Fredrik Strage: Gör dig själv en tjänst och lyssna

Bluesmusikern Robert Johnson sägs ha sålt sin själ till Satan i utbyte mot framgång. De två ska ha träffats vid en vägkorsning i Mississippi där den onde stämde gitarren och gjorde så att Robert Johnson spelade bättre än alla andra. Den svenske gitarristen Robert Johnson föddes 1964 i Solna – 53 år efter sin namne – och har aldrig sålt sin själ för ära och rikedom. Men ibland har han önskat att det kommit ett liknande erbjudande från någon bockfotad skivbolagschef. Karriären har gått ganska knaggligt.

Närmast ett genombrott kom Robert Johnson och hans band Punchdrunks i mitten av 90-talet när Pulp fiction-soundtracket gav den instrumentala surfrocken en renässans. Då kom mycket folk på spelningarna och snart fick Robert Johnson skriva sin egen filmmusik till Fredrik Lindströms Känd från tv. Om han fortsatt spela samma typ av retrocool surfrock skulle han förmodligen ha fått en trogen fanskara. I stället lyckades han alienera lyssnarna genom att gå huvudstupa in för dissonanta mutationer av electronica och dubreggae.

Har tatuerat deras ansikten på sin mage

För ett par år sedan suckade han: ”Jag har i 30 års tid försökt föra in surfmusiken i 3000-talet och det har gått dåligt. Fy fan vad det har gått dåligt. Det är inte många som förstår det. De tycker att jag borde återgå till att bara spela Misirlou.”

Misirlou är låten med Dick Dale, surfmusikens fader, som hörs under förtexterna till Pulp fiction. Robert Johnson är ganska trött på den. Han är ännu mer less på den så kallade rockmyten som romantiserar ett destruktivt leverne. Nämn Ozzy Osbourne, Lemmy eller Mötley Crüe för honom och han kokar av irritation. Han gillar inte ”rock”, han gillar ”rock’n’roll”, och är väldigt noga med att skilja på dem: ”Alla som är ’rock’ har slängt ut saker från hotellrum och alla beter sig som retards. Rock’n’roll är när man likt Alan Vega skär sig i ansiktet inför tre betalande personer och spelar musik som är minst tio år före sin tid.”

Alan Vega var sångare i elektroniska punkduon Suicide som kom från New York. Bruce Springsteen älskade dem, men de flesta som såg Suicide live i mitten av 70-talet kastade flaskor på dem. För att visa sin uppskattning har Robert Johnson tatuerat deras ansikten på sin mage.

Nyligen blev han erbjuden att spela gatumusikant i den kommande Netflixserien Skiftet. De bad honom skicka en bild av sig själv, men när han gjort det hörde ingen av sig. Därför heter hans nya album Box office poison, ett gammalt Hollywooduttryck som används om skådespelare som inte drar någon publik alls.

Det ska vi vara tacksamma för

När det gick som sämst sålde Robert Johnson sin röda, fyrkantiga Gretschgitarr till Dregen för 5 000 kr (den är värd minst fyra gånger så mycket). Han tänkte sluta uppträda och skrev en avskedshälsning till arrangörerna: ”Hej då Bluesföreningen i Finspång. Så galet felbokat en onsdag kl 21 i maj, samtidigt som Champions League-finalen. Hej då Motorgården i Enköping utan ström. Hej då, alla musikföreningar som ber och bönar om att vi ska ta mindre pröjs, för att sedan veckan efter vräka pengar över nåt jävla knullo från någon dokusåpa som ska blanda drinkar i baren.”

Han inspirerades till att fortsätta göra musik efter att ha sett David Lynchs kompromisslöst surrealistiska tredje säsong av Twin Peaks. Och Dregen lät honom köpa tillbaka gitarren för samma summa. Det ska vi vara tacksamma för. Box office poison hör nämligen till det bästa han gjort: sprakande suggestiv och abstrakt rock’n’roll som den stora publiken kanske inte kommer att fatta förrän om 975 år när 3000-talet sätter i gång. Gör dig själv en tjänst och lyssna på den redan i dag.