Epirocs Helena Hedblom:
”Vi behöver jobba på effektiviteten”

Första gången jag träffade Helena Hedblom var för några år sedan – i ett elljusspår utan­för Järvsö. Vi hade inte koll på varandras yrken, utan pratade mest om träning. Helena Hedblom berättade att hon tränar i princip varje dag. Senare på kvällen fick jag reda på att hon var en av ägarna till träningsanläggningen Camp Järvsö, dit jag hade åkt på träningsläger. Men det var då. Ett par år efter mitt besök, förra vintern, gick Camp Järvsö, där bland andra friidrottsprofilerna Carolina Klüft och Patrik Klüft också var delägare, i konkurs. 

Den här gången ses vi på verkstadsföretaget Epirocs huvudkontor i Nacka. Jag påminner om samtalet i spåret, och Helena Hedblom säger att hon minns. 

– Men visst hade du utsläppt hår?

Det goda minnet är kanske hennes bästa tillgång, konstaterar hon krasst. Hon kommer i princip ihåg alla människor som hon träffar. 

Är Camp Järvsö din sämsta privata investering?

– Det är klart att det inte blev som vi hade tänkt oss. Men för mig var det framför allt en rolig grej. Jag såg Camp Järvsö som ett lustfyllt projekt och en chans att få vara i ett annat sammanhang. Jag tyckte att det var en rolig värld att befinna mig i. Det är synd att det gick som det gick, för jag tror verkligen på den typen av plats. En träningsanläggning i Hälsingland är ett bra komplement till träningsresor i Sydeuropa dit människor reser med flyg. 

Aktiv uppväxt, tekniskt driv

Helena Hedblom ser tillbaka på en aktiv uppväxt i Härnösand, där hon bodde med föräldrar och en yngre syster. Hon beskriver sig som en idrottstjej, och hon varvade golf och fotboll med att bugga. 

– Men det som tog mest kraft var ändå musiken. Under hela uppväxten spelade jag i orkester. Så fort jag kom hem från skolan satte jag mig ner och tragglade svåra stycken. Det fick mina föräldrar stå ut med, det var konstant ljud från mitt håll. Jag spelade nog två tre timmar om dagen. Jag har alltid varit väldigt aktiv, men jag var inte jätte­fokuserad på att plugga. Jag tyckte att det fanns så mycket annat kul att göra. 

Tekniskt gymnasium följdes av materialvetenskap på KTH i Stockholm. Bara några år efter examen hittade Helena Hedblom till Atlas Copco, varifrån Epiroc så småningom knoppades av. Hon har varit företaget trogen under hela karriären. Att hon ens lockades till den extremt manligt dominerade branschen skyller hon på de tekniska utmaningarna. 

– Jag har alltid tyckt att det är kul när det är svårt. Vem som helst kan inte starta ett bolag och börja producera den här typen av produkter. När jag sedan började åka ut till kund, och fick en inblick i gruvindustrin, utvecklades mitt intresse till en ambition att göra skillnad. När man befinner sig på 1 000 meters djup, någonstans i världen, så är det på riktigt. Då inser man vilken skillnad våra produkter och lösningar kan göra för de människor som arbetar där. 

Helena Hedblom tar den ständigt ifrågasatta gruv­industrin i försvar. Det är sant att arbetsmiljön är farlig, och att gruvverksamheten ofta har varit kopplad till konflikter med lokalbefolkning och urfolk, men hon talar hellre om gruvindustrins viktiga roll i klimatfrågan.  

– Ibland pratar man ju om syfte, om varför man egentligen jobbar med det man gör. Det har skett en stor utveckling inom gruvindustrin under de år som jag har jobbat med det här, och jag vill vara med och påverka och sätta agendan. Jag vill flytta gränser och utmana det befintliga. 

Innovation på djupet

På senare år har det varit mycket fokus på de tekniska trender som håller på att förändra gruv- och infrastrukturen i grunden – automation, elektrifiering och digitalisering. Tekniken är Epirocs största tillgång, men samtidigt dess största utmaning, konstaterar Helena Hedblom. 

