Forskaren som fick världen att lyssna
Det är inte ofta ett vetenskapligt genombrott leder till faktisk policyförändring, särskilt inte inom klimatforskning. Veerabhadran Ramanathan är ett av de sällsynta undantagen – och i januari 2026 tilldelade Kungliga Vetenskaps akademien honom Crafoordpriset för en karriär som inte bara förändrat hur vi förstår klimatet, utan faktiskt förändrat vad vi gör åt det.
Veerabhadran Ramanathans livsbana sträcker sig från uppväxten i södra Indien på 1960-talet till hans nuvarande roll som professor vid Scripps Institution of Oceanography vid UC San Diego. Däremellan har han ägnat mer än 50 år åt att studera atmosfären.
En av hans viktigaste insikter kom tidigt: att klimatförändringarna drivs av fler faktorer än koldioxid. På 1970-talet visade han att klorfluorkarboner – CFC eller freoner – som då användes i kylskåp och sprejburkar, är extremt potenta växthusgaser, med en uppvärmningseffekt tusentals gånger starkare än koldioxid per molekyl. Samtidigt visade forskning hur dessa ämnen bryter ned ozonlagret, vilket gav frågan en akut politisk sprängkraft.
Regleringar som drivkraft för innovation
Det som gör Veerabhadran Ramanathan unik i klimatvetenskapens historia är inte bara vad han visade, utan vad det bidrog till. Montrealprotokollet från 1987 innebar en global utfasning av CFC-ämnen. Drivkraften var skyddet av ozonlagret, men klimatforskningen gav ytterligare tyngd. Industrin anpassade sig – och ersättningsämnen utvecklades.
– Montrealprotokollet visar att regleringar, särskilt när de bygger på folkhälsa, kan driva marknader så att alla vinner.
Det finns inget som tyder på att klimatåtgärder och ekonomisk tillväxt står i motsats till varandra. Tvärtom följer innovation tydliga spelregler, säger Veerabhadran Ramanathan.
Forskning publicerad i Nature 2021 visar att förbudet sannolikt förhindrade minst en grad ytterligare global uppvärmning. I en tid när klimatomställning och tillväxt ofta ställs mot varandra är Veerabhadran Ramanathans karriär ett motexempel. Freonförbudet blev inte slutet för kylbranschen – utan början på en ny. Reglering drev innovation, inte tvärtom.
