Kina

Realpolitisk fredsmäklare

Utåt vill Peking framstå som en ansvarstagande stormakt som manar till vapenvila, förhandlingar och stabilitet. Men under den diplomatiska fernissan gömmer sig egenintressen: Kina behöver sänka den geopolitiska temperaturen utan att förlora vare sig energisäkerheten, relationen till Teheran eller sin möjlighet att kapitalisera på ett USA som ännu en gång kör fast i Mellanöstern.

Kina har offentligt fördömt det amerikansk-israeliska angreppet på Iran och kallat bombningen som eliminerade ayatolla Ali Khamenei för oacceptabel. Utrikesminister Wang Yi har manat till snara fredssamtal.

Men Kinas roll är inte idealistisk. Peking vill inte se Iran krossat, och önskar inte heller att konflikten växer och orsakar ett regionalt sammanbrott. Anledningen stavas först och främst energiförsörjning. Drygt en tredjedel av Kinas totala oljeimport passerar Hormuzsundet.

Kina hör därför till de ekonomier som straffas hårdast när flöden ut från Persiska viken störs. Utöver oljan hamnar också leveranser av viktiga industrikemikalier i limbo.

För ett Peking som redan pressas av demografiska problem, överproduktion och en långvarig fastighetskris är ett utdraget krig därför inte bara ett utrikespolitiskt problem utan ett nytt ekonomiskt hot.

Men Kina ser också möjligheter att dra nytta av kriget.

Samma energichock som pressar Kinas ekonomi kan nämligen bli ett vapen i maktkampen med USA, där Washingtons sanktionsmakt via dollardominansen över världsekonomin länge varit en nagel i ögat på Peking.

Det finns nu rapporter om att Iran kan komma att tillåta passage genom Hormuz för tankfartyg vars oljelaster säljs i yuan snarare än dollar. Om detta befästs skulle det kunna påskynda en gradvis försvagning av den så kallade petrodollarns ställning och göra Kina till en relativ vinnare på kriget.

Målet är snarare att dämpa kriget tillräckligt mycket för att skydda flödena, bevara inflytandet i Teheran och samtidigt låta Washington betala priset för destabiliseringen. Fredsivern ska därför inte signalera kinesisk pacifism, utan realpolitik.

Japan

Reformivern hotas

Sanae Takaichi vann en jordskredsseger i vinterns extraval och fick då mandat att genomföra större reformer i Japan än vad som setts på en hel generation. Kriget i Iran äventyrar nu den politiska omdaningen med farhågor om en akut energikris som snabbt sprider sig österut.

Den resursfattiga önationen Japan, världens fjärde största ekonomi, är det land i världen som är mest beroende av Gulfländernas olja. Japan köper över 95 procent av sin olja från Mellanöstern, och ungefär 70 procent av importen passerar normalt genom Hormuzsundet.

För en regering som just fått tillräckligt förtroende för att på allvar ge sig i kast med att bryta landets långa era av ”förlorade decennier” i stagnation är hotet om energikris mardrömslikt. Premiärminister Sanae Takaichis reformagenda har hamnat i gungning.

Hon gick till val på skattesänkningar, investeringar och en brytning med konventionell budgetåtstramning. Men ju mer pengar och politisk kraft som måste läggas på att säkra energi, stötta hushåll och parera inflation, desto mindre utrymme finns för de offensiva ekonomiska projekt hon vann mandat för.

Tokyo var därför tidiga med att vädja till USA och Internationella energimyndigheten, IEA, om att lätta på strategiska lager. Efter att sådana åtgärder beslutades har regeringen fortsatt ligga på om nya samordnade lagersläpp för att lindra krisen. Frågan är hur länge det räcker för att hålla liv i reformivern.

Syd- och Sydostasien

Först in i energikrisen

De första länderna som på allvar gått in i akut energikris finns framför allt i Syd- och Sydostasien. Filippinerna har utlyst nationellt energinödläge och stängt elbörsen. Sri Lanka och Nepal har börjat ransonera bränsle och matlagningsgas. Bangladesh har stängt vissa statliga verksamheter för att spara el och i Myanmar har en dieselkris som hotar risodlingen briserat. Gemensamt för länderna är små buffertar, stort importberoende och att kriget mycket snabbt gått från marknadsoro till vardaglig åtstramning.

Australien

Långt från kriget – nära energikrisen

Australien ligger långt från Iran, men det stora bränsleimportberoendet om 90 procent gör att landet kände av energichocken omedelbart. Leveranser från Asien har ställts in och regeringen tvingas nu ändra lagstiftning för att ge statlig finansiering till bränsleimporterande bolag.

Kriget har ännu inte gjort ransonering till ett omedelbart hot, men väl till en fråga som inte längre framstår som otänkbar.

