Johan Norberg: Professorn som gjorde oppositionen till maktfaktor

På eftermiddagen den 28 oktober 1957 kallades Bertil Ohlin till kungen. Nationalekonomen och Folkpartiledaren gick därifrån med uppdraget att bilda ny regering. De borgerliga partierna hade sedan föregående val majoritet i andra kammaren, och när Socialdemokraternas regering med Bondeförbundet föll samman öppnades äntligen en möjlighet att bryta det långa socialdemokratiska maktinnehavet.

Men han slarvade bort sin chans. Bondeförbundets ledare blockerade en borgerlig trepartiregering och Bertil Ohlin insisterade inte på alternativ som hade kunnat testas av partigrupperna. Det akademiska underbarnet Bertil Ohlin blev den bäste statsminister Sverige aldrig fick. Det skulle dröja nästan 20 år innan borgerligheten kunde bilda regering.
I sin biografi skriver Sven-Erik Larsson att Bertil Ohlin saknade politisk intuition. Han kom in i politiken först vid 40 års ålder och hade inte samma känsla för sakfrågornas vikt och spelets gång som de som vuxit upp i den politiska miljön. Han blev försiktig i utspelen och obeslutsam vid valsituationer.

Bertil Ohlins roll var en annan. Han hade tidigt gjort en lysande akademisk karriär som så småningom skulle ge honom ett Nobelpris. Han bidrog med ekonomisk sakkunskap och förstod bättre än andra politiker konsekvenserna av ekonomiska beslut.

Matematik var Ohlins esse

Bertil Ohlin föddes 1899 i Klippan i Skåne. Fadern Elis tillhörde statens lokala ämbetsmannakår och var dessutom chef för bankkontoret, men det var modern Ingeborg som kom att lämna störst avtryck. Hon var en engagerad vänsterliberal som verkade för kvinnlig rösträtt och i välgörenhetsarbete.

Bertil Ohlins far föreslog att sonen skulle läsa nationalekonomi, kanske för att en fallenhet för matematik stack ut mot annars ganska mediokra skolresultat. Där kom han till sin rätt.

Efter studier vid Lunds universitet började Bertil Ohlin vid Handelshögskolan i Stockholm, där han blev professor Eli Heckschers amanuens med ansvar för enklare uppgifter som källkontroll och bordsbokningar. Han var en av ytterst få studenter som fick högsta betyg av Eli Heckscher. Det var också denna miljö som inspirerade Bertil Ohlin att forska om internationell ekonomi, vilket utvecklades till Heckscher-Ohlin-teoremet – en grundsten i den moderna handelsteorin.

Genom Eli Heckschers försorg fick Bertil Ohlin 1924, i rekordung ålder, en professur vid Köpenhamns universitet. När Eli Heckscher lämnade Handelshögskolan 1929 såg han till att den begåvade lärjungen efterträdde honom.
Det Stockholm som Bertil Ohlin kom tillbaka till befann sig i depressionens och massarbetslöshetens grepp. En yngre generation nationalekonomer, med den jämnårige Gunnar Myrdal i spetsen, började utmana de liberala ekonomernas uppfattning att kriser bäst hanterades genom sänkta löner och att kapital flyttades till mer produktiva sektorer. Bertil Ohlin, som under åren i Köpenhamn blivit mer engagerad i sociala frågor, anslöt sig till de unga ekonomerna. Tillsammans med bland andra Gunnar Myrdal utvecklade han Stockholmsskolan, som förebådade John Maynard Keynes senare teorier.

Stockholmsskolan menade att marknaden inte på egen hand snabbt kunde återställa balansen efter en kris. Om arbetslösheten berodde på att den samlade efterfrågan hade fallit borde staten i stället stimulera ekonomin genom offentliga investeringar, budgetunderskott och expansiv penningpolitik. I lågkonjunktur skulle politikerna balansera samhällsekonomin, inte statsbudgeten.

I ljuset av Bertil Ohlins senare politiska engagemang kan det framstå som överraskande att påträffa honom bland statsaktivisterna. Under den här tiden företrädde han emellertid en interventionistisk socialliberalism som han själv såg som lika långt från den klassiska liberalismen – som han avfärdade som ”gammalliberalism” och ”extrem liberalism” – som från socialismen.

Kugge i maskineriet

I dag låter det som att Bertil Ohlin med boktiteln Fri eller dirigerad ekonomi? (1936) ställer en retorisk fråga, men faktum är att han själv besvarade den med att ”man ej har att göra med ett antingen – eller”. För den unge Bertil Ohlin gällde att förena demokratiska ideal med insikten att ”medborgarna äro kuggar i ett stort maskineri. Dessa kuggar måste passa in i varandra”.

Denna utveckling ledde till en brytning med mentorn Eli Heckscher. Efter att de upprepade gånger rykt ihop offentligt vid möten för nationalekonomer skrev Eli Heckscher sommaren 1935 att Bertil Ohlin hade börjat framstå som ”en apostel för tvångshushållningen”. Efter en ilsken brevväxling skrev Eli Heckscher att ”ingen [av mina lärjungar] har berett mig så stor missräkning. Nu vill jag för egen del avsluta kontot.” Bertil Ohlin svarade: ”Ett kapitel är avslutat.”
Eli Heckscher hävdade att Bertil Ohlin passade bättre i socialdemokratin än i det liberala Folkpartiet. Detta sårade Bertil Ohlin, som just då gjorde snabb karriär inom partiet. I sina memoarer, 40 år senare, medgav han att om inte socialdemokraterna hade varit principiella anhängare av socialism så hade de legat honom närmast.

