Johan Norberg: Arbetsnarkomanen som stred för det fria samhället

Sommaren 1950 hade Chinateatern i Stockholm ett revynummer där Eli Heckscher imiterades. Sketchen framställde honom som en torr men lärd akademiker som med hes röst ringde upp radiochefen. Han meddelade att hans favoritprogram var Fröken Urs tidsangivelser – därför att han satte värde på exakta upplysningar.

”Om det hela var värt 5,35 kan möjligen diskuteras”, skrev en ändå lätt smickrad Eli Heckscher till hustrun efter ett besök.

Att Eli Heckscher kunde bli revyfigur säger något om hans ställning i Sverige i mitten av 1900-talet. Denne asketiske arbetsnarkoman hade varit en nydanare inom akademin och en stridbar debattör för marknadsekonomi och frihandel. Efter en enorm mängd föreläsningar, radioprogram och runt 300 artiklar i Dagens Nyheter blev han till slut, om inte folkkär, så i alla fall allmänt känd och respekterad som ekonomisk folkbildare.

Eli Heckscher föddes i Stockholm 1879 i en judisk familj från Danmark. I Uppsala studerade han först historia, men drogs gradvis mot nationalekonomin. Historikern Harald Hjärne inspirerade honom tidigt till en statsvänlig konservatism. År 1911 grundade han Svensk Tidskrift tillsammans med Gösta Bagge, i den miljö som då kallades unghögern.

En annan viktig influens var nationalekonomen Knut Wicksell, som visserligen bara var hans lärare en termin, men som han uppskattade mer än sin egen professor. De kom senare att korrespondera och samarbeta.

Lyfte civilekonomin

År 1909 blev Eli Heckscher själv professor i nationalekonomi ”med statistik” vid den nystartade Handelshögskolan i Stockholm. Han kom att betyda mycket för skolans utveckling. Bland annat såg han till att civilekonomutbildningen inte reducerades till en yrkesskola, utan tidigt fick ett vetenskapligt anseende jämförbart med ett universitet.

Samtidigt fick han återkommande uppdrag som offentlig utredare. Att han ofta var drivande i kommissioner avslöjas av alla de gånger då han av misstag skrev promemorior till finansdepartementet i jag-form. Eli Heckschers arbete med beredskapskommissionen under första världskriget bidrog till att han övergav sin ungdoms socialkonservatism.

Hans förhoppning om att en välvillig stat kunde ta över verksamheter och kommendera resurser fick sig en knäck när han fick kika bakom kulisserna. Den idealstat han hade föreställt sig fanns inte. I stället mötte han olika särintressen som försökte sko sig på andras bekostnad. En stat som försöker göra allt blir till slut så överlastad att den inte ens klarar sina mest grundläggande uppgifter, som att säkra livsmedelsförsörjningen.

Eli Heckscher inledde en omvärderingsprocess som kröntes av den inflytelserika boken Gammal och ny ekonomisk liberalism år 1921. En betraktelse av tidens ekonomiska frågor landade i ett principfast liberalt credo: ”Innebörden är kort och gott, att man gör sitt bästa när man får hjälpa sig själv och får skörda frukterna av sina strävanden. Ej ens den skickligaste genomtänkta organisation … kan göra vare sig så dugliga eller så lyckliga människor som medvetandet om att man är sin egen lyckas smed.”

Att en av unghögerns ledare öppet avföll till liberalismen hörde till ”tidens mest sensationella händelser” skrev Social-Demokraten. ”Mannen som gör vad han vill” löd rubriken på Arbetets recension.

Det är en träffande beskrivning. Eli Heckscher visade gång på gång att han inte gick i någons ledband. Han bröt med näringslivsföreträdare som Marcus Wallenberg när de försökte utverka statliga förmåner. Antingen lönar sig ett företag och då behöver det inget stöd, menade Eli Heckscher, eller så lönar det sig inte – och då förtjänar det inget stöd.

Allt mer kritisk

I sådana frågor hade Eli Heckscher Socialdemokraterna med sig, men samtidigt var han skarpt kritisk mot deras arbetsmarknadspolitik. När partiet på 1940-talet började tala om mer ”planhushållning” ledde Eli Heckscher det borgerliga motståndet. Han menade att ”planlös tvångshushållning” var ett bättre ord för politiken.

Inte ens bönderna undkom hans kritik. I en provokativ artikel skrev han att vi har jordbruk för att få livsmedel, inte för att sysselsätta jordbrukare. Om jordbruket ändå kräver bidrag och tullar ska de inte påstå sig företräda en ”näring” – det är i så fall en ”täring”. Arbetare i den skyddade sockerindustrin borde hellre spela fotboll: ”De skulle därigenom få en för dem själva mera stärkande sysselsättning, och något tillskott till nationalinkomsten erhålles lika lite i det ena fallet som i det andra.”

Som Ylva Hasselberg konstaterar i sin nya, ambitiösa biografi över Eli Heckscher: han ”lyckades med stor precision trampa på alla tillgängliga ömma tår”.