Hundratals bensinstationer har redan stått utan vissa drivmedel, särskilt diesel.

Europa

Nytt undantagstillstånd – tunnare manöverutrymme

Efter Ukrainakrigets utbrott skulle Europa säkra ekonomin från beroenden. Men fyra år var för kort tid. Nu hör kontinenten till dem som snabbast får ta de indirekta kostnaderna av ett nytt krig, och det finanspolitiska manöverutrymmet har tunnats ut.

Trots arbetet med att nå högre strategisk autonomi har Europa fortfarande inte renoverat ekonomin tillräckligt för att konkurrenskraften ska klara av instabilitet. Kriget i Iran har blivit ytterligare ett stresstest av den svaghet som blottades under Ukrainakriget: beroendet av importerad energi.

Beroendet har inte försvunnit, bara flyttat från en geopolitisk oroshärd till en annan. Stora delar av den gas som ersatte den ryska efter 2022 har köpts från Qatar, vars export nu är svårtillgänglig. Delar av produktionen har dessutom bombats bort.

Strategiska principer har gett vika i samma takt som energiförsörjningen.

Bryssel överväger nu att mjuka upp energi och klimatpolitiken för att dämpa chocken och EU-kommissionen har skjutit upp ett planerat lagförslag som skulle ha gjort unionens utfasning av rysk olja permanent.

Kriget tvingar tillbaka Europa till energipolitikens undantagstillstånd, men den här gången finns det mindre utrymme för en statsfinansiell krockkudde. Det är en avgörande skillnad mot 2022 – flera regeringar har flaggat för att det inte finns utrymme för nya breda stödprogram för att möta chocken.

Hushåll på kontinenten, särskilt i stora gasberoende länder som Tyskland och Italien, har redan blivit mer pessimistiska sedan kriget inleddes. En större del av kostnaden ser nu ut att få bäras av hushållen. Det innebär i praktiken en mer stagflationär utveckling för Europa, alltså högre inflation, svagare tillväxt och större press på konsumenternas köpkraft.

För Europa är kriget mot Iran därför inte bara ytterligare en utrikespolitisk kris. Det är ännu en påminnelse om att kontinentens ekonomi är byggd för att frodas i en lugnare och mer förutsägbar värld med billigare energi.

Kriget hotar inte bara tillväxten, utan visar också att ett Europa som talar om strategisk autonomi fortsatt har ett energipolitiskt beroende till konfliktzoner.

Afrika

Energikrisens första offer

I flera afrikanska länder har kriget snabbt lett till energikris. Bränslebrist och ransonering har märkts i importberoende ekonomier med små lager – bland annat Kenya, Uganda och Sydafrika – sedan leveranser störts och priserna stigit kraftigt. Sydsudan har redan infört elransonering.

Oljeproducerande länder på kontinenten blir samtidigt vinnare. Nigerias export av petroleumprodukter mer än fördubblades i mars. Chocken ger således upphov till den sedvanliga konsekvensen att interna maktbalanser ritas om via energimarknaden.

Kriget hotar inte bara Afrikas bränsleförsörjning utan också jordbruket, då Gulfstaterna levererar en betydande del av kontinentens gödsel. För många afrikanska länder, särskilt i Östafrika, blir kriget därmed också en fråga om skördar och livsmedelsförsörjning.

Ryssland

Krigets passiva vinnare

För Ryssland är kriget mot Iran ett geopolitiskt drömläge: oljeintäkterna stärks och ger lättnad åt en ansträngd statsbudget samtidigt som västländernas fokus splittras.

Ryssland hör till de länder som tjänar mest på kriget – både direkt och indirekt.

Ekonomiskt är Kremls viktigaste intäktskälla den nu markant dyrare oljan och kriget har också gett Moskva en geopolitisk fördel, när västländernas uppmärksamhet och politiska kapital dras mot Mellanöstern i stället för att fullt ut ligga kvar på Ukraina.

USA har dessutom tillfälligt lättat på sanktioner mot rysk olja för att minska den utbudsbrist som orsakats sedan Irankriget bröt ut.

Ukraina har samtidigt trappat upp attacker mot rysk energiinfrastruktur för att upprätthålla trycket på Kremls intäkter. 40 procent av exportkapaciteten uppgavs temporärt ha slagits ut i mars.

Vad avser konflikten mellan USA, Israel och Iran hävdar Ryssland att man inte har något inflytande över Teherans operativa eller diplomatiska vägval. Samtidigt oroar sig europeiska regeringar för uppgifter om att Moskva hjälpt Iran med satellitbilder och drönarteknik, något som i så fall knyter samman Ukrainakriget och Mellanösternkriget. Samma ryska militära apparat som utmanar väst i Ukraina skulle då också bidra till att stärka Iran.

För Europa är Rysslands roll oroande just därför att den binder samman två krig som man helst velat hålla isär.

