Sara Martinsson: Från rave till Trump – så blev allt politik

Omslaget ser ut som en hipp skiva. Det är inte konstigt, den illgula framsidan till Hyperpolitics (Verso Books) är prydd av ett verk av en fotograf känd för sin koppling till musik. Wolfgang Tillmanns är mannen bakom det ikoniska fotot av artisten Frank Ocean som syns på omslaget till hans album Blonde. Men den tyske stjärnfotografen har fler klassiska bilder på cv:t. Vid slutet av 1980-talet förevigade han unga människor på rejvfester. Det är en av dem som finns på omslaget till Anton Jägers nya bok. En ung kvinna, som blundar medan två händer stryker genom hennes hår.

Verket ”Love (Hands in hair)” illustrerar, i Jägers analys av den politiska utvecklingen det senaste seklet, en tid av samtidigt upplösning och enande. När rejvfesterna började sprida sig över Europa runt slutet av 1980-talet hade Berlinmuren fallit och världen såg framför sig en framtid utan politik. År 2026 vet vi hur det gick. 1990-talets förhoppningar om evig fred och liberalism har grusats i spåren av förödande kriser och fler samtidiga väpnade konflikter än någonsin. I dag är istället allt politik, menar Jäger. På 100 täta sidor beskriver han hur politik för samtidsmänniskan forsar in i alla sfärer: ”i privatlivet, i kulturen, till och med i ekonomin”. Gatorna fylls av demonstranter. Kulturkrig härjar i kommentarsfälten. Till och med våra personliga val tolkas som politiska, från vilken bil vi köper till vilken individ vi förälskar oss i.

Samtidigt känner sig många maktlösa. Fattigdomen ökar, även i välmående länder som Sverige, och stora protestvågor som Black lives matter, #metoo och Greta Thunbergs Fridays for future ebbar ut i ingenting. Jäger kallar det här tillståndet av förhöjd politisering för ”hyperpolitik”. I boken identifierar han fyra eror under det gångna seklet, där samhället och politiken tagit varsin, distinkt form. Den första är det ”korta” 1900-talet, präglat av stora rörelser, starka samhällsinstitutioner och det Jäger kallar ”masspolitik”. Den andra börjar med Berlinmurens fall och karaktäriseras av Jäger som ”postpolitisk”. Med finanskrisen 2008 inleds sedan den ”antipolitiska” eran, där missnöjesrörelser med udden riktad mot det politiska etablissemanget får fäste över hela västvärlden. I Grekland, Spanien och Italien firar nybildade partier framgångar. I USA dyker högerpopulistiska Tea party-rörelsen upp och lägger grunden för Donald Trumps seger i presidentvalet 2016.

Han ska snart visa sig vara i princip den ende som lyckas omsätta energin i antipolitiken till något reellt. Nästan alla rörelser som växer fram under den här tiden har annars imploderat i dag, skriver Jäger. De som lovade att återföra makten till folket, misslyckades när de väl fick chans att styra. I ”hyperpolitiken” koncentreras istället makten alltmer till en ekonomisk elit, medan vanligt folk är upptagna med verkningslösa protestkampanjer på internet. ”Ingenting kan rota sig”, sammanfattar Ola Söderholm i podcasten Stormens utveckling slutsatserna från Hyperpolitics. ”Utvecklingen är extra dålig för vänstern”, slår Aftonbladets Ruben Lind fast i sin analys. Den hyperpolitiska erans urholkade sociala institutioner försvårar mest för vänstern, som historiskt förlitat sig på starka fackföreningar och medlemskap i politiska partier för att mobilisera väljarbasen.

Men också liberalismen har det tufft. Fråga svenska Liberalerna. Samtidens förhöjda politiska känsloläge passar bara en arg uppviglare som Trump, vars förankring i den ekonomiska eliten ger honom ett strukturellt överläge. Anton Jäger presenterar ingen enkel lösning för framtiden för den regelbaserade världsordningen och den liberala demokratin. Men hans bok gör ändå skäl för hajpen. Alla som våren 2026 vill förstå den värld vi ser flimra förbi i flödet och vilka krafter som har skapat den, kan i Hyperpolitics hitta en kärnfull, välformulerad snabbkurs.