– Vi är bra positionerade, det är här vi har gjort de största investeringarna, men också de flesta förvärven, de senaste fem sex åren. Men nu handlar det om att göra resan tillsammans med kunderna. Det är mycket mer komplicerat än att bara sälja en produkt – det handlar om att systemen ska fungera där ute. Det är inte bara att ställa dit en laddstation eller batterimaskin – de ska fungera också. Det innebär en förändringsresa för både oss och kunderna. Våra servicetekniker ska lära sig de nya teknologierna, och det krävs nya kompetenser. 

Jag trodde att du skulle säga att det är det geopolitiska läget – Donald Trump och tullar – som håller dig vaken om nätterna. 

– Vi har över 40 produktionsenheter runt om i världen. Att vi är så spridda är en styrka, inte bara ur ett geo­politiskt perspektiv. Vi har byggt upp det så, vi har varit måna om att sprida riskerna. Det innebär också att vi kan producera närmare kund, och undvika långa leverantörskedjor, vilket är rätt ur ett miljöperspektiv. Allt har förstås inte varit riggat för att alla produkter ska kunna produceras på alla sajter, så i det korta perspektivet har det inneburit merarbete. Det är alltid stökigt att styra om. Men vår förmåga att skapa resilience … vad heter det på svenska?

– Motståndskraft, fyller presschefen Ola Kinnander, som sitter med under intervjun, i.

– Motståndskraft i leverantörskedjorna är något som vi har jobbat med under ganska många år nu. Framför allt efter pandemin. 

"Jag är inte en sådan som inte törs framstå som okunnig"

Helena Hedblom vill illustrera det hon pratar om, och vi tar hissen ner till Epirocs besöksgruva – 20 meter ner i berget. Det är hit ledningen lotsar sina internationella kunder, och håller i viktiga presentationer. Tunnlarna här nere mäter sammanlagt tre kilometer, och i teorin skulle vd:n kunna löpträna i de mörka gångarna. Riktigt så långt vill hon inte gå, men helt klart trivs Helena Hedblom under jord. Hon poserar med skyddshjälmen på, och säger att jobbet är roligast ute på fältet. 

– En av mina bästa arbetsuppgifter är att vara ute på fabrikerna och i gruvorna. Då blir jag väldigt aktiv, och ställer många frågor. Jag vinnlägger mig verkligen om att förstå. Jag är inte en sådan som inte törs framstå som okunnig. Ingen fråga är för dum. Jag tänker att jag tar bättre beslut om jag förstår vad som sker ute i verksamheten. 

Industrin blir förutsägbar

Utmärkande för gruvindustrin är att orderingången är cyklisk. Det innebär att efterfrågan på gruvutrustning, tjänster och investeringar går i vågor beroende på konjunktur, råvarupriser och globala trender. Så har det i alla fall varit, Helena Hedblom menar att det delvis är ett historiskt synsätt. 

Tidigare fungerade gruvindustrin så här, säger Helena Hedblom och ritar vågor i luften.

– Efterfrågan tog fart, sedan gick det ner, och så gick det upp igen. Det här beteendet hos kunderna gjorde att gruvindustrin tappade i produktivitet. Men det där är inte riktigt verkligheten längre. Helt klart har vi en annan typ av dialog med kunderna i dag jämfört med till exempel 2011 och 2012, åren då hela gruvindustrin peakade. Dagens angreppssätt är mycket mer hållbart och långsiktigt. En allt större del av maskinerna som vi säljer innehåller de avancerade teknologierna, vilket gör att kunden har större möjlighet att faktiskt jobba med effektiviteten och sin kostnads- och konkurrenskraft. Att försöka maximera livslängden på existerande flotta, och parallellt göra investeringar där den nya teknologin är inkluderad är ett sätt att bli mer konkurrenskraftig framöver. 

– Med det sagt är det förstås sant att flottan blir äldre och äldre, och så har det sett ut i ganska många år nu. I grunden är det bra, det betyder ju att det finns ett ersättningsbehov framöver, säger Helena Hedblom. 

– Om man tittar på vår orderingång så är ungefär hälften konstant. Det handlar framför allt om att gamla ­maskiner ersätts. Andra halvan är expansion, det vill säga gruvor som ska expandera sin kapacitet. Det är två olika drivkrafter, och tillsammans blir efterfrågan på våra produkter därmed ganska jämn. 

