Julia Ravanis: Historien om datorn måste skrivas om

Den som hört Sommar i P1 med Julia Ravanis, eller läst hennes böcker Skönheten i kaos och Emmys teorem, känner igen hennes tvärvetenskapliga blick. Med en bakgrund i både teoretisk fysik och idéhistoria rör hon sig hemtamt mellan teknikens hårda yta och dess underliggande samhällsstruktur. Det är också så hon närmar sig sitt avhandlingsarbete: genom att ifrågasätta de gängse berättelserna om datorer och databehandling.

– Den historiska forskningen har ofta fokuserat på själva maskinerna. Jag ville förstå hur arbetet med datorer faktiskt gick till – och vad det säger om samhället, särskilt under 1960-talet, säger Julia Ravanis.

FOA:s första stordator

Avhandlingen, som lades fram i juni, undersöker hur databehandling organiserades på Försvarets forskningsanstalt (FOA) mellan 1955 och 1975. FOA hade unika förutsättningar: en stark politisk vilja att bygga ett eget teknologiskt kunnande inom ramen för den svenska neutralitetspolitiken, i kombination med ovanligt goda resurser.

– Under kalla kriget var militär forskning prioriterad. Det fanns ett brett politiskt stöd för ett starkt försvar, och det gynnade även den svenska industrin. FOA är särskilt intressant eftersom de kunde bedriva avancerat datorarbete i stor skala, säger Julia Ravanis.

Investeringarna gav genomslag. Sverige blev ett av världens mest datoriserade länder under 1960-talet. Julia Ravanis citerar historikern Tony Judt, som beskriver decenniet som ”the age of affluence” – välståndets epok:

– Tillväxten var så hög att militärforskningen inte behövde konkurrera med andra samhällssektorer. Det fanns utrymme för teknisk expansion, också inom datavetenskapen.

Resultatet blev ett nät av datacentraler. I slutet av 1950-talet var datorer så dyra att nästan bara stater kunde köpa dem. FOA:s första stordator, som införskaffades som en del av det svenska kärnvapenprogrammet, följdes av ytterligare en maskin, denna gång med delat ägarskap mellan FOA, KTH och Stockholms universitet.

– Under de här åren byggdes gigantiska maskinhallar med stordatorer, inte bara hos FOA utan också vid fyra nyinrättade universitetsdatacentraler. Men att driva dem var en komplex organisatorisk uppgift. Det krävdes fungerande infrastruktur, stora pappersflöden och ett omfattande manuellt arbete.

Två minuter av fem timmar

Ett exempel från avhandlingen visar att en fem timmar lång databehandling bara innebar två minuters faktisk datoranvändning. Resterande tid gick åt till att rekvirera, sortera, transportera och distribuera data.

– Datorerna skulle helst aldrig stå stilla. Det fanns ett behov av att motivera de höga kostnaderna genom ständig produktion av resultat, säger Julia Ravanis.

Listan över dem som arbetade i FOA:s datacentraler är lång: kundmottagare, stansoperatriser, operatörer, maskinvärdinnor, kontorsbud, tekniker, driftsassistenter, telefonister – vid sidan av programmerare och forskningsingenjörer.

– Även i dag kräver datasystemen mycket manuellt arbete. Programmering framställs ofta som rent logiskt tänkande, men den digitala infrastrukturen bygger på jordartsmetaller som brutits under svåra förhållanden, el som måste ledas till enorma serverhallar – och människor som levererar maten vi ”klickar hem”, säger Julia Ravanis.

Både hjärna och händer behövs

Hennes avhandling vill synliggöra den dolda arbetsinsats som möjliggör digitaliseringen. Det är ett försök att problematisera det ensidiga fokuset på abstrakta och intellektuella aspekter av datorarbete.

– Vi värderar ofta tankearbete högre än manuellt arbete, men bägge krävs. Det finns en spänning mellan det materiella och det abstrakta som lever kvar än i dag, och som är avgörande för att förstå vår samtid, säger Julia Ravanis.