Katrine Kielos: Det är här som Epstein-filerna blir politiskt sprängstoff
Hur kunde en mattelärare utan avslutad högskoleutbildning skaffa sig en förmögenhet på hundratals miljoner dollar? I Storbritannien har de så kallade Epsteinfilerna riktat strålkastarljuset bort från konspirationsteorierna – och mot den finansiella och politiska infrastruktur som gjorde Jeffrey Epstein rik.
Författaren och journalisten Katrine Kielos har vunnit en rad internationella priser. Hennes böcker har översatts till 20 språk. Hon leder podden Världsekonomin, är en del av EFN:s vetenskapsredaktion och skriver krönikor i Finansmagasinet – varje vecka.
Katrine Kielos
Många har noterat hur slående banal Jeffrey Epsteins korrespondens är. Kontrasten är nästan svår att ta in. Å ena sidan: uppåt 1 000 offer, enligt det amerikanska justitiedepartementet, många av dem barn. Å andra sidan dessa mejl och meddelanden som hela världen nu kan läsa – och som framstår som märkligt vardagliga.
Det kanske är detta som är ondskans banalitet: du tackar för ”tortyrvideon” och fortsätter sedan prata skatteplanering...
Financial Times försökte häromvecken ringa in tonen i korrespondensen och konstaterade att en stor del av den ju ”låter som protokoll från en självhjälpslinje för den yttersta ekonomiska eliten”. Den brittiske ekonomijournalisten Will Dunn formulerade det ännu torrare i The New Statesman. Något förvånat skrev Will Dunn hur alltihopa ju i hög grad är ”män som pratar om pengar”.
De senaste offentliggjorda dokumenten från utredningen kring den avlidne sexbrottslingen Jeffrey Epstein har i Storbritannien lett till att marken skakar under premiärminister Keir Starmer. The Economist kallar det för ”århundradets politiska skandal” – vilket säger en del, givet hur generöst Storbritannien har producerat just politiska kriser det senaste decenniet.
Premiärministerposten i Storbritannien erbjuder nuförtiden samma arbetstrygghet som tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts. Keir Starmers politiska liv hänger i skrivande stund på en skör tråd och orsaken är Jeffrey Epstein – en man som Keir Starmer aldrig träffade.
I centrum står Peter Mandelson, nu senast brittisk ambassadör i Washington. I decennier har han varit en av de mest inflytelserika operatörerna i brittisk politik. Peter Mandelson är tidigare EU-kommissionär för handelsfrågor, minister i flera Labourregeringar och en person som med stor förtjusning har rört sig mellan offentlig makt och privata intressen.
Kommen ur den brittiska socialdemokratiska eliten var Peter Mandelson någon som fick saker gjorda: nu senast det brittiska så kallade ”handelsavtalet” med USA förra sommaren. I överenskommelsen ingick löften om lägre amerikanska tullar på många brittiska varor.
Nu har lord Mandelson fått avgå från samtliga uppdrag. De senaste Epsteinfilerna har lett till att Londonpolisen har öppnat en utredning mot honom gällande läckage av påstått marknadskänslig information till Jeffrey Epstein.
Mitt under brinnande finanskris 2009 när Peter Mandelson var näringsminister vidarebefordrade han till exempel, enligt den offentliggjorda korrespondensen, en intern regeringspromemoria om skatteincitament för att locka privata investeringar till det krisande Storbritannien. Här fanns även uppgifter om möjliga statliga tillgångsförsäljningar på upp till 20 miljarder pund.
Peter Mandelson mejlade även Jeffrey Epstein under eurokrisen 2010, då meddelade han att EU samma dag skulle komma överens om ett stödpaket. Dagen därpå presenterade unionen ett lånepaket på 500 miljarder euro: ett besked som utlöste den europeiska valutans kraftigaste uppgång på två år.