Koppar och guld styr tempot

Kunder som bryter koppar och guld står för en stor del av Epirocs orderstock. Att priserna på både guld och koppar är höga är därför positivt för företaget, menar Helena Hedblom. 

– Att guldpriset sticker nu beror ju på osäkerheten i världen. Och att koppar sticker beror helt enkelt på att det inte finns tillräckligt mycket koppar. Fyndigheterna är inte hittade ännu. Det måste komma fram många flera koppartillgångar för att vi ska kunna klara den gröna omställningen som världen har som ambition att göra de kommande tio åren. Det triggar gruvbolagen att börja prospektera, och de lägger en allt större andel av sina budgetar på prospekteringsborrning. Fler och fler länder ser tillgången på råmaterial som en strategiskt viktig komponent att faktiskt kunna styra över sina egna tillgångar. I många länder vill man därför snabba på sina tillståndsprocesser för att få gång de inhemska gruvorna, vilket driver efterfrågan för oss. 

Ert senaste stora förvärv var Stanley Infrastructure inom infrastruktursegmentet, ser du några större förvärvsmöjligheter inom gruvaffären?

– Epiroc är ju störst inom gruvsidan, men har också drygt 20 procents exponering mot infrastruktur. Stanley var ett förvärv riktat mot infrastrukturen. Vi hade identifierat ett antal förvärv, och Stanley var ett av dem. Ofta går vi in på ett tema och rullar upp ett antal förvärv, och gör en konsolidering av ett antal bolag för att få den portfölj och den position som vi vill ha. Inom hydrauliska tillbehör har vi en bra produktportfölj. Även om det alltid kommer att finnas hål att fylla tycker jag att vi har en bra bas att stå på. Med Stanley fick vi ett mer komplett sortiment. Stanley var ju stora i USA, och vi har varit stora i Europa och Indien. Nu kan vi köra de produkterna tvärs över kanalerna. 

Epiroc har jobbat tajt med Northvolt, och du har kallat företaget en av de viktiga nycklarna i omställningen till fossilfritt. Hur ser du på det i dag?

– Vi är fortfarande övertygade om att batteriet och fossilfria lösningar är framtiden för våra kunder. Men vi har aldrig varit beroende av en viss underleverantör. Vi fortsätter på exakt samma resa med samma hastighet som tidigare, och det som hänt med Northvolt påverkar oss inte. Gruvindustrin måste ställa om och minska sitt koldioxidutsläpp, så är det bara. Våra kunder har förbundit sig till den typen av mål, och ambitionen är helt fossilfria gruvor. Jag tror de kommande tio åren inom gruvindustrin kommer att vara otroligt spännande. Att se hur allt det här sjösätts och blir verklighet. 

Aktien har stått och stampat i flera år – varför då?

– Vi behöver jobba med effektiviteten och det har vi adresserat. Vi har fokuserat på det under det senaste året. Vi har stängt ett antal fabriker, bland annat en enhet i Tyskland. Dessutom har vi aviserat en stängning i Kanada, och vi gör olika typer av konsolideringar av fabrikerna. Den svaga efterfrågan på ny infrastruktur, framför allt i Europa och USA, har tyngt vår lönsamhet. Nybyggnationen av hus har stått och stampat, och det har varit lägre efterfrågan från det hållet. I stället har gruvsidan gått starkt. Vi har försökt balansera de båda delarna. Men vi är en stor organisation och det finns alltid saker att vässa. 

Vad grubblar du mest över just nu?

– På nya konkurrenter. Kineserna blickar åt vårt håll, och de avancerar snabbt. Mina farhågor handlar alltid om samma sak – att någon ska vara snabbare än vad vi är. Att det dyker upp ett startupbolag som är snabbare än vad vi är på teknologiförändringar. Eller att någon kan produkt­utveckla snabbare än vad vi kan. Sådant kan jag ligga vaken och fundera över. Epiroc är visserligen en stor spelare, men vi får aldrig luta oss tillbaka och tappa tempot framåt. 

Vill stötta nästa generation

På sätt och vis är Helena Hedblom en doldis. Hon håller en låg profil och medverkar inte särskilt ofta i intervjuer. Men hon har ofta synts på maktlistorna och för några år sedan blev hon utsedd till Näringslivets mäktigaste kvinna. Det gjorde henne glad. 

