Fredrik Strage: Coola tjejer föredrog Cage framför Cruise

Går på dejt och känner att hon med sitt Pocahontasutseende spelar i en annan liga. ”Klart hon är out of your league”, säger min bästis senare. ”Det är alla tjejer. Du har tur att några är så pass störda i huvudet att de gillar dig.” Ändå tänds ett litet hopp när hon nämner att hon alltid tyckt att Nicolas Cage är den snyggaste filmstjärnan. Inte för att jag ser ut som han, alltså, men en gång sade en arbetskamrat att vissa drag (stor näsa, stora läppar, ledsna ögon, spattigt rörelseschema) fick mig att likna en fjolligare Nicolas Cage.

I högstadiet visste man att en tjej var cool om hon föredrog Nicolas Cage framför Rob Lowe, Tom Cruise och resten av 80-talets Hollywoodhunkar. De flesta fastnade för honom i Mångalen där han som svettig bagare gjorde Cher knäsvag. Jag dyrkade hans värsting i Wild at heart och letade i decennier efter en ormskinnsjacka för att också kunna säga att den var en ”symbol of my individuality and my belief in personal freedom”. I fjol hittade jag äntligen en, som var gjord av paljetter för att skona ormarna, men när jag provade den såg jag bara ut som Joe Labero.

Nicolas Cage har spelat huvudrollen i över 100 filmer. Hans filmografi är lika flängig som hans skådespelarstil. Efter att länge ha hyllats av kritiker – och vunnit en Oscar för sitt alkoholistporträtt i Leaving Las Vegas – blev han actionhjälte i The rock, Con air och Face off. Snart var han en av världens bäst betalda skådespelare och brände 150 miljoner dollar på 15 bostäder (inklusive två slott), en Lamborghini som tillhört shahen av Iran, ett par albinokobror, en jättebläckfisk och ett dinosauriekranium (som han betalade 276 000 dollar för men lämnade tillbaka till Mongoliet efter att ha fått veta att det var stulet).

Han byggde också upp en av världens största seriesamlingar. Marvelintresset förenar oss, bör tilläggas, och våra efternamn rimmar på engelska. Nicolas Coppola, som han egentligen heter, tog Cage från superhjälten Luke Cage. Hans Marvelfavorit är dock Ghost Rider, mc-knutten med brinnande dödskallehuvud, som han spelade i två mediokra filmer.

Märkligt nog var det flopparna – i synnerhet den pajiga remaken av The wicker man – som fick en ny generation att upptäcka honom. Den ofrivilligt komiska bitortyren i The wicker man, där Nicolas Cage skriker ”not the bees, not the bees, aaaah”, fick som mem i sociala medier större spridning än något från Avatar (för att nämna världens mest inkomstbringande film).

På grund av skatteskulder tvingades Nicolas Cage att sälja sina slott och under 10-talet tacka ja till en lång rad B-filmer, men 2018 kom den lsd-marinerade mardrömmen Mandy, där han slogs mot ockulta bikerkannibaler, och plötsligt blev han kritikerfavorit på nytt. Efter Longlegs, Renfield och Pig väcker hans dramatiska teknik, som han en gång kallade ”nouveau shamanic”, respekt snarare än löje.

Nästa vecka har The carpenter’s son, där han spelar Jesus bonuspappa Josef, svensk premiär på festivalen Monsters of film i Stockholm. I den får vi se frälsaren i puberteten och en relativt dämpad Nicolas Cage som ändå får fram Josefs frustration över att ett spöke gjort hans fru på smällen. Konservativa kristna uppmanar till bojkott av filmen och säger att det var Guds straff att Nicolas Cage under inspelningen i Grekland blev attackerad av en svärm bin. Huruvida de fick honom att vråla ”not the bees, not the bees, aaaah” förtäljer inte historien. Hur som helst längtar jag efter den kommande Marvelthrillern Spider-man noir där Nicolas Cage – de senaste 50 årens mest oförutsägbara filmstjärna – får närkontakt med fler insekter.