Farväl, fulkaffe och fejkade bokryggar

De stod emot en råttinvasion, en pandemi och min bottenlösa irritation. Jag trodde inte att något kunde förmå Espresso House i mitt kvarter att stänga. Men plötsligt en dag är det förhatliga fiket borta. ”Vi vill tacka för alla fina år tillsammans”, står det på en lapp utanför. De borde förstås inte tacka utan be om ursäkt för 15 år av slabbigt kaffe, hutlösa priser och bristande hygien. Dålig service kan jag däremot acceptera, jag skulle också ha blivit ett as av att jobba där.

Att kaffepriset ökat med 28 procent på ett år gör mig orolig att vi i framtiden – på grund av klimatuppvärmningen – varken kommer att ha råd att dricka kaffe hemma eller på lokal. Någon skulle kanske hävda att den genuina kaffekulturen utplånades redan för 30 år sedan när Starbucksinspirerade kedjor började breda ut sig. Först Wayne’s Coffee på Kungsgatan i Stockholm hösten 1994 – som blev hippt när Robyn drack en latte där ett år senare – och sedan efterföljare som Coffeehouse by George, Steve’s Coffee, Coffee Cup och Espresso House.

När kaffet blev livsstil

På den tiden välkomnade jag utvecklingen. Att gå runt på stan med en caffelatte i pappmugg kändes urbant, amerikanskt och sofistikerat. Jag gillade till och med det besynnerliga svenska påfundet att servera kaffe i höga dricksglas. Och de nya smakerna – som gav italienska espressopuritaner hjärnblödning – var lika vimsiga, lättsinniga och oemotståndliga som eurodiscolåtar.

Jag sörplade vaniljlatte, Snickerslatte, tomtelatte (med kanel) och försökte beställa orange mocha frappuccino (kaffedrinken som ett gäng svagsinta fotomodeller i filmen Zoolander köper innan de sprutar ner varandra med bensin på en mack och tänder en cigarrett).

Till och med Espresso House kändes coolt första gången jag fikade där i slutet av 90-talet. På den tiden fanns bara en ”enhet”, som det heter på entreprenörska, och den låg i Lund. Mot slutet av 2010-talet började Espresso House att köpa upp eller konkurrera ut sina konkurrenter. Inte ens Starbucks hade en chans när de efter många års väntan försökte erövra Sverige. Espresso House blev en symbol för brutal expansion och likriktning. Ju fler enheter som öppnade, desto sämre smakade kaffet.

Egentligen har jag inget emot stora kedjor. Jag fikar gärna på McCafé, McDonald’s svar på Starbucks, eftersom de erbjuder lika gott kaffe som konkurrenterna till ett lägre pris – utan att låtsas sälja en ”premiumprodukt” som är ”bryggd av proffs”, för att citera Espresso House. Samma grandiosa självbild finns i Starbucksgrundaren Howard Schultz självbiografi Pour your heart into it där han jämför sitt imperium med de klassiska kaféerna i Wien och Paris. Han skriver romantiskt om att det var där som författare och radikala startade nya, politiska rörelser. Ironiskt nog skövlades 19 Starbuckskaféer under WTO-demonstrationerna i Seattle 1999.

Estetik, råttor och låtsaslitteratur

Starbucks hade i alla fall kulturella ambitioner. Det kan man inte anklaga Espresso House för – en kedja som i stället för att erbjuda sina kunder något att läsa inreder sina kaféer med en bildtapet föreställande bokryggar. När miljöförvaltningen förbjöd mitt lokala Espresso House att hantera oförpackad mat, eftersom det visat sig att en stor del av gästerna var råttor, fick jag apokalyptiska vibbar. Kanske kände gnagarna en samhörighet med företaget som påminde mindre om en kaffekedja än om en multiresistent bakterie.

Nu när de stängt borde jag skåla i vaniljlatte och tralla med i Estlands Eurovisionbidrag Espresso macchiato: ”No stresso, no stresso, it’s gonna be espresso.” Men en tom lokal i Stockholms innerstad gör inte att jag känner hopp utan skräck inför en annan själsdödande, urban bakterie: Bröd & Salt. Kampen mellan de två fikajättarna får mig att tänka på skräckfilmen Alien vs predator och dess slogan: ”Vem som än vinner, förlorar vi.”