Samtidigt satte Eli Heckscher spår i forskningen. Internationellt är han mest känd som en grundare av den moderna handelsteorin: Heckscher-Ohlin-modellen, som han utvecklade tillsammans med sin tidigare elev Bertil Ohlin. Modellen visade att länder exporterar sådant de har gott om resurser för att producera: arbetsrika länder säljer arbetsintensiva varor, medan kapitalrika länder säljer kapitalintensiva. Det innebär att handel gör att länder kan dra nytta av de resurser som de själva har mindre av. På sikt skulle också löner och kapitalavkastning tendera att närma sig varandra.

Den ledande nationalekonomen Paul Samuelson kallade Eli Heckschers första artikel på temat för ”a work of genius”. Om Eli Heckscher hade varit vid liv 1977, när Bertil Ohlin fick Nobelpriset i ekonomi, hade han med all säkerhet fått dela utmärkelsen.

Eli Heckscher tillhör också den exklusiva kategorin personer som har skapat en helt ny akademisk disciplin. Det är tack vare hans institutionella entreprenörskap och politiska påverkansarbete som ekonomisk historia i Sverige fick en internationellt ovanlig position som eget universitetsämne med särskilda institutioner och examina.

En extrem arbetsmoral

År 1929 fick han Sveriges första professur i ekonomisk historia, vilket passade en ekonom som också var historiker. Under de följande sju åren publicerade han en internationellt hyllad historia över merkantilismen, en bok om den industriella revolutionen och de två första volymerna av sitt väldiga projekt om Sveriges ekonomiska historia sedan Gustav Vasa.

Eli Heckscher hade en extrem arbetsmoral. Han gick upp tidigt och arbetade in på småtimmarna. Bertil Ohlin skrev: ”När han i sitt arbetsrum kl 12 på dagen lagade sitt te och därtill åt två franska bröd med margarin – i stället för andras lunch – hade han vanligen sex timmars intensivt arbete bakom sig.”

När han blev sjuk dikterade han från sängen. Möten och seminarier förlades till hemmet. Han ogillade fester och bar inte ytterkläder, för att undvika risken att behöva stanna och småprata med någon.

Kanske hade han utvecklat sin argumentationsförmåga mot en dominant mor. Han tog ställning även när tidsandan talade emot honom. Ylva Hasselberg kallar sina två volymer om Eli Heckscher Oberoende liv respektive Oberoende tanke. Hon sammanfattar hans livshållning med orden ”Han är på kant”.

Eli Heckschers närmast osvenskt obarmhärtiga uppriktighet kunde såra både vänner och kolleger. En student avfärdade han med kommentaren att han säkert kunde bli statsminister, men nationalekonom skulle han aldrig duga till.

Men efter att i tur och ordning ha gjort sig ovän med högern och vänstern, näringslivet, arbetarrörelsen och bonderörelsen, började svenskarna se honom som en intellektuellt hederlig tänkare som alltid sade uppriktigt vad han tyckte. Och som gjorde det med Fröken Urs känsla för precision.

Därför fick han också stort inflytande på den ekonomiska politiken. Hans konservativa bakgrund och vänskap med högerledaren Gösta Bagge bidrog till att Högerpartiet anslöt sig till den ekonomiska liberalismen.

Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss talade om Eli Heckscher som ”något av en riktprick vid navigeringen i de ekonomiskt-politiska farvattnen, vars liberala argumentering socialisten inte kunde gå förbi utan hade anledning att överväga och ta ställning till”.

Frihetens pris

Mot slutet av sitt liv blev Eli Heckscher alltmer pessimistisk. Krig och totalitarism hade ödelagt Europa. 1800-talets liberala parentes riskerade att svepas bort av ”statsslaveri”. Den växande antisemitismen drabbade honom också personligen – nazistledaren Sven Olov Lindholm utmålade honom som en central gestalt i en påstådd judisk konspiration.

Samtidigt såg Eli Heckscher också med skepsis på en yngre krets ekonomer, som Gunnar Myrdal och även Bertil Ohlin. Han ansåg att de var alltför naiva i sin tro på politiska lösningar på samhällets problem. Den växande offentliga sektorn liknade han vid ett ”Frankensteins monster”. Hans argument för ekonomisk frihet handlade aldrig primärt om ekonomi. För honom var friheten viktig därför att endast den kunde garantera det oberoende och den andliga frihet som gör civiliserade samhällen möjliga.

Eli Heckscher dog 1952, 73 år gammal. Ekonomhistorikern Benny Carlson har påpekat att om Eli Heckscher hade kunnat blicka ned på Sverige från sin himmel skulle han haft skäl för sin oro i ett par decennier till. Sedan vände utvecklingen och Sverige upplevde en ny liberaliseringsepok.

Många av de argument som senare kom att kallas ”nyliberala” var i själva verket Eli Heckschers gammalliberala idéer. Ett skäl till att svenskarna var så mottagliga för dem var just hans mångåriga folkbildning om att handel och entreprenörskap hade lyft Sverige ur fattigdomen.

Eli Heckscher hade en gång skrivit att målet för Handelsstudenterna borde vara ”att under den ytterst korta studietiden underkasta dem alla slags civilisatoriska inflytelser”, så att något förhoppningsvis skulle slå rot och på sikt bära frukt.

Det var ett program han till slut kom att tillämpa på hela svenska folket.