John Hasslers tredje väg: Så kan vi ställa om klimatet – med tillväxt

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, har under de senaste cirka 15 åren ägnat merparten av sin tid åt studier av klimatförändringarna och ekonomiska styrmedel.

Han beskriver sin position som en balanserad analys av möjliga, men osäkra, scenarier. Det finns fortfarande en chans att klara FN:s klimatmål. Men det finns också en risk att uppvärmningen överstiger målen med flera grader. Hur allvarliga konsekvenserna i så fall blir är svåra att överblicka.

Utifrån det perspektivet ska vi göra vad som krävs, men inte ”onödigt” mycket. Ingreppen behöver inte vara så systemförändrande som många gör gällande, menar han.

– De här två motpolerna har ju funnits i debatten. Om vi kör på som förut kommer det att gå åt helvete. Men väljer vi den andra vägen och ställer om, då är det nedväxt som gäller, och då går det också åt helvete. Det är helt enkelt ett val mellan pest och kolera, säger han och fortsätter:

– Då menar jag att det finns ett alternativ: en ordnad global omställning till koldioxid- och klimatneutralitet som kan tillåtas ta några, säg tre, decennier. Egentligen kräver det inte några fundamentala förändringar i vår livsstil. Det är det jag kallar för den tredje vägen.

John Hasslers ”tredje väg” liknar i mångt och mycket den klimatpolitik som Euro­peiska unionen utvecklat de senaste 20 åren: utsläppsrätter, klimatmål och utfasning av förbränningsmotorer etcetera.

– Jag delar EU-kommissionens bedömning att det här är fullt förenligt med fortsatt ekonomisk tillväxt och en god samhällsutveckling. Men fortfarande har det inte slagit igenom i det allmänna medvetandet att det här faktiskt går att genomföra – och att det inte behöver vara så betungande, säger han och tillägger:

– En del debattörer påstår fortfarande att det kommer att gå åt helvete. Det menar jag inte är baserat på seriös forskning.

Globala uppvärmningen är inte linjär

John Hassler poängterar att klimatforskningen är behäftad med stor osäkerhet. Mycket handlar om att bedöma olika scenarier: Vilka blir konsekvenserna om temperaturen ökar med 2 grader, eller med 4 grader?

Den globala uppvärmningen utvecklas heller inte nödvändigtvis linjärt. En del klimatforskare menar att ökningstakten är stigande och kan passera trösklar där effekterna blir irreversibla, så kallade tipping points.

Det finns också modeller som visar att partiklar från förbränning av fossila bränslen påverkar molnbildningen på ett sätt som har en kylande effekt. Om det stämmer är den underliggande uppvärmningen större än man hittills trott. And­ra modeller pekar i en annan riktning.

– Vi kan inte veta vem som har rätt förrän vi har slutat släppa ut fossila bränslen, säger John Hassler och fortsätter:

– Jag är inte naturvetare och tar därför inte ställning till klimatforskarnas olika teorier. Men de klimatlöften som världens regeringar har gett pekar mot att vi är på väg mot en bit över 2 graders uppvärmning. Om jag utgår från vad FN:s klimatpanel säger, så tror jag att den bästa gissningen är att vi är på väg mot någonstans runt 2–2,5 grader.

Det är en bra bit över Parisavtalet som siktar på att uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader men åtminstone stanna under 2 grader. För många är det skäl för alarmism. John Hassler håller inte riktigt med.

– Många klimatforskare och journalister framställer katastrofscenarier som prognoser. Det är möjliga scenarier, men det är inte de bästa prognoserna. En prognos kräver en sannolikhetsbedömning och det är väldigt svårt att göra. Därför brukar jag inte använda ordet ”prognos”. Jag talar hellre om scenarier under olika antaganden, säger han.

Hur känsligt klimatet är för utsläpp beskrivs med begreppet klimatkänslighet, ett mått på hur mycket temperaturen i världen ökar om koldioxidhalten i atmosfären fördubblas. I dag har den ökat med drygt 50 procent sedan mitten av 1800-talet.

Klimatkänsligheten är osäker. FN:s klimatpanel anger ett 90-procentigt osäkerhetsintervall mellan 2 och 5 grader.

