En snuttefilt när världen tycks vara på väg åt helvete

Poddar med den brittiska rockduon The Molotovs: 17-årige Matt Cartlidge och hans 19-åriga syster Issey. Han har parkas och jeans med turnups, hon röd basker och vita gogo boots. De ser ut som klassiska 60-talsmods och pratar om att vantrivas i sin samtid. Issey berättar om klubben Helen of Troy i Soho där alla dansar till 60-talssoul och ingen håller på med mobilen. ”Det känns precis som jag tror att 60-talet kändes”, säger hon.

En vecka senare poddar jag med det svenska sleaze metal-bandet Crashdïet som i tuperat hår och tajts liknar Poison, Mötley Crüe och de andra banden vars hårsprej brände ett stort hål i ozonskiktet ovanför Sunset Strip i slutet av 80-talet. När de spelar in en video till sin nya singel Satizfaction delar basisten Chris Young en bild med texten: ”Yes, this is 2026, not 1986.” @chrisyoung80s (som han heter på Instagram) gör också – under namnet Midnight Danger – så kallad syntwave av den typ som hörs på soundtracket till den 80-talsnostalgiska serien Stranger things.

Ytterligare ett par veckor senare bestämmer sig miljoner människor över hela världen för att de längtar tillbaka till 2016. #BringBack2016 blir den första stora sociala medier-trenden 2026. Videor från Tiktokföregångaren Musically, bilder från Pokémon go-exkursioner, Snapchatfilter som förvandlar folk till hundvalpar och tjejer på Coachellafestivalen med chokers runt halsen och prästkragar i håret översvämmar mitt flöde.

Folk längtar även tillbaka till 2016 års bästa tv-premiär, Stranger things, vilket skapar en udda dubbelnostalgi eftersom serien fick alla att längta tillbaka till 1983. Samma sak händer när trenden får mig jag återupptäcka Little Jinders debutalbum från 2016, Allting suger, där hon i det bästa spåret, 2002, läker sitt brustna hjärta genom att drömma sig tillbaka till millennieskiftet.

Nostalgi är på många sätt en reaktionär kraft och kan få förödande konsekvenser när den används av fascister. Men som popkulturell snuttefilt kan nostalgi också hjälpa oss när världen tycks vara på väg åt helvete. Begreppet nostalgi (”nostos” är grekiska för ”hemkomst”, ”algos” är smärta) myntades 1678 av läkarstudenten Johannes Hofer för att beskriva hemlängtan hos schweiziska soldater.

Och att känna sig hemma någonstans är förstås ett grundläggande mänskligt behov.

Vissa tror till och med att nostalgi är drivkraften i all produktion och konsumtion av kultur. År 1958 skrev Albert Camus: ”En människas verk är inget annat än en lång vandring för att återupptäcka, genom konstens omvägar, de två eller tre enkla och stora bilder som en gång öppnade hennes hjärta.”

För den som var tonåring 2016 framstår det året nog som en gyllene era. Och visst, då kom Kanye Wests sista mästerverk, The life of Pablo, samt Rogue one, den bästa Star wars-filmen. Men jag minns framför allt sorgen över alla döda rockstjärnor, från David Bowie i januari till George Michael i december. Varken förr eller senare har så många framstående musiker avlidit under ett och samma år. Jag mådde inte heller något vidare då.

Att många trots rockdöden minns 2016 med värme beror nog på att det var tiden före algoritmer, influerare och AI.

Internet var fortfarande roligt. Och det ligger i nostalgins natur att glömma det idiotiska (som att New York Times i oktober 2016 skrev att Hillary Clinton hade 91 procents chans att vinna mot Donald Trump) och minnas det fantastiska (som Kanye Wests gnistrande gospel Ultralight beam). Man plockar russinen ur kakan. Eller som unge Matt i The Moltovs säger när jag frågar om han är ledsen över att inte ha fått uppleva 60-talet: ”Jag har fått uppleva det! Jag har fått uppleva alla de bästa bitarna!”