Henrik Mitelman: Det är något konstigt här – även för en börsoptimist

För att göra en lång historia kort: Börsen rusade under andra halvan av 1990-talet och redan år 1996 varnade den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan för att vi hade blåst upp en bubbla, eller som han uttryckte det en irrational exuberance, på svenska irrationell glädjeyra. Det fick en del ekonomer att varna för alltför uppdrivna kurser, men i takt med att börsen steg så blev alla mer och mer bullish. I slutet av år 1999 hade alla pessimister kastat in handduken och blivit optimistiska, så som det blir när man närmar sig toppen. Om detta kan man surra en del, vilket vi ibland gör i podden Börssurr.

Tillbaka till framtiden genom en titt i backspegeln:

Det var en annan stämning år 1999 och i början av år 2000 än i dag, trots att den gemensamma nämnaren är nya börstoppar. Michiganindex, ett mått på hur amerikaner ser på sin egen ekonomi och framtid, nådde 112 i januari 2000, den högsta noteringen som någonsin uppmätts. Börsen steg och amerikanerna – precis som vi svenskar – var glada och hoppfulla. Det var gyllene tider.

Internet skulle koppla ihop världen, demokratisera alla länder och göra oss rika. Francis Fukuyama, dåtidens mest inflytelserike statsvetare och författare, hade redan förklarat historiens slut. Berlinmuren hade fallit tio år tidigare och kalla kriget var vunnet, Kina öppnade sig och Clintonadministrationen redovisade till och med budgetöverskott. På räntemarknaden oroade man sig för att statsobligationsmarknaden skulle krympa och kanske till och med försvinna när statsskulden effektivt betades av. Själv jobbade jag då på räntemarknaden och märkte hur jag på fester försökte låtsas att jag också var en del av den nya ekonomin när min kompis – den hyllade it-analytikern – fick helt annan uppmärksamhet (och bonusar).

Optimismen var lite naiv, sett i backspegeln, men den var också genuin.

Sedan brast it-bubblan i mars år 2000. Först tänkte de flesta att det var en rekyl, en korrigering som bara skapade köpläge. Därefter kom de större fallen. Så höll det på i två och ett halvt år tills botten nåddes i oktober 2002. Då hade Nasdaq i USA tappat 78 procent och S&P 500 var ner cirka 50 procent. Stockholm, med sina surdegar i form av Ericsson, sjönk närmare 70 procent.

Nu är vi tillbaka på samma värderingar som då. Det Shillerska p/e-talet, ett värderingsmått som utgår från historiska vinster snarare än osäkra prognoser om framtiden, ligger på 41,6 för S&P 500, en nivå som bara marginellt trumfats under dotcomtoppen år 2000. Men denna gång är konsumentförtroendet på botten, medan det slog nya rekord år 2000. Är det AI som spökar?

Frekventa läsare av Finansmagasinet vet att jag hoppas och tror på att AI inte leder till minskad sysselsättning, att denna tekniska revolution följer historiska mönster och skapar nya jobb. Men ödmjukhet är en dygd och flertalet amerikaner verkar inte dela denna optimism. Lite extra intressant är att även de som rent faktiskt äger de högt värderade aktierna – och därmed blivit rikligt belönade – är dystra. University of Michigan lyckas isolera gruppen aktieägare i sina mätningar. De är lite mindre dystra än snittet (källa: Wall Street Journal), men det är knappast några klackar i taket. Tvärtom. De är bekymrade, om än på en annan nivå än dem som inte njutit av rallyt.

Det är något konstigt här som även en strukturell optimist måste beakta.

Det oroväckande är inte värderingen i sig, säger en del. Jag håller inte med. Höga värderingar är kanske inte en katalysator för en korrigering i morgon, men nog är det en grogrund.

Investors aktiekurs halverades 2000–2002. Det är värt att minnas inför nästa krasch. Värst lär det bli för haussade bolag som ska erövra rymden och AI, men ingen går fri om historien upprepar sig.

Med lite tur har folket helt fel och börsen rätt. AI blir då ett verktyg som gör oss rikare utan att göra oss människor överflödiga. Hoppet lever, historiken oroar.