Mejlen som har offentliggjorts visar också hur Peter Mandelson tillsammans med Jeffrey Epstein lobbade för att urvattna den straffskatt på bankbonusar som Storbritannien införde efter finanskrisen. Jeffrey Epstein föreslog till exempel att JP Morgans vd Jamie Dimon borde ringa till den brittiske finansministern ”igen” i frågan – varpå Peter Mandelson svarade: ”Ja, och milt hota.”
Den som tittar i den dåvarande finansministern Alistair Darlings memoarer från 2011 kan hitta en beskrivning av just ett sådant samtal. Det är förstås mycket möjligt att detta skedde helt spontant. Jamie Dimon själv hade ingen kontakt med Jeffrey Epstein. Men hotade den brittiske finansministern gjorde han. Och inte direkt ”milt”. JP Morgan skulle minsann sluta köpa lika många brittiska statsobligationer och kanske inte bygga det där fina kontoret i London!
Alistair Darling svarade, i alla fall enligt sina egna memoarer, att Jamie Dimon lugnt kunde fortsätta köpa brittiska statspapper: de var ”en bra investering”. Finansministern höll fast vid sin bonusskatt.
Men att Peter Mandelson, som satt i samma regering, försökte påverka politiken till förmån för en utländsk bank är förstås ytterst anmärkningsvärt.
Jes Staley som då var chef för investmentbanken JP Morgan och senare blev vd på Barclays (han tvingades avgå 2021 på grund av sin relation till Jeffrey Epstein) formulerade även argument som Peter Mandelson förväntades föra vidare i samtal med amerikanska beslutsfattare 2010. Det gällde den så kallade ”Volckerregeln”, en central del av de amerikanska bankreformerna efter finanskrisen, vars syfte var att begränsa storbankernas egenhandel.
Jeffrey Epstein var i detta sammanhang bland annat i kontakt med Larry Summers, tidigare amerikansk finansminister under Bill Clinton, som då var ordförande för Barack Obamas ekonomiska råd. ”Volckerregeln” överlevde Jeffrey Epsteins intervention. Men huvudpoängen här är att alla dessa män kände varandra. Väl.
Larry Summers bad Jeffrey Epstein om råd i privata relationsfrågor. Jes Staley fick i ett vänskapligt mejlutbyte svaret ”fråga Andrew” – en anspelning på den brittiske prinsen – när samtalet gled in på hur man enklast tog sig till Jeffrey Epsteins ö. Och Peter Mandelsons man tog emot pengar från Jeffrey Epstein.
Det är här Epsteinfilerna blir politiskt sprängstoff. I Storbritannien har de gett en ovanligt tydlig inblick i hur finans, politik och globala nätverk i praktiken kan flyta samman, ofta bortom nationalstatens formella institutioner. Beslut, information och inflytande rör sig genom personliga relationer snarare än genom öppna processer. Det som blottläggs är inte ett parallellt system, utan ett väl integrerat sådant: de informella relationerna löper rakt igenom banker, regeringar och internationella organisationer. Här lyckades Jeffrey Epstein placera sig själv som en central nod.
De informella relationerna löper rakt igenom banker, regeringar och internationella organisationer. Här lyckades Jeffrey Epstein placera sig själv som en central nod.
För vad var egentligen hans affär? Han byggde inga företag, utvecklade inga produkter och hade ingen dokumenterad investeringsstrategi i vanlig mening. Hans arbete verkar (utifrån vad vi vet i dag) ha bestått av att stå mellan extremt rika människor och de praktiska följderna av deras rikedom: skatt, reglering, insyn och (ofta) politiskt ansvar.
När extrem privat förmögenhetsmakt kräver diskretion, politiska kontakter och informella lösningar räcker det att någon är beredd att ta den platsen för att han ska bli värdefull.
Systemet accepterade Jeffrey Epstein. Eftersom det fanns en ekonomisk roll för någon som han. Han skyddade förmögna eliter från konsekvenserna av skillnaden mellan hur de framstod offentligt och hur de agerade i praktiken. Sedan tog han bra betalt för saken. Vem ringer de i dag?