– 5 graders klimatkänslighet är inte det troligaste scenariot, men det är möjligt. Och skulle det visa sig att klimatkänsligheten är 5 grader, då blir det riktigt illa också med en ambitiös klimatpolitik. Så vi behöver göra mer, inte för att vi kan räkna ut att det är optimalt utan av försiktighetsskäl, säger John Hassler.

Det är ett slags pragmatisk hållning som vill ersätta alarmism med optimism i kombination med försiktighetsåtgärder. Hans budskap: det är inte för sent – och det kommer inte bli det heller.

– De som säger att det är för sent om vi inte har nått dit eller dit vid en viss tidpunkt har inte bara fel, utan det är också farligt att säga så.

Varför är det farligt, menar du?

– Därför att det riskerar att leda till att folk ger upp hoppet. De känner att det är ingen idé att ens försöka. Människor slutar vilja skaffa barn, för det är redan kört. Det skapar klimatångest och oro som jag tror är till skada för omställningen. Det kanske behövdes för 20 år sedan när ingen tänkte på det här, men i dag är det kontraproduktivt.

Använder du ordet ”klimatkris”?

– Nej.

Vilket ord använder du för att beskriva vad som händer?

– Jag säger att om vi fortsätter köra på som vi gör går vi in i ett läge med väldigt stor osäkerhet, som vi inte vet konsekvenserna av. Vi kan inte utesluta klimatkriser och katastrofala scenarier. Därför är det bäst att undvika det. Det behöver inte vara särskilt dyrt och kostsamt om vi gör det på ett smart sätt.

Inom planetens gränser

Klimatförändringarnas konsekvenser för människor och miljö har lett till ett ifrågasättande av tillväxt som övergripande politiskt mål och mått på ekonomisk utveckling. Skulle det gå att frikoppla tillväxten från global uppvärmning och miljöförstöring, så kallad decoupling?

John Hassler tycker att det är ett vanskligt begrepp.

– Självklart hör ekonomisk tillväxt och resursanvändning ihop. Samtidigt finns planetära gränser och därför måste vi skapa styrmedel som gör att vi håller oss inom gränserna. Gör det tillväxt omöjligt? 

Nej, svarar John Hassler på sin egen fråga. Han tycker inte heller att någon har förklarat hur en ekonomi utan tillväxt skulle se ut.

– Ekonomisk tillväxt sker ju när vi gör saker och ting bättre och effektivare, kommer på nya produkter och smartare sätt att arbeta. Hur skulle man kunna förbjuda det? Hur skulle det gå till? Jag kan inte begripa det.

Tillväxten styr sig själv mot mindre resurskrävande områden, menar han. Men det räcker inte med denna inneboende tendens, utan man måste lägga på styrmedel för att se till att ekonomin växer inom ramen för vad planeten tål.

– Om vi struntade i de här gränserna skulle vi kortsiktigt kunna ha högre tillväxt. Men tillväxt kan inte vara det överordnade målet. Nödvändiga restriktioner, som sätts av planetära gränser och omsorg om framtida generationer, kan få konsekvenser för tillväxten. Men de hotar inte ekonomin i grunden, utan jag menar att allt pekar mot att tillväxt är fullt möjligt även om vi inför lagar och regler som gör att vi håller oss inom gränserna.

I sin senaste studie, tillsammans med Per Krusell och Conny Olovsson, konstruerar John Hassler en modell som kan användas för att simulera effekten av ett globalt pris på koldioxid. Ett pris på 80 dollar per ton koldioxid, alltså ungefär som priset på EU:s utsläppsrätter, och som växer i takt med bnp skulle i teorin räcka som styrmedel för att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Sam­tidigt skulle tillväxten bara påverkas marginellt, enligt John Hassler.

Hållbarhetsexperternas universalrecept

Ett globalt pris på koldioxid har länge varit hållbarhetsexperternas universalrecept för att driva omställningen. Det kan åstadkommas genom beskattning. En annan metod är handel med utsläppsrätter – som EU införde redan för 20 år sedan. John Hassler har landat i att det är den bästa metoden.

Utsläppshandel fungerar som ett ransoneringssystem, på samma vis som exempelvis fiskekvoter. Inom klimatforskningen används termen koldioxidbudget.

