Johan Norberg: Han var det svenska samhällets fadersfigur

I Svenskt slanglexikon återfinns inte mindre än tre slangord härledda från Gunnar och Alva Myrdals namn: myrdalshus för statligt finansierade lägenheter, myrdalssoffa för den utdragbara kökssoffan samt myrdalare för kondomer. I Fula ordboken finns även verbet myrdala – att ha samlag.

Har något annat äkta par satt lika stort avtryck i svensk kultur? Socialdemokratins power couple Gunnar och Alva Myrdal, som båda var statsråd och belönades med var sitt Nobelpris, inspirerade både välfärdsstaten och många av våra värderingar.

De blev själva sinnebilden för den moderna familjen, vältaliga och välklädda och utåt uppfattade som jämlikar i yrkeslivet. Med tidsandan i ryggen och ett funktionalistiskt hem inrett med möbler från Svenskt Tenn ville de lägga hela Sverige till rätta.

Hotfulla ambitioner

Det var Gunnar Myrdal som slog igenom först. Han föddes 1898 i en lägre medelklassfamilj i Skattungbyn i Dalarna och började läsa juridik i Stockholm för att han planerade att bli statsman. Studierna var bara så hopplöst tråkiga. Då grep Alva in. Hon hade träffat honom när han var 20 år gammal och köpte ett verk av nationalekonomen Gustav Cassel och satte det i hans händer.

Han slukade boken. Bara tio år senare, efter en doktorsavhandling om prisbildning, efterträdde han just Gustav Cassel som professor i Stockholm. Gustav Cassel beskrev då, med en blandning av beundran och oro, Gunnar Myrdal som ”den farligaste mannen i Sverige”.

Gustav Cassel hade noterat Gunnar Myrdals hotfulla ambitioner när denne tre år tidigare publicerade boken Vetenskap och politik i nationalekonomin, om objektivitetsproblemet i forskningen. Gunnar Myrdals rekommendation att forskare öppet ska redovisa sina ideologiska utgångspunkter åberopas än i dag. Men i denna bok anklagade han särskilt de liberala nationalekonomerna för att inte upprätthålla gränsen mellan vetenskap och ideologi. Eftersom storheterna Gustav Cassel och Eli Heckscher arbetade inom denna tradition uppfattades boken som ett fadersuppror.

Gunnar och Alva Myrdal växte upp i den statsvänliga unghögern, men deras politiska engagemang fick nya former efter en ettårig stipendievistelse i USA under depressionen 1929–1930. Gunnar Myrdal började utveckla idéer om konjunkturpolitik som den dåvarande meningsfränden Bertil Ohlin skulle ge namnet Stockholmsskolan. Han betonade tidigt förväntningarnas betydelse – om alla tror att priserna ska stiga kommer de att anpassa sitt beteende så att de faktiskt stiger.

Liberalismens död

När Gunnar Myrdal nu utropade att ”liberalismen är död” hade budskapet en vänsterton. Han och Alva anslöt sig till socialdemokratin, men de tog med sig element från den elitistiska unghögern. De uttryckte sig också ofta nedlåtande om det människomaterial de ville hjälpa.

Statsskickets främsta uppgift var enligt Gunnar Myrdal ”att lyfta fram handlingskraftiga män till ledningen av statslivet och förläna dem makt att genomtvinga en fast politik.” Han var naturligtvis en av de utvalda.

Paret Myrdal hånade ”anormala kretsar där individens frihet och rätt dyrkades”. Deras ambition var att ge svensken vad han ”borde önska, om han hade en förbättrad kunskap”. Eller som de formulerade det i Kris i befolkningsfrågan (1934): ”Dåliga vanor måste vridas rätt. De oförståndiga upplysas. De ansvarslösa väckas.”

Boken blev en av sin tids mest inflytelserika och ingår numera i Sveriges kulturkanon. Varningen för att det svenska folket riskerade att dö ut var perfekt avpassad för att tilltala konservativa, samtidigt som förslag om gratis förskolor, skolluncher, barnbidrag och bostadssubventioner passade det socialdemokratiska projektet.

Socialminister Gustav Möller förklarade å sin sida att han struntade i befolkningsfrågan, men gärna använde den retoriskt mot högern ”ifall jag med det hotet kan för må dem att rösta för sociala förslag”. Välfärdsstaten började växa fram, även om den inte alltid utformades som paret Myrdal önskade. De förespråkade bidrag in natura, så att folket fick de kläder och matvaror som ansågs nödvändiga, medan Gustav Möller vann med sin linje att ge folket kontanter och eget ansvar.

Repressiv världssyn

Socialingenjörernas stat hade en omtalad repressiv sida. Generositeten fick inte utnyttjas till att ”klena, imbecilla, indolenta och ambitionslösa” skaffade fler barn. Därför krävde paret Myrdal en ”utsovring av höggradigt livsodugliga individer” genom ett ”ganska skoningslöst steriliseringsförfarande”.

Paret Myrdal var övertygade antinazister och fördömde föreställningen att människors duglighet styrdes av ras, men deras entusiasm för eugenik kom att legitimera ett omfattande program för tvångssteriliseringar.

Medan Gunnar Myrdal sågs som en radikal ideolog i Sverige blev han en ansedd intellektuell i USA. Carnegie stiftelsen gav honom 1938 generös finansiering för att utreda de svartas situation. Resultatet blev ett storskaligt forskningsprojekt, utfört på plats tillsammans med många medarbetare, publicerat som An American dilemma 1944. Dilemmat var motsättningen mellan de amerikanska idealen om frihet och förtrycket av de svarta, främst i sydstaterna. Metoden var tvärvetenskaplig eftersom ”allt är beroende av allt” – något som gjorde det omöjligt att begränsa sig till färre än 1 400 sidor.

