Johan Norberg: Nationalekonomen som satte systemet ur spel

Lunchmatsalen på universitetet var ofta full. För att försäkra sig om en sittplats började gäster hänga sina ytterkläder på lediga stolar innan de ställde sig i kön för att beställa mat. Problemet var bara att den som väl fått sin mat ofta upptäckte att varje tom stol var upptagen av en jacka eller rock.

Ställda inför detta klassiska problem har många av oss suckat, ställt oss i kö även till sittplatserna eller själva börjat paxa stolar. Vilket förstås bara gjorde problemet värre.

Nationalekonomen Assar Lindbeck hade en enklare lösning. När han kom fram med sin lunchbricka och hittade en tom stol som någon hade reserverat, tog han kläderna, lade dem på golvet och satte sig att äta.

Det blir knappast mer Assar Lindbeck än så. En marknad – vare sig det handlar om en lunchmatsal eller hyres- eller arbetsmarknaden – har satts ur spel genom att tillträdet begränsas. Människor anpassar sig till systemet och gör därmed störningarna ännu värre.

Ekonomi är att välja

Men Assar Lindbeck hittade en väg tillbaka: en reform som återställer incitamenten, provocerar de insiders som gynnas av status quo och på sikt får köerna att försvinna och systemet att fungera igen. Dessutom gjorde han det med handlingskraft, intellektuell oräddhet och burdus charm – allt det som gjorde honom till kanske Sveriges mest inflytelserika ekonom sedan andra världskriget.

Och en av de mest produktiva. Bibliografin i memoarerna Ekonomi är att välja fyller 21 sidor med liten typgrad. Mindre känt är att han också var en passionerad och talangfull amatörmålare. Flera av hans egna målningar pryder omslagen till hans böcker.

Assar – ja, gamla kolleger refererar alltid till honom med förnamnet, även i skrift, och det känns konstigt att göra annorlunda – valde att bli nationalekonom därför att han var nyfiken på politikens effekter på samhällsekonomin. Samhällsengagemanget fick han med sig från det norrbottniska, socialdemokratiska hem där han föddes 1930. Pappan var fackligt aktiv och engagerad i Luleås kommunalpolitik. Genom faderns arbete som statlig fattigvårds- och barnavårdskonsulent bevittnade Assar tidigt verklig nöd, och kampen mot den blev en livsuppgift.

I Uppsala gick Assar med i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. På den tiden stod han till vänster om partiet. På hans initiativ skickade föreningen en skrivelse till partistyrelsen i april 1952 som krävde ”en mera radikal samhällsomdanande politik”.

Föreningen gav kontakter i partiet och lade grunden till en nära vänskap med den unge Olof Palme. Det var faktiskt Assar som inledde Olof Palmes politiska karriär. Vid en konferens i Nacka 1953 gjorde Assar sådant intryck på statsminister Tage Erlander att denne frågade om han kunde tänka sig att börja arbeta för honom. Assar svarade att det inte gick eftersom han snart skulle rycka in i värnplikten, men att han hade en bekant, Olof Palme, som skulle passa perfekt för jobbet. ”Å fan, är han socialdemokrat?”, sade Tage Erlander, och resten är historia.

Assar kom också snart att arbeta för regeringen, både som rådgivare och i finansdepartementet. Mot slutet av 1950-talet blev han, genom forskningen och sina erfarenheter av praktisk politik, mer positiv till privat företagsamhet. I rollen som ”Palmes ekonom” blev han central i utvecklingen av den svenska modell som kombinerade marknadsekonomi med välfärdsstat.

Den skulle bara inte reglera så mycket. Ett av Assars många bidrag var forskning om hur insiders använder staten för att skydda sina privilegier – hyresgäster med förstahandskontrakt, jordbrukare bakom tullmurar och anställda med starka anställningsskydd. Eftersom fördelarna koncentreras blir insiders alltid mer motiverade att försvara regleringarna än de många outsiders, som bär dess utspridda kostnader, är att bekämpa dem.

Internationell pionjär

Hans empiriska forskning kombinerades ofta med minnesvärda formuleringar, de så kallade assarismerna: ”I själva verket tycks hyreskontroll vara den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning.”

Internationellt var han en pionjär inom studiet av hur ekonomiska incitament påverkar politiska beslut och hur politiken i sin tur formar ekonomin. Han visade att regeringar dopar konjunkturen inför val och att en alltför generös välfärdsstat undergräver normer om arbete och bidrag.

Under samma tid gjorde Assar Lindbeck också en avgörande insats för den nationalekonomiska forskningen i Sverige. Tidigare ekonomer verkade förvänta sig att nästa generation skulle utvecklas genom att sitta under en ek och läsa klassikerna. Det var Assar som utvecklade plantskolor.

I slutet av 1950-talet tillbringade han två år i USA och inspirerades av den kursbundna doktorandutbildningen med efterföljande tentamen. Väl tillbaka i Stockholm blev han först i landet med att skapa ett liknande program. När det saknades lärare till en kurs tog han på sig uppgiften, trots att han fortfarande var doktorand.

