Industrins långa skugga över geopolitiken

Europa har varit senfärdigt i omprövningen av den politiska ekonomin. Ett tydligt skifte kom 2024 med den så kallade Draghirapporten, framtagen under ledning av Mario Draghi, med bland andra Nobelpristagaren i ekonomi Philippe Aghion som sakkunnig. Rapportens budskap var ovanligt rakt: Europas konkurrenskraft hotas om kontinenten inte förmår bygga och behålla industriell kapacitet inom strategiska teknologier.

Samma år presenterades EU:s Critical Raw Materials Act, ett regelverk som ska säkerställa att EU har en stabil, hållbar och resilient tillgång på kritiska råvaror – särskilt för den gröna och digitala omställningen samt andra strategiska sektorer.

Det är mot denna bakgrund som betydelsen – och svårigheten – med de storskaliga industrisatsningarna i norra Sverige måste förstås. Northvolt, Stegra och Hybrit sågs initialt främst som flaggskepp i den klimatdrivna omställningen, investeringar som ska hjälpa Sverige och EU att nå sina klimatmål.

Aldrig tidigare har gröna teknologier varit så tätt sammanflätade med frågor om industriell förnyelse, konkurrenskraft och energisäkerhet. Jämfört med 1990-talets hyperglobalisering har global makt och inflytande i allt högre grad knutits till nationell kontroll över avancerad industriell kapacitet och kritiska råvaror. Frihandel för strategiska material och produkter, som batterier, kan inte längre tas för given.

Historien upprepar sig

Historiskt sett är detta ingen ny situation. Den industriella revolutionen skapade en intensiv hunger efter naturresurser. När det nybildade Tyskland tog Elsass-Lothringen från Frankrike i det fransk-tyska kriget 1870–1871 handlade det inte bara om ett nationalistiskt sår i fransk självkänsla. Det var ett resursövertag. Tyskland fick kontroll över framtidens stålproduktion.

I det industrialiserande Europa blev ”land” en strategisk råvara. Kol, järn och transportleder gjorde territorier till maktmedel. Första världskriget handlade därför inte enbart om nationalism, utan också om kontroll över de naturresurser som krävdes för att vara en stormakt i maskinåldern. Efter kriget tvingades Tyskland skriva under Versaillesfreden, och en av de första territoriella förändringarna var att Elsass-Lothringen återfördes till Frankrike. På ytan handlade det om historisk rättvisa och nationell ära. Under ytan handlade det om industriell makt.

På liknande sätt vilade USA:s industriella uppgång under 1900-talet på tillgång till billig olja. År 1945 möttes president Franklin D Roosevelt och Saudiarabiens kung Ibn Saud på ett fartyg i Suezkanalen. Överenskommelsen var enkel: amerikanskt militärt skydd i utbyte mot säkrad tillgång till saudisk olja.

Utåt handlade relationen om säkerhetspolitik och stabilitet i Mellanöstern. För USA var det i grunden en fråga om energiförsörjning. Oljan hade blivit strukturellt integrerad i ekonomin och en nyckel för snabbt växande branscher, inte minst fordonsindustrin. Den blev det amerikanska industrisamhällets motsvarighet till 1800-talets kol och järn.

I dag ser vi en liknande logik i ny tappning.

När handel blir geopolitik

I vår tid har handelspolitik i praktiken blivit geopolitik. När handelspolitiska konflikter tilltar och kritiska komponenter och metaller omfattas av exportrestriktioner blottläggs sårbarheten i ekonomier som saknar egen industriell kapacitet med stödjande ekosystem och värdekedjor. Detta sker mitt i ett historiskt skede av teknologisk transformation som omfattar både etablerade och framväxande industrier.

Bidenadministrationens Inflation Reduction Act lanserade 2022 ett omfattande industripolitiskt ramverk för att bland annat bygga inhemsk kapacitet inom elektrifiering, batterier, energi och kritiska material. Några år senare har Trumpadministrationen på ett häpnadsväckande sätt visat hur tillgång till råvaror säkras med geopolitiska maktmedel i stället för handel. Skillnaderna i stil och retorik mellan de båda administrationerna är milsvida, men den strategiska slutsatsen är densamma. Den som saknar kontroll över framtidens teknik och värdekedjor riskerar att förlora både ekonomiskt inflytande och politisk handlingsfrihet.

Den nya industrikampen

I detta globala skifte blir Kinas roll central. Under de senaste decennierna har landet tålmodigt byggt upp ett industriellt försprång inom en rad så kallade strategiska teknologier. Strategin bygger på kontroll över hela värdekedjor, från råmaterial till komponentproduktion och storskalig tillverkning. Inom batteriproduktion för elfordon har detta varit särskilt framgångsrikt. Kina dominerar i dag inte bara produktionen av litiumjonbatterier, utan även de industriella ekosystem som krävs för att bygga dem snabbt, billigt och i mycket stora volymer.

Ekonomen Mariana Mazzucato har i The entrepreneurial state visat att innovation sällan varit marknadsdriven i sitt genombrottsskede, med hänvisningar till tidigare stora teknologiska språng. Enligt henne ligger Kinas försprång i att staten tar den första, dyraste risken. Kinaexperten Dan Wang argumenterar i Breakneck: China’s quest to engineer the future för att styrkan snarare ligger i tempot och skalan. Kina omsätter teknologier snabbare, i större volymer och mer systematiskt än någon annanstans.

Staten fungerar mindre som innovativ visionär och mer som systembyggare. Den tar bort flaskhalsar, säkrar kapital och möjliggör skala. Ineffektivitet i början accepteras för att vinna fart.

Kinas försprång är resultatet av storsatsningar på utbildning, långsiktig industripolitik och strategisk samordning som pågått i decennier. För Europa och Sverige har konsekvenserna blivit allt tydligare. När exportrestriktioner införs på kritiska komponenter och metaller blottläggs beroendet av globala leverantörskedjor som kontinenten inte längre kontrollerar.

Kina är inte bara världsledande inom batterier och elfordon. Landet bygger även upp industriell kapacitet för vätgasbaserad stålproduktion. Den statliga stålkoncernen Baowu startade 2025 en produktionslinje på cirka en miljon ton stål, baserad på vätgasreduktion och elektrisk smältning, i staden Zhanjiang. Anläggningen är redan i drift, vilket gör Kina ledande i tidig storskalig demonstration.

I Sverige befinner sig Stegra och Hybrit fortfarande i bygg- och demonstrationsfas, men projekten bygger på 100 procent förnybar el och elektrolytisk grön vätgas, i linje med EU:s strikta klimat- och certifieringskrav. Sverige har historiskt varit en exportör av stål till nischmarknader. Frågan är vilka nischer som återstår om den svenska stålindustrin inte genomgår en klimatdriven förnyelse.

Något saktfärdigt har EU vaknat.