Jina Zachrisson: Allt har förändrats – utom finansbranschen

Som aktiemäklare kände jag ofta att det var svårt att skapa värde för mina kunder, fondförvaltarna.

Efter alla förändringar som digitalisering och regleringar förde med sig var det till slut få som efterfrågade dagliga samtal och personlig service. Affärerna gick sedan länge via skärmen. Samtidigt lade jag mindre och mindre tid på att hålla mig uppdaterad om enskilda aktier, till förmån för merförsäljning av andra produkter och tillgångsslag.

Till slut kunde jag inte skaka av mig känslan av att mitt bidrag var begränsat. Inte obefintligt, men svårt att motivera i förhållande till ersättningen. Ironiskt nog var det just lönen som gjorde dissonansen omöjlig att bortse från. Jag tjänade mycket bra, bättre än vad jag själv upplevde att mitt värdeskapande var.

Jag fick ofta intrycket att mina kunder kände likadant: fondförvaltarna, som började varje år med vetskapen att de måste slå index (efter avgifter) för att motivera sin existens. De flesta slår som bekant inte index över tid efter avgifter, vilket innebär i praktiken att de inte levererar mervärde till slutkunden.

Det är frestande att dra in analytikerna i samma resonemang. Många arbetar hårt och är kompetenta, men träffsäkerheten är ojämn. Min erfarenhet är dessutom att uppmärksamhet inte alltid följer kvalitet. De analytiker som syns mest är inte nödvändigtvis de som har rätt oftast, utan de som är bäst på att paketera och marknadsföra sina åsikter. Bara det faktum att den stora majoriteten av alla rekommendationer är köp gör att man kan ifrågasätta värdet av produkten.

Frågan är då om marknaden verkligen behöver både mäklare och analytiker i samma omfattning som tidigare, när båda i praktiken fyller en stöttande – men knappast avgörande – funktion i investeringsbesluten.

Gemensamt för mäklare, analytiker och förvaltare är att ersättningen ofta ligger i nivå med yrken där värdeskapandet är mer direkt och mätbart, som avancerad sjukvård. I finans är sambandet mellan ersättning och bidrag inte lika tydligt.

Det väcker en större fråga: Hur kan en yrkesroll med allt svagare bevisat värdeskapande fortsätta vara så lönsam?

I de flesta andra branscher gäller ju motsatsen. Om du inte lever upp till kundernas förväntningar tappar du affärer, och till slut försvinner du. I finans tycks logiken delvis vara omvänd. Fondförvaltare fortsätter ta råd av mäklare vars information sällan är avgörande, och kunder fortsätter betala för förvaltning som inte slår index.

Förklaringen ligger delvis i tröghet och institutionslogik. Att avvika från det etablerade innebär ofta en karriärrisk. Incitamenten för chefer med mandat att göra stora förändringar är små, det är tryggare för den egna karriären att fortsätta i samma spår som man alltid gjort.

Det förklarar också varför mäklaryrket sett förvånansvärt oförändrat ut det senaste decenniet. Trots digitalisering, ökad transparens och fallande courtage har antalet aktörer i Stockholm varit relativt konstant. Strukturen består, även när efterfrågan förändras.

Problemet är inte att kompetensen saknas – tvärtom. Problemet är att stora delar av kompetensen inte längre används fullt ut. När handel automatiseras och kapital rör sig mot passiva strategier blir mäklarens traditionella roll allt mindre central. Ändå fortsätter organisationerna att se likadana ut.

På sikt är det svårt att se hur detta är hållbart. En bransch som inte tydligt kan motivera sitt existensberättigande kommer förr eller senare tvingas förändras, antingen frivilligt eller genom yttre tryck.

Det är lätt att se AI som en möjlig katalysator. Mycket av jobbet som utförs av mäklare och analytiker handlar ju om informationsbearbetning och prognoser: områden där tekniken redan är konkurrenskraftig.

Frågan är inte om branschen kommer förändras, utan om den gör det frivilligt.

Eller först när den inte längre har något val.