Den största ryska vinsten kan visa sig vara politisk snarare än militär genom att väst tvingas dela uppmärksamheten mellan två krig samtidigt.

Gulfländerna

Terrorbalans med röda linjer

För de USA-allierade Gulfländerna är kriget i Iran inget avlägset stormaktsspel utan en potentiellt existentiell fråga med tydlig terrorbalans. Hoten mot energiinfrastruktur, sjöfartsleder och dricksvattenförsörjning innebär att det finns röda linjer som är mycket kostsamma att överträda i kampen mot den arvfiende som är regimen i Teheran.

Kriget har utlöst ett mardrömsscenario för de sunnimuslimska arabländerna, som sedan islamiska revolutionen 1979 slitit om regional makt med shiamuslimska Iran. Högre oljepriser via varaktig geopolitisk oro skulle förvisso möjliggöra starkare statsfinanser för Gulfländerna (Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Kuwait, Bahrain och Oman), men det gäller bara om exporten faktiskt går att få ut.

Hormuzsundets förlamning efter att Iran hotat fartygstrafiken har lett till en situation som snart kan bli ekonomiskt ohållbar. Om Irans regim å andra sidan störtas förändras maktdynamiken kraftigt i Gulfländernas favör.

Möjligheterna att ansluta sig militärt till USA:s och Israels krig för att krossa Iran är samtidigt begränsade.

Gulfstaterna har informellt sällat sig till det så kallade petrodollarsystemet i utbyte mot beskydd och allians med USA. Wall Street Journal har rapporterat om hur Saudiarabiens administrative ledare, kronprins Mohammed bin Salman, manat president Donald Trump om en upptrappning och sagt sig överväga stöd för regimomvälvning i Iran.

En sådan reaktion skulle dock sannolikt först kunna ske i ett läge där angriparna med stort självförtroende antar att allt som krävs för att regimen ska välta är en avslutande dödsstöt.

Iran har nämligen redan visat hur motattacker även med relativt små kvarvarande medel i det decentraliserade försvaret kan ge långvariga konsekvenser via fragil olje och gasinfrastruktur. 17 procent av Qatars gigantiska gasproduktion har lagts i upp till femårig träda efter ett hämndangrepp.

Lika sköra avsaltningsanläggningar för vatten har hittills varit i stort sett fredade. Ödeläggelse av vattenförsörjningen i ökenländerna skulle ta konflikten till en ny nivå där också stabiliteten i diktaturernas civilsamhällen snabbt skulle hotas.

Konsekvenserna av att Gulfländerna kliver in i konflikten är alltså svåra att förutse. Därför handlar strategin mindre om att bidra till att krossa Iran och mer om att överleva tillräckligt helskinnade för att kunna återstarta olje och gasproduktionen när kriget väl mattas av.

Sydamerika

Vinnare vid brunnen – förlorare på åkern

I Latinamerika ger kriget upphov till splittring.

Oljeexporterande länder, som Brasilien, gynnas av högre priser. Samtidigt hotas den stora jordbrukssektorn av dyrare gödsel och leveranskostnader, då de viktiga leveranskedjorna från Gulfen störs ut. Råvarurikedom brukar i regel fungera som en stötdämpare i Latinamerika, men nu riskerar energichocken också att slå mot jordbruket och vandra vidare in i livsmedelskedjan. Kriget kan därmed gynna den ena sektorn samtidigt som kostnaderna bränner hål i den andra.

Medlarna

Budbärarna som vill växa med kriget

Den lilla kretsen av stater som varken Teheran eller Washington omedelbart avfärdar tävlar nu om rollen som budbärare. Irans två geopolitiskt tyngsta grannar går i bräschen.

Pakistan och Turkiet har klivit fram i det smala diplomatiska utrymmet mellan regimen och Vita huset. Islamabad, som har nära förbindelser med både Washington och Teheran, har hittills tagit huvudrollen. Dels som förmedlare av Donald Trumps fredsplan i 15 punkter, dels som föreslagen plats för framtida förhandlingar.

Turkiet spelar en liknande roll och Ankara har en större vana av att utgöra brygga mellan motståndare. Sedan lång tid tillbaka anammar Turkiet en medveten strategisk tvetydighet för att maximera regeringens handlingsfrihet. Som Natomedlem finns en tydlig förankring i väst, men samtidigt odlas relationerna med rivaliserande makter som Ryssland och Kina, vilka står Iran nära.

Egypten är ett tredje land i vad som nu kommit att kallas för en ”medlaraxel”, men med en mindre roll.

Vinningen är inte bara att en energi och säkerhetskris stävjas, utan också geopolitisk status och trovärdighet. Medlingen är ett sätt att stärka den egna positionen i den regionala maktordning som kan växa fram efter kriget.