– Jag tänker att det är kul att det lyfts fram en kvinna från en mer traditionell bransch. Och kanske kan sådana listor inspirera unga kvinnor att våga. Jag ägnar mycket tid åt att vara mentor till unga kvinnor. Både genom Ruter Dam, och i andra sammanhang. Jag vill gärna hjälpa nästa generation som är på väg fram att hitta verktygen för hur de ska jobba. Det känns fint att kunna dela med sig av den erfarenhet som jag har byggt upp under åren. Det jag framför allt diskuterar med dem är vad man ska göra när det plötsligt inte flyter på, och när man stöter på patrull. 

Vad säger dina föräldrar, och folk i Härnösand, om att du är mäktigaste näringslivskvinnan i Sverige? 

– Jag tror faktiskt inte att någon bryr sig. Med mina föräldrar pratar jag sällan jobb. Pappa kan fråga ibland, han är ju också ingenjör. Han tycker att det är kul att jag gör det jag gör, han läser och klipper ut allt och klistrar in i pärmar. Han kommer garanterat att klippa ut den här intervjun också. 

Han måste ha många pärmar vid det här laget. 

– Han följer framför allt våra kvartalsrapporter. För några år sedan var han faktiskt med här på kontoret när vi rapporterade. Han hängde med arbetet bakom kulisserna, det tror jag att han tyckte var väldigt kul. 

Och din mamma var frisör, är det därför du är snygg i håret?

– Haha, jag är inte bra på att fixa håret, jag är faktiskt väldigt dålig. 

Att investera i sig själv

När Helena Hedblom har en ledig helg åker hon gärna upp till Härnösand och hälsar på. Det händer dock inte superofta, Helena Hedblom sticker inte under stolen med att hon alltid har jobbat mycket. Däremot håller hon inte med om att karriären har inneburit att hon tvingats försaka mycket. 

– Jag har inte känt så. Det är klart att jobb och fritid har gått ihop i takt med att jag kommit upp på allt högre positioner. Samtidigt har jag tyckt att jobbet varit så otroligt roligt. Dessutom jag har alltid varit disciplinerad och sett till att jag fått allt det andra som man behöver för att hålla balansen. Jag har yogat, dansat och tränat. Och jag har prioriterat. Jag tror aldrig att jag har stannat en natt extra när jag varit ute och rest. Jag har flugit direkt hem till barnen. 

Att karriären har skett i den kanske mest mansdominerade bransch som existerar har hon ”inte reflekterat” så mycket över.

– Konstigt nog så har jag inte gjort det. I så fall var det nog tuffare när jag var yngre. Med åren har jag blivit tryggare i mig själv. Det är förstås ett faktum att jag har varit omringad av män, som dessutom har varit 15 år äldre än jag. Men trots att jag har varit annorlunda och lett arbetet på ett annat sätt har jag ändå alltid trott på mitt sätt att leda verksamheten. Jag har inte låtit mig påverkas så mycket. 

En ångermanländsk grundtrygghet?

– Jag vet inte. Men jag har i alla fall en grundtrygghet i att jag litar på min förmåga att få fram det bästa i en organisation. Samtidigt som jag är rak och tydlig har jag alltid varit väldigt orienterad mot människor. Det strategiska är förvisso kul, men jag är framför allt människoorienterad. Jag gillar att se och lyssna på människor, och jag tror att jag är närvarande i möten med människor. Var jag än är i världen, och i vilket möte som helst, så är jag fullt när­varande. Då sitter jag inte och funderar över vad som händer i en annan del av världen. Det fokuset tror jag är en viktig del i att vara en bra ledare, och jag har haft gans­ka lätt för det. 

Har du hängt mycket med andra näringslivskvinnor? 

– Nej, det har jag nog inte gjort. Men visst händer det att jag träffar andra kvinnor – men också män – i näringslivet. Vi pratar, går på långa promenader, och är varandras bollplank. Jag tror på att stötta och finnas där för var­andra. Ibland kan man behöva tala med likasinnade som sitter på liknande positioner. För det finns ju saker som en vd inte kan diskutera med sina underställda. Samtidigt är jag emot det där snacket om att det skulle vara så ensamt på toppen. Så är det inte, det finns till exempel alltid en styrelse. 

