal aktörer. Han hänvisar till studier som visar att omkring 70 procent av de industriella utsläppen från fossila bränslen kan kopplas till ett hundratal företag, främst inom energisektorn.

Många inom nedväxtrörelsen är kritiska mot marknadsekonomin, och Timothée Parrique är inget undantag. Men enligt honom handlar det inte om att förbjuda företag att gå med vinst eller att försöka stoppa tillväxten, utan snarare om ett konstaterande: ekonomin kommer att krympa om den regleras på det sätt han föreslår.

Mikael Malmaeus håller med om att marknaden behöver mer reglering för att undvika miljöförstöring, men han tror däremot att den kan vara ett kraftfullt verktyg om företagen får rätt incitament.

– Om vi sätter tydliga gränser för hur mycket naturen får utnyttjas – till exempel skyddar 30 procent av ekosystemen – minskar resursanvändningen. Samtidigt stiger priserna på material, säger han och fortsätter:

– Marknaden är bra på att anpassa sig till givna förutsättningar och identifiera nya affärsmöjligheter. Troligtvis blir det mer lönsamt att producera tjänster när material blir dyrare.

Han påpekar att de politiska verktygen delvis redan finns, men behöver justeras och stärkas.

– Skatt på naturresurser, materialskatt och koldioxidskatt existerar redan. Men nivåerna kan behöva höjas. I dag överutnyttjar vi naturen, så förmodligen betalar vi för lite mineralskatt.

Hervé Corvellec föreslår ett ekonomiskt verktyg som kan förändra marknadens incitament i grunden: skatteväxling. Genom att sänka skatten på arbete och i stället höja den på material och energi kan incitamenten förändras i grunden.

– Det finns en oändlig resurs som verkligen är förnybar, det är arbetskraften. Därför är det rimligt att minska beskattningen av arbete och i stället beskatta konsumtion av material och energi, säger han och fortsätter:

– Om arbete blir billigare borde rimligtvis fler också komma i arbete.