Gunnar Myrdal betonade negativa spiraler, som att diskriminering skapade utanförskap som i sin tur legitimerade fortsatt diskriminering. Men han var hoppfull om att det kunde vändas till en positiv spiral. Boken fick stort genomslag och nämndes av USA:s högsta domstol i 1954 års beslut att förbjuda rassegregering i skolorna.

Samtidigt utlöste arbetet i USA en kris i äktenskapet. Gunnar Myrdal, som pendlade mellan högmod och depression, hade svårt att jobba utan Alvas närvaro och tjatade om att hon skulle lämna barnen och komma dit. Han skrev att ”dina (mycket osäkra) karriärplaner i Sverige är småsaker” och hotade med både otrohet och skilsmässa om hon inte reste, vilket hon till slut gjorde.

Större ambitioner

Sonen Jan skulle senare skriva en skandalomsusad barndomsskildring som utmålar Alva som känslokall och skenhelig, men kanske hade hon bara för många uppmärksamhetstörstande barn att ta hand om – inklusive Gunnar.

Snart skulle det visa sig att Gunnar Myrdals ambitioner var för stora för Sverige. År 1944 publicerade han Varning för fredsoptimism, som hävdade att fallande statliga utgifter efter kriget skulle utlösa en djup kris som måste mötas med ett socialistiskt program. Året därpå blev han handelsminister i den socialdemokratiska regeringen.

Det blev en tung period. Han betraktades som Sovjetvänlig och som en pådrivare för planhushållning. Motståndare som Bertil Ohlin och Dagens Nyheters Herbert Tingsten kritiserade honom hårt. Samtidigt uteblev efterkrigsdepressionen och i den strålande högkonjunkturen framstod han som ett dåligt orakel.

Statsminister Tage Erlander tyckte att Gunnar Myrdal både uppträdde överlägset och bedrägligt – han har ”pratat åt helvete för mycket gallimatias” och måste ”dämpas eller försvinna”. Gunnar Myrdal längtade bort. I USA var han en stor tänkare. I Sverige hade An American dilemma knappt recenserats alls.

År 1947 lämnade han regeringen för FN:s ekonomiska Europakommission. Den kom emellertid aldrig att spela någon central roll och när Dag Hammarskjöld, en tidigare kollega från regeringskansliet, blev FN:s generalsekreterare 1953 visade Gunnar Myrdal lite väl öppet att posten borde ha gått till honom själv.

Under samma tid tog Alva Myrdals karriär fart. År 1951 blev hon chef för Unescos socialvetenskapliga avdelning och senare ambassadör i Indien. Hon etablerade sig som en internationell auktoritet i kärnvapenfrågan och blev 1966 statsråd med ansvar för nedrustningsfrågor. För det arbetet belönades hon med Nobels fredspris 1982.

Intresse för tredje världen

Gunnar Myrdals forskningsbana fick däremot nytt liv när han 1962 grundade det betydelsefulla Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Han ägnade sig nu åt tredje världen. Den gamla oron för un derbefolkning förbyttes där mot en rädsla för överbefolkning. År 1968 publicerade han den väldiga studien Asiandrama, om Sydostasiens svåra förutsättningar. År 1974 fick Gunnar Myrdal ekonomipriset till Alfred Nobels minne, ironiskt nog delat med en ideologisk mot ståndare: den liberale ekonomen Friedrich von Hayek.

När de möttes vände Gunnar Myrdal demonstrativt ryggen mot österrikaren och förklarade att han inte hade lust att tala med ”en sådan person”. Men intellektuellt närmade han sig faktiskt Friedrich von Hayek. Efter att i många decennier ha dragit upp ambitiösa planer för nästan allt började Gunnar Myrdal tvivla på om beslutsfattarna var kompetenta nog att genomföra dem. Privat uttryckte han skepsis. Hans efterträdare vid institutet, Assar Lindbeck, har berättat att Gunnar Myrdal fortsatte vara centralplanerare på dagen, men ”liberal, ibland nästan anarkist, på kvällen”.

Då och då bröt den hållningen också igenom i offentligheten. Gunnar Myrdal ansåg visserligen alltid att med borgarna måste uppfostras, men när de väl vuxit upp borde de kunna ta mer ansvar själva, så Sverige borde förbereda ”en radikal nedskärning av de statliga regleringarna”.

Omvändelsen

År 1978 skrev Gunnar Myrdal en mycket omtalad artikel i Ekonomisk Debatt som varnade för att höga marginalskatter och krångliga regler hade gjort svenskarna till ”ett folk av fifflare”. Den man som förknippats med skattehöjningar skrev nu att ”inkomstskatterna är verkligen mycket dåliga skatter i många hänseenden och har blivit värre ju högre de blivit”.

Förmågan att ändra sig kunde överraska både vänner och medarbetare, som annars vittnade om en viss självgodhet. När Assar Lindbeck en gång klagade på att Gunnar Myrdal hade lättare för att tala än att lyssna svarade han att han minsann kunde tala och lyssna samtidigt.

Men bakom självsäkerheten fanns hela tiden ett drag av självtvivel och självkritik. Gunnar Myrdal hade en ovanlig vilja att pröva motstridiga perspektiv. Om allt var beroende av allt kunde han inte tillåta sig att blunda för resultat som stred mot de egna förväntningarna.