Katrine Kielos: En ny syn på inflation driver upp räntorna
Marknaden har gått från att räkna med räntesänkningar till att prissätta flera höjningar. I botten ligger en förändrad syn på hur inflation fungerar. Tidigare var oron att centralbanker vid en oljechock skulle göra för mycket.
I dag är oron snarast den motsatta: att de gör för lite.
“Nu kommer räntehöjningarna “ har varit budskapet de senaste veckorna. Förväntningarna om centralbankerna ska trycka på “ränta upp!” eller “ränta ner!”-knappen i den penningpolitiska styrhytten har förändrats dramatiskt.
Räntemarknaden har svängt snabbt på risken att en femtedel av världens olja kan fastna i Hormuzsundet. I Sverige har prissättningen gått från sänkningar till uppemot tre höjningar. I euroområdet från stillastående eller lägre räntor till flera höjningar. Och i Storbritannien från sänkningar till uppemot fyra (!) höjningar.
Problemet är att för vanligt folk som läser den här typen av svarta rubriker är det lätt att tro att räntan faktiskt också kommer att bli en hel procent högre på nio månader.
Men fyra räntehöjningar i marknaden är ingen prognos. Det är ett möjligt utfall som prissätts. Och det betyder inte att det kommer att bli verklighet.
Sluta