– Storleken på koldioxidbudgeten kan beräknas eftersom forskning visar att klimatförändringarna beror på de samlade utsläppen över tid. Därifrån går det att räkna baklänges och komma fram till hur mycket mer utsläpp som kan tolereras, säger John Hassler.

Med en budget på 600 miljarder ton skulle det gå att komma ned mot 1,5 grader, i linje med Parisavtalet. Omräknat per capita skulle budgeten bli 75 ton koldioxid per medborgare att spendera från 2020 fram till dess att världen nått koldioxidneutralitet.

– Det vore rimligt att alla människor på jorden fick utsläppsrätter motsvarande 75 ton per person. Men de ska då räcka ända tills vi blir klimatneutrala, säger John Hassler.

Hur når vi klimatmålen i praktiken?

I Sverige och EU ligger utsläppen av koldioxid i dag på drygt 3 respektive drygt 5 ton per person och år med en fallande trend sedan 1990. I världen som helhet har utsläppen per person varit tämligen konstanta på drygt 4 ton per år under samma period. 75 ton per person motsvarar drygt 15 års utsläpp på nuvarande nivå. Kalkylen förutsätter alltså att utsläppskurvorna vänder ner i världen som helhet, vilket John Hassler menar är möjligt.

Sveriges och EU:s klimatmål ligger i linje med budgeten på 75 ton per person. I många utvecklingsländer är utsläppen så små att en utsläppsrätt på 75 ton per person inte skulle medföra några egentliga restriktioner, medan Kina och USA skulle få det svårare.

– Det innebär att i väldigt många länder, framför allt utvecklingsländer, skulle utsläppsrätterna bli väldigt billiga. I andra länder skulle de bli ungefär tio gånger så dyra som i Europa, säger John Hassler.

Att varje individ på jorden skulle ha var sin lika stor koldioxidbudget är än så länge ett tanke­experiment. För att fullfölja det tänker sig John Hassler att länderna även skulle handla med utsläppsrätter. Det skulle leda till en omfördelning av pengar från USA och Kina till exempelvis Afrika, pengar som utvecklingsländer skulle kunna investera i utbyggnad av förnybar energi och hållbara industrier.

Enligt den beskrivna modellen har världen fortfarande en teoretisk möjlighet att nå Paris­avtalets mål. Men hur ska det gå i praktiken?

Behövs det inte en överstatlig struktur för att införa systemet?

– Nej, det är inte realistiskt, utan man får tänka sig, i Parisavtalets anda, att de enskilda länderna inför egna utsläppshandelssystem, som till exempel Kina gör nu.

En annan möjlighet är att föregångarna använder påtryckningsmedel, som EU:s koldioxidtullar (CBAM). Systemet innebär att länder som inte har egna system för att prissätta koldioxid möts av en tull när de exporterar till EU. Enligt John Hassler har det påverkat både Turkiet och Indien i riktning mot egna system för att prissätta koldioxid.

Trots att han avfärdar både överstatliga beslutsstrukturer och Trumpadministrationens klimatpolitik – som han beskriver som en black om foten – har John Hassler en optimistisk syn på att världen kommer att kunna undvika en fullskalig klimatkris.

– Jag tror att det kommer att visa sig att omställningen blir enklare än många tror. Jag skulle säga att den politiska möjligheten att komma nära 2 grader fortfarande finns.

Vad behövs för att den politiska möjligheten ska realiseras?

– Det krävs att USA återgår till den klimatpolitik som fördes före Donald Trump, och att Kina verkligen menar allvar och fortsätter mot sitt beslutade mål, vilket jag tror att de gör. Jag tror också att det krävs betydande stöd, till framför allt afrikanska länder, för att klara den gröna omställningen. Där tror jag inte att det är vilja som saknas. En fossilbaserad utvecklingsstrategi ligger inte i deras intresse, men en förutsättning är att de får tillgång till den senaste tekniken.

När forskningen visar att omställningen är förenlig med tillväxt – och till och med har positiva bieffekter – menar John Hassler att världens länder kommer att öka takten.

– Jag tror att de inser att den fossila utvecklingsstrategin har kommit till vägs ände. Utsläppen måste ner, men det måste ske på ett sätt som inte hotar den ekonomiska tillväxten. Det går att göra, det är jag övertygad om.