Åsa Hansson: Låga födelsetal hotar ekonomin

Sveriges befolkningsutveckling står inför ett historiskt trendbrott. Barnafödandet har fallit till rekordlåga nivåer samtidigt som migrationen minskar. År 2024 uppgick den summerade fruktsamheten till 1,43 barn per kvinna – den lägsta nivån sedan mätningarna inleddes 1751. Den nedåtgående trenden har pågått sedan 2010 och är inte unik för Sverige, utan en del av en global utveckling.

Om utvecklingen fortsätter riskerar Sverige att möta en framtid präglad av en krympande och snabbt åldrande befolkning, med långtgående konsekvenser för hela ekonomin, vår välfärd och samhällskontraktet.

Om fruktsamheten fortsätter att falla och når samma låga nivå som i Sydkorea kan både Sveriges bnp-tillväxt och totala bnp vid nästa sekelskifte bli upp till hälften så stora som i ett scenario med stabil befolkning.

En krympande befolkning innebär lägre produktionskapacitet, svagare dynamik och färre som kan bära välfärdens finansiering. Teknik, automatisering och produktivitetsökningar kan mildra effekterna – men knappast fullt ut ersätta dem.

Konsekvenserna av passivitet är betydande. Finanspolitiken möter ett växande utgiftstryck när kostnaderna för pensioner, vård och omsorg för äldre ökar, samtidigt som skattebaserna krymper. Penningpolitiken riskerar att tappa kraft i ett lågtillväxtscenario med åldrande befolkning, där räntorna pressas ned och risken för deflation och stagnation ökar. Den ekonomiska politiken, sådan den är utformad i dag, är helt enkelt inte anpassad för ett samhälle som långsamt krymper.

Bara det senaste året har omkring 500 förskoleenheter stängts ner, till stor del på grund av minskade barnkullar. Utvecklingen kommer att fortsätta och successivt röra sig genom hela samhället. Kommuner som sett minskade barnkullar vittnar om hur svårt det är att anpassa verksamheten utan att kvaliteten försämras. Att skala ned välfärdssystem är ofta både ekonomiskt och politiskt mer komplicerat än att bygga upp dem. Samtidigt behöver andra verksamheter utvecklas, och behovet av äldreomsorg kommer att öka i takt med att befolkningen åldras.

För att bättre förstå vad som väntar Sverige är det relevant att blicka mot Sydkorea – det land i världen som i dag har lägst fertilitet och som befinner sig i frontlinjen av den demografiska krisen. Trots stora kulturella skillnader finns viktiga likheter. Både Sverige och Sydkorea är små, öppna, avancerade industrinationer med hög utbildningsnivå, självständig penningpolitik och stort beroende av frihandel.

Erfarenheterna från Sydkorea visar att sjunkande födelsetal sällan har en enskild orsak utan är komplexa och sammanflätade. Höga bostadskostnader, ett pressande utbildningssystem, osäkra jobb och en polariserad arbetsmarknad skapar en spiral av oro och otrygghet som försvårar och försenar etablering i samhället. Den bilden påminner om Sverige, om än inte i en lika extrem form. Den kraftiga urbaniseringen har dessutom förstärkt konkurrensen och minskat ungas upplevda handlingsutrymme – med familjebildning som en av de första sakerna som skjuts på framtiden.

Sydkoreas utveckling illustrerar också hur demografiska förändringar kan ge upphov till ökade generationskonflikter. Reformförslag kring pensioner, skatter och arbetslivets längd har mött motstånd och riskerar att underminera tilliten mellan unga och äldre. För Sverige är detta en tydlig varningssignal. Ju längre nödvändiga reformer skjuts på framtiden, desto svårare blir de att genomföra politiskt. Medianväljaren blir äldre, och politiska prioriteringar riskerar att förskjutas bort från de yngre generationernas behov.

Lärdomen är att demografiska utmaningar inte kan mötas med kortsiktiga bidrag eller marginella justeringar. Erfarenheter från Sydkorea, liksom från andra länder, visar att välfärdsreformer som höjda barnbidrag eller längre föräldraledighet kan ge en viss positiv effekt – men långt ifrån tillräcklig för att vända utvecklingen.

Om Sverige vill undvika en framtid av stagnerande ekonomi och kroniskt pressade offentliga finanser krävs kraftfullare och mer genomgripande åtgärder. Det handlar om långsiktiga, strukturella reformer som stärker ungas ekonomiska trygghet, förbättrar förutsättningarna för etablering på bostads och arbetsmarknaden, samt stärker jämställdheten och gör familjebildning förenlig med ett modernt arbetsliv.

Barn och unga är inte en kostnad – de är en investering i samhällets framtida motståndskraft och tillväxt. Den investeringen måste göras nu. Ju äldre befolkningen blir, desto svårare blir det att genomföra de reformer som krävs. Medianväljaren åldras, och därmed flyttas den politiska tyngdpunkten bort från de ungas behov. Samtidigt är anpassningen till en krympande befolkning både komplex och omfattande. Osäkerheten kring vilka åtgärder som faktiskt fungerar är dessutom stor, och reformer tar tid att ge effekt.