Den sista oljekrisen?

”Putinpriser” på bensin och stundtals skyhöga elräkningar blev akuta politiska frågor 2022, när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina och hela energisystemet sattes under press. Samtidigt blev energisäkerhet, som en del av den breda säkerhetspolitiken, en existentiell fråga, precis som klimatkrisen de senaste decennierna. Våren 2026, i kölvattnet av Israels och USA:s krig mot Iran, upprepar sig historien.

Nationalekonomer pekar nu på att geopolitiken kan vara ett starkare argument, än klimatet, för att fasa ut fossil energi och driva på en grön omställning. Daniel Spiro, docent vid nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, är medförfattare till studien The geopolitical externality of climate policy.

– Det är svårt att kvantifiera vad kostnaden blir för oss att Ryssland får mer betalt för oljan, men vi har gjort ett försök. Vår bedömning är att de geopolitiska vinsterna av en utfasning av den fossila energin troligtvis är lika stora som de globala klimatvinsterna, eller större.

Studien landar i en försiktig uppskattning att varje euro som EU spenderar på rysk olja medför en geopolitisk kostnad på 37 cent. Logiken är att ryska oljeinkomster går direkt till Vladimir Putins krigskassa, vilket skärper hotet mot Europas säkerhet och driver ökande försvarsutgifter.

Forskarna drar slutsatsen att klimatpolitiken har en geopolitisk externalitet – en vinst som inte är prissatt. Utfasningen av fossil energi kan därmed ses som en investering i säkerhet, utan att de militära utgifterna behöver öka.

I praktiken verkar klimatpolitiken och geopolitiken sida vid sida. Samtidigt gör omvärldsläget och de rådande politiska styrkeförhållandena att strategisk autonomi och konkurrenskraft i dag behandlas som mer akuta frågor än klimatet.

Vid senaste EU-toppmötet argumenterade Italiens premiärminister Giorgia Meloni för att handeln med utsläppsrätter – flaggskeppet i EU:s klimatpolitik – skulle pausas för att hantera utbudschocken. Andra, däribland Sveriges statsminister Ulf Kristersson, betonade i stället vikten av stabila spelregler för företag som investerat utifrån att klimatpolitiken också skulle ge dem en konkurrensfördel.

Kortsiktig priskontroll eller långsiktig klimatkontroll. Det är perspektiven som nu står mot varandra.

Kriget blev ett uppvaknande

Trots den politiska dragkampen mellan prioriteringar och tidsperspektiv tyder mycket på att den pågående oljekrisen kan accelerera energiomställningen och därmed utfasningen av fossil energi.

– Jag tror definitivt att den kan göra det. Om beslutsfattandet i Europa skulle fungera rationellt så skulle man definitivt ta det här som en varningsklocka, säger Daniel Spiro.

– Det som händer nu medför jättestora kostnader, för inte minst Europa. Dels de direkta kostnaderna av att vi nu måste betala mer för den oljan som vi importerar, dels att Ryssland – som är ett hot mot oss – nu tjänar nästan dubbelt så mycket på oljan de säljer.

I förlängningen kan oljepriskrisen leda fram till makroekonomiska obalanser eftersom höjda energipriser sipprar ner genom ekonomin och kan utlösa en inflationsspiral.

– Det har vi historiska exempel på, från 1970-talets oljekris. Men även efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 fick vi en inflationsspiral som i stor utsträckning drevs av energipriser. Och vi är i ett ganska likt läge nu, säger Daniel Spiro.

Vladimir Putins krig mot Ukraina blev ett uppvaknande för Europa. EU har nu en plan för en fullständig utfasning av ryska fossila bränslen – naturgas, inklusive LNG, samt olja – till november 2027.

Thomas Sterner, professor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, har forskat på energipriser sedan 1970-talet. Han delar bilden av kriser som en möjlig accelerator för omställning.

– För att det ska fungera behövs en uttänkt politik. Den ska ju helst inte förta prissignalen, säger han.

Den politiska reaktionen på energikrisen efter Vladimir Putins invasion av Ukraina är enligt Thomas Sterner och Daniel Spiro ett skolexempel på hur man inte ska göra. De syftar på att den nuvarande regeringen i Sverige gick till val på att sänka bensinpriset vid pump, genom att sänka reduktionsplikten till EU:s miniminivå.

Thomas Sterner förklarar att om man minskar inblandningen av förnybara bränslen så ökar man inköpen av olja – till exempel från Ryssland. Han tar även upp stödet till hushållen när elpriserna var som högst.

– I Sverige var det så att staten faktiskt gav större subvention ju högre elräkning ett hushåll hade. Det är ju en vansinnig utformning av politiken, säger han.

När målet är att fasa ut fossil energi blir det kontraproduktivt att genom olika lättnader sänka priset på densamma. I stället borde politikerna låta oljan prisa ut sig själv samtidigt som hushåll med svagare ekonomi kompenseras – genom riktade bidrag eller exempelvis sänkt matmoms (även om det är omdiskuterat av andra skäl).