År 1971 tog Assar över Gunnar Myrdals professur vid Stockholms universitet och blev föreståndare för Institutet för internationell ekonomi. Han omvandlade det till en framstående och välfinansierad institution som kryllade av gästforskare och doktorander. Många av landets främsta nationalekonomer har verkat där, bland andra John Hassler, Lars Calmfors, Lars E O Svensson, Torsten Persson, Jakob Svensson och Harry Flam.

Flera doktorander har påpekat att Assars styrka inte var att handleda forskningsarbetet. De skämtade ibland om att det snarare var de som handledde honom. Hans stora insats var i stället att skapa en prestigelös och stimulerande forskarmiljö som gav doktoranderna frihet, inspiration och ändlösa diskussioner.

Han visste precis hur man tände ungas intresse för ämnet. En tidigare student berättar att hans engagemang smittade av sig. Han var en lysande pedagog och kryddade föreläsningar och samtal med underhållande och illustrativa assarismer.

Första sprickan i relationen

Ekonomer bör vara ”tvåbenta”, ansåg Assar. De ska ha den ena foten i den internationella forskningen och den andra i den inhemska debattmyllan. Därför varnade han för doktorandprogram som är för analystekniska. De riskerar att locka ekonomer att enbart studera sådant som lämpar sig för matematisk analys och samtidigt stöta bort samhällsintresserade studenter – sådana som den unge Assar.

För att stimulera debattglädjen tog Assar tillsammans med Nils Lundgren 1973 initiativ till tidskriften Ekonomisk Debatt. Han kvarstod som ansvarig utgivare i drygt 47 år. Assar var också en central gestalt vid tillkomsten av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han blev ledamot i priskommittén 1971 och var dess ordförande 1981–94.

I slutet av 1960-talet svepte en stark vänstervind över västvärlden. Den kom att skilja två gamla vänner åt. Olof Palme var rädd att Socialdemokraterna skulle bli akterseglade av radikalerna och anförtrodde Assar: ”Nu blåser det vänstervind, nu gäller det att hissa seglen.”

Assar såg tvärtom en fara i anpassning. Under ett år vid Columbiauniversitetet tyckte han sig se närmast totalitära tendenser hos de våldsamma aktivisterna. De argument han fann i deras tidningar och flygblad dissekerade han 1971 i boken The political economy of the new left, med ett entusiastiskt förord av den store ekonomen Paul Samuelson. Boken blev en bestseller och översattes till fler än 20 språk.

I Sverige växte staten och ekonomin saktade in. LO argumenterade för löntagarfonder. Assar Lindbeck förfärades. Han skrev och talade om att socialisering av näringslivet inte bara hotade ekonomin, utan även friheten och pluralismen. Det gjorde honom kontroversiell inom arbetarrörelsen.

Det blev inte bättre av ett tryckfel. När Assar skrev att fondsamhället skulle bli ”ett tyst samhälle” råkade Dagens Nyheter skriva att det skulle bli ”ett tyskt samhälle”. Att LO-ekonomen och fondpionjären Rudolf Meidner hade tysk bakgrund garanterade rabalder.

Assar Lindbeck förlorade debatten – men inte i sak. Privat verkar Olof Palme och andra ledande socialdemokrater ha ogillat löntagarfonderna, men av politiska skäl vek de ned sig. I protest lämnade Assar partiet med buller och bång sommaren 1982. ”Äntligen”, skrev Aftonbladets ledarsida. Relationen med Olof Palme reparerades aldrig.

Det var inte självklart att Sverige skulle få behålla honom. IMF och Världsbanken försökte locka honom med internationella topptjänster, men han tackade alltid nej. I stället fortsatte Assar att påverka svensk politik med artiklar och utredningar.

”Kan Sverige räddas?”

Under 1990-talskrisen blev Assar Lindbeck en riksangelägenhet. I november 1992, omedelbart efter att regeringen Bildt hade låtit kronan flyta, ombads han att leda en kommission med uppdrag att föreslå nya riktlinjer för den ekonomiska politiken.

Det följde tre månaders intensivt arbete under enorm mediebevakning. I mars 1993 presenterades de 113 förslagen vid en presskonferens i Rosenbad. En ängslig journalist mötte Assar i dörren med frågan ”Kan Sverige räddas?”

Svaret visade sig vara ja. Efter två decennier av eftersläpning gick Sverige åter in i en period av stark företagsamhet, då både ekonomin och reallönerna växte snabbare. En del av förklaringen är Lindbeckkommissionens förslag om ett bättre företagsklimat, reformer av välfärdsstaten och en striktare budgetprocess. Mellan hälften och två tredjedelar av punkterna genomfördes, bland annat en förlängning av riksdagens mandatperiod från tre till fyra år.

Men den hyresreglering som infördes ”tillfälligt” för att minska inflationen under andra världskriget blev kvar, tvärtemot kommissionens rekommendation. Som Assar visste bättre än andra kommer insiders som råkat få en stol alltid protestera när någon flyttar deras jacka. Därför finns köerna kvar, långt efter att argumenten för dem har motbevisats.