Nu blev det i stället Folkpartiet. År 1934 valdes Bertil Ohlin till ordförande i partiets ungdomsförbund. Tio år senare blev han partiledare och under en kort period även handelsminister i samlingsregeringen.

Erfarenheterna av krigsekonomin och den nya socialdemokratiska planeringsivern fick Bertil Ohlin att gradvis ompröva hur långt statens roll borde sträcka sig. Han upplevde allt oftare att den balans mellan klassisk liberalism och socialism som han eftersträvade hotades från vänster. I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram talade Socialdemokraterna om en förestående socialistisk skördetid.

Under den dramatiska striden om planhushållningen framträdde Bertil Ohlin plötsligt som den ledande politiska motståndaren. Han använde nu med entusiasm argument direkt hämtade från den liberale österrikiske ekonomen Friedrich Hayek: ”Maktkoncentrationen i staten, d.v.s. ett härskande partis händer … är den största faran för den enskildes frihet, som finns i vårt land.”

Dramatisk duell

Duellerna mellan Bertil Ohlin och statsminister Tage Erlander blev ofta ideologiska bataljer mellan två skilda samhällsåskådningar. Det Bertil Ohlin saknade i politisk fingertoppskänsla kompenserade han med sakkunskap och en förmåga att föra tillbaka debatten till de grundläggande principerna. Han sade ofta att den som intresserar sig mer för att fördela välståndet än av att skapa det kommer att göra alla jämlikt fattiga.

Under Bertil Ohlins tid blev Folkpartiet det ledande oppositionspartiet. I succévalet 1952 fick partiet 24,4 procent, en fördubbling sedan 1944. Men statsministerposten gäckade honom. Efter den missade chansen att ta makten och efter striden mot det nya pensionssystemet ATP började partiets stöd minska och han förlorade något av sin energi. Först 1967 lämnade han partiledarrollen, utdömd som en ”urtidsande” av den unge radikalen Per Gahrton.

Frågan hur Bertil Ohlin ska utvärderas som politiker är omtvistad. Han vann aldrig makten, men han banade ändå väg för maktskiftet 1976 genom att samla den tidigare inbördes stridande borgerliga oppositionen. Han spelade också en central roll i författningsreformen som avskaffade den första kammaren, vars eftersläpande representation cementerade socialdemokratisk makt.

Sakpolitiskt då? Bertil Ohlin ville inte ha någon strid med Socialdemokraterna om de sociala utgifterna, och efterhand accepterade han ofta beslut han först motsatt sig. Som Sven-Erik Larsson skriver tvingade detta honom att ständigt revidera sin syn på skattetrycket. Det som Bertil Ohlin ansåg vara ”alldeles för högt” vid krigsslutet hade han före sin avgång som partiledare ”i stort varit med om att fördubbla”.

Levde i opposition

Samtidigt går det, som Bertil Ohlin själv gör i sina memoarer, att konstatera att det socialdemokratiska 1900-talsprojektet enbart förverkligades i de delar där det överlappade med Folkpartiets ståndpunkter. Varje gång folkpartisterna bjöd ett uthålligt och principiellt motstånd mot den socialdemokratiska regeringen – exempelvis i synen på centralplanering och förstatligande av företag – stoppades utvecklingen. Bertil Ohlin tillbringade 22 år i opposition, men hans insatser visar att också en opposition kan forma ett lands framtid.

Då ska man påminna sig om att Bertil Ohlin också var en av Sveriges ledande ekonomer, och efter att han lämnat politiken återvände han till vetenskapen. År 1977 fick han ekonomipriset till Alfred Nobels minne för de handelsteorier som han och Eli Heckscher utvecklat. Eli Heckscher var då inte längre i livet. Bertil Ohlin skrev om ekonomi och bildade opinion med flera tusen artiklar, främst i liberala Stockholms-Tidningen och i Svenska Handelsbankens tidskrift Index.

”Vad endast ett försvinnande fåtal kan uppnå på ett område åstadkom Bertil Ohlin på två”, har Sören Blomquist och Claes-Henric Siven skrivit i Ekonomisk Debatt.

Mot slutet av sitt liv var Bertil Ohlin ändå besviken på hur mycket staten hade svällt. Han menade att när det offentliga väl hade skyddat människor mot nöd borde ytterligare tillväxt gå direkt till individerna, för att stärka deras egenmakt. Det skulle dröja till liberaliseringarna under den borgerliga regeringen 1991–1994 innan den socialliberala balansen återställdes. Intressant nog var finansministern i den regeringen Bertil Ohlins dotter, Anne Wibble.

Det var pappa Bertil Ohlin som en gång hade föreslagit att Anne Wibble skulle söka till Handelshögskolan – ”det var ett av de bästa råd han gav mig”. Hon har vittnat om att han hade en smittande nyfikenhet och alltid intresserade sig för andras åsikter.

Men det fanns gränser för toleransen. Familjemiddagarna intogs ofta framför tv-nyheterna: ”Pappas favoritkommentarer rörde bristen på kunskaper i ekonomi och tendensen till socialistiska idéer hos journalisterna.”