Henrik Mitelman: ”Average Joe” har det långt bättre än svenskar
USA har sällan varit i bättre form. De har de bästa företagen, de flesta Nobelpristagarna och den lägsta arbetslösheten.
Ändå vill amerikanerna ha förändring.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”The economy, stupid!” Det har tjatats om denna kommentar under varje val sedan orden yttrades av Bill Clintons strateg James Carville inför 1992-års presidentval (och vi avhandlade det i videopodden Börssurr häromdagen https://efn.se/play/borssurr-med-mitelman-and-mellqvist-1-november). Valstrategen ville tydliggöra att det är den ekonomiska verkligheten som avgör valet, vilket Bill Clinton med framgång använde mot sittande president George Bush. Det var den unge och hungrige arbetargrabben, förvisso med fina akademiska diplom, mot den lätt blåblodige George Bush med en fantastisk stamtavla.
Bill Clintons kampanjmakare hade lärt sig att alla goda ting är tre, och därför lade han till två andra råd: ”Change vs more of the same” och ”don’t forget healthcare”. Med andra ord - ekonomin är trist, då vill vi ha förändring, och sjukvård är alltid viktigt. Enkelt och briljant.
De skarpaste knivarna har slipats på de högst rankade amerikanska universiteten
När Bill Clinton kampanjade med budskapet att ekonomin är risig så hade han en poäng. Den var det. I dag är det svårare att karakterisera den amerikanska ekonomin som dålig. ”Make America great again” blir svårt för ett land som faktiskt är sällsynt ”great”. Men alla håller inte med.
Läs mer krönikör från Henrik Mitelman:
Om vi ser det hela ur ett helikopterperspektiv så är USA extremt framgångsrikt. USA har de mest lönsamma företagen och de allra bästa människorna som uppfinner nya saker och vinner Nobelpris (i år medicin, fysik, kemi och ekonomi). De skarpaste knivarna har slipats på de högst rankade amerikanska universiteten. Inget tyder på att detta är på väg att ändras.
För oss som gillar ekonomisk statistik är det lika talande: USA har under och efter pandemin haft en högre tillväxt och lägre inflation än jämförbara länder, exempelvis de europeiska. Inflationen i EMU toppade på 10,6 procent, medan den i USA nådde 9,1 procent. Arbetslösheten i euroområdet är i dag 6,4 procent, medan den i USA är 4,1 procent. Det är en anmärkningsvärt stark ekonomi. Men självklart har de tidigare räntehöjningarna fått konsekvenser med dämpat konsumentförtroende och lite minskad detaljhandel, eller snarare lägre ökningstakt i handeln.
I onsdags kablades det ut att BNP-tillväxten under kvartal 3 var lägre än ekonomkårens prognoser. BNP ökade ”bara” med 2,8 procent, vilket ska jämföras med Europa runt 1 procent i årstakt och Sverige på minus. Fördel USA.
Detta är makrobilden och detta är inget tyckande. Så här ser verkligheten ut.
Mikrobilden är mer spretig och i vissa fall föremål för tolkningar. På vilket sätt gynnas ”the average Joe” av att USA har fina företag, Nobelpristagare och en börs som rusat med 40 procent under det senaste året? Ganska mycket, skulle jag säga. En arbetslöshet på 4 procent talar sitt tydliga språk. 96 procent av alla som vill ha ett jobb är sysselsatta. Det betyder inte att alla dessa är välbärgade. ”Working poor” talas det ofta om, och det är korrekt i den bemärkelsen att fenomenet existerar. Det finns arbeten som man knappt kan försörja sig på, trots heltid.
I USA tjänar en McDonaldsanställd 2000-2600 amerikanska dollar i månaden, alltså 21 000-28 000 svenska kronor. Medianlönen i USA är 4660 dollar i månaden (källa: amerikanska arbetsmarknadsdepartementet), motsvarande 50 000 kronor. Det är bättre än i Sverige. Visst ska en del av amerikanens kostnader finansieras privat, som barnens högre utbildning och sjukförsäkring, men det ska inte överdrivas. 55 procent har en sjukförsäkring via sin arbetsgivare och 92,1 procent har en försäkring (källa: United States Census Bureau). Men 7,9 procent av befolkningen saknar en sjukförsäkring, vilket gör att de bara får akutsjukvård och ingen planerad vård utan att betala ur egen ficka. Man vill inte vara en del av de åtta procenten, men det är svårt att tycka synd om de allra flesta amerikanerna.
Alldeles oavsett vad man tycker om detta system så har genomsnittsamerikanen det bra, och faktiskt långt bättre än vad vi svenskar har det.
För en helikopterorienterad ekonom är det svårt att förstå hur Donald Trump kan använda ekonomin som slagträ mot Kamala Harris och den sittande regeringen. Annat är det med hennes vurm för högre skatter och prisregleringar av livsmedel. De kan - och borde - få många att tveka. Ekonomin däremot är alltför bra för att avfärdas.
Men skönheten ligger i betraktarens öga. Den skönhetstävlingen avgörs på tisdag.
Diss: Begreppet dubbelsänkning som numera används för att beskriva en räntesänkning på 0,5 procentenheter, eller 50 räntepunkter. En centralbank, som Riksbanken, har ingen manual som föreskriver just 25 punkters förändring av styrräntan. År 1996 sänkte Riksbanken 22 gånger, ibland med bara 10 punkter. Nu slutar vi med det där tramset om dubbelsänkningar och berättar istället hur stor sänkningen blir. Varför inte sänka med 40 punkter?
Hiss: Sveriges skattesystem. Alfred Berg flyttar alla sina tillgångar i räntefonder från Norge till Sverige. Anledningen är den norska regeringens klåfingriga skatter som gör att sparare måste skatta även för orealiserade vinster. Sverige är ett föredöme som bland annat tagit bort förmögenhetsskatten. Heja Sverige!