Thomas Sterners erfarenhet, efter att ha intervjuat hundratals personer om deras inställning till bensinskatter, är att acceptansen ökar när skatterna uppfattas som rättvisa, exempelvis om en koldioxidskatt vore global eller om skatteintäkterna används på ett sätt som uppfattas som effektivt och rättvist.

Ett problem som klimatpolitiken har att brottas med är att de positiva effekterna kommer med fördröjning, och kanske tillfaller andra än dem som betalar. Den relativt långsiktiga och därmed abstrakta kopplingen mellan insats och utdelning gör det svårt att få väljarna med sig.

Men faktum är att Europa har en lång historia av relativt höga bensinskatter, som under decennier bidragit till att minska oljeberoendet. Thomas Sterner, som var med redan vid oljekrisen 1973, reagerar på historielösheten i dagens nyhetsrapportering.

– Jag förstår att det handlar om medielogik, men rapporteringen framstår som naivt överraskad. En prisökning med 25 procent är ganska måttlig. Med flera stora krig i världen borde frågan snarare vara varför prisreaktionen inte är större.

Under oljeembargot på 1970-talet steg priserna med flera hundra procent. Dagens situation är annorlunda, bland annat för att oljeberoendet är väsentligt lägre.

– Vi ser nu två oljekriser tätt på varandra, kriget i Ukraina och kriget i Iran. Att effekterna inte blir större kan inte bara förklaras med att man släppt på både sanktioner och oljereserver, utan jag tror att det måste ses som resultatet av att vi numera har koldioxidskatter, utsläppshandel och mer förnybar energi i Europa.

Inflationsjusterat oljepris 1970–2026

Klimatpolitikens ”backlash”

Omställningen har pågått sedan 1970-talet, långt innan Europa hade en gemensam klimatpolitik. På grund av bensinskatter är priset på bensin ungefär tre gånger så högt i Europa som i USA och förbrukningen per capita är ungefär en tredjedel så stor.

– Den europeiska kontinentens bensinförbrukning skulle ha varit tre gånger större om vi inte hade haft bensinskatterna i Europa. Det är inte någonting som vi hittat på i år utan det är något som har hållit på i 50 år, säger Thomas Sterner.

Under senare år har den europeiska klimatpolitiken pressats tillbaka i namn av konkurrenskraften – mandatperiodens prioriterade område. Det kan ses som en reaktion på omvärldsläget, där ekonomisk integration och regelbaserad handel har ersatts av geopolitiska spänningar och maktpolitik.

Samtidigt speglar utvecklingen nya styrkeförhållanden efter senaste EU-valet, där ett mer högerlutande parlament rullar tillbaka mycket av klimatpolitiken som de konservativa med stöd av ytterhögern menar har blivit för kostsam för både industrin och hushållen. Därmed går man Rysslands ärenden.

Daniel Spiro tycker att logiken i EU:s nuvarande politik haltar.

– Att i ett läge där hela energimarknaden och oljemarknaden har blivit del av ett geopolitiskt krig ta det som intäkt för att rulla tillbaka klimatpolitiken är konstig logik, säger han och fortsätter:

– Oavsett hur man ser på klimatfrågan har vi nu ett ganska starkt ekonomiskt och geopolitiskt skäl att använda mindre olja. Så på det sättet är det konstig tajmning med den här backlashen för klimatpolitiken.

Ryssland vinnare

Det politiska dilemmat är att på kort sikt förstärker klimatskatter effekten av en prischock. På längre sikt är effekten däremot den motsatta: ett minskat beroende av fossil energi gör ekonomin mindre sårbar för framtida prisuppgångar.

– Det gäller att hålla de här två tankarna i huvudet samtidigt, säger Daniel Spiro.

Han tror att det geopolitiska argumentet för grön omställning i vissa avseenden kan vara starkare än det klimatpolitiska. En anledning är att det finns ett tydligare egenintresse i det geopolitiska incitamentet.

– En stor del av vinsten av Europas sänkta utsläpp hamnar i andra länder. Men när det gäller geopolitiken så handlar det om hur mycket det faktiskt kostar oss att Ryssland nu får in mer pengar.

Enligt Daniel Spiros beräkningar kan Ryssland ha nästan fördubblat sina oljeinkomster till följd av kriget i Iran. Samtidigt satsar Europa enorma summor på att bygga upp sitt försvar, delvis som ett resultat av Vladimir Putins krig mot Ukraina.

I det ljuset stärks argumentet för höga koldioxidskatter i Europa, menar han. Dels minskar de vårt fossilberoende, dels kan skatteintäkterna användas för att bygga upp försvaret som slukar allt större andelar av statskassan och staternas låneutrymme.

Både Daniel Spiro och Thomas Sterner poängterar att effekten uppstår oavsett motiv. Under åren har olika länder haft olika skäl att beskatta drivmedel och oavsett bevekelsegrund har det lett till minskat oljeberoende.

– Kallar man det klimatpolitik eller kallar man det för att minska sin oljekonsumtion av geopolitiska skäl? Oavsett skäl så ger det positiva effekter för oss på både kort och lång sikt, säger Daniel Spiro.

– Vi får bättre hälsa genom minskade utsläpp och det gör oss mindre beroende av Ryssland som är vårt främsta säkerhetspolitiska hot.