Vad gör du med pengarna du tjänar?

– Jag tränar och går på konserter. Pengar har aldrig varit min drivkraft. Musiken, däremot, skänker glädje, och jag går ofta på konserter. I kväll ska jag på Lady Gaga. Jag älskar konserter, jag tycker att det är superhärligt att sjunga och dansa. 

Om du kunde prata med ditt unga jag, hon som har karriären framför sig, vad skulle du säga?

– Oj. Att välja ett bolag som har värderingar som ligger nära dig själv. Att välja chef med omsorg, jobba för någon som vågar satsa på dig. Och välj dina strider. När man är yngre bränner man mycket kraft och energi på strider som man i efterhand kan se att man borde ha hoppat över. 

Du känns inte så konfrontativ, men du har uppenbarligen också stridit.

– Ja, det finns absolut grejer som jag hade kunnat släppa. Där och då tyckte jag att det var jättestort, men så här i efterhand kan jag tänka – varför lade jag energi på det där? Jag tror att det är smart att inte ge sig in i det politiska spel som finns inom alla organisationer. Också där är det bra att vara strateg. 

Du talar ofta om strategier, är du schackspelare? Undrar jag och Helena skrattar högt. 

– Jag var faktiskt väldigt bra på schack. Jag har en strategisk förmåga, och har lätt för att bygga scenarier i huvudet. Jag ser många steg framför mig. Det har jag haft mycket nytta av i yrkeslivet. 

Som mest utmanande har karriären varit varje gång hon har avancerat, då har hon varit tvungen att uppfinna chefskapet på nytt. 

– Varje gång jag tagit ett kliv uppåt, och ledarskapet har prövats på en ny nivå. Det är skillnad mellan att leda anställda direkt, och att leda med en chef mellan sig. Om man har många nivåer chefer mellan sig och de anställda är det ännu svårare. Där har jag behövt utveckla mitt ledar­skap. Men det mest omvälvande året var ändå splitten från Atlas Copco, då jag satt som affärsområdeschef. Det var så mycket att göra rent praktiskt. Allt från att bygga upp en ny, legal struktur till att flytta människor till det nya bolaget, men också att bygga ett helt nytt varumärke. Samtidigt hade jag en affär som skulle rulla. Det var nog det året jag utvecklades mest. 

Vad är du mest stolt över då? 

– Hur vi har flyttat fram positionerna inom teknik­områdena. Det har ändå bara gått sju år. När vi skapade visionen och jobbade fram strategin för Epiroc, så var det här målbilden. Det är häftigt att se – sju år senare – att det faktiskt blev så. Då var det en Powerpointbild, nu händer det i verkligheten. Konkret innebär det att vara med och bidra till förändring. En gruva är en farlig miljö, och det gör stor skillnad i arbetsmiljön att föra in teknologi som minskar risken för att folk förolyckas eller skadar sig. 

Framtiden då? Kommer du att jobba här fram till pension?

– Det tror jag kanske inte att de vill. Men jag tycker att det är väldigt roligt, och jag har inga planer på något annat. 

Träningen är och förblir en viktig del av livet. När vi träffas har Helena Hedblom träningsvärk efter ett bodycombatpass dagen före. Och morgonen inleddes, som alltid, med en iskall dusch. 

– En minut står jag ut. Jag börjar med varmt vatten, och sedan slår jag över till kallt. Varje gång tänker jag: ”Varför gör jag det här?” Jag måste påminna mig om att det är bra för hälsan. 

Vi är tillbaka där vi började med andra ord – i träning och hälsa. Helena Hedblom konstaterar att hon lever som hon lär. I dag blir det som vanligt chèvresallad – en favoriträtt – i personalmatsalen, sedan en powerwalk i solen. Ett hållbart ledarskap handlar också om att leda sig själv, konstaterar hon. 

– Att jobba långsiktigt i organisationen är en sak, men man måste också investera långsiktigt i sig själv. Då är träning, sömn, kost och saker som skänker glädje i livet jätteviktigt. Det är här många unga går bort sig. De bara jobbar, och tänker inte på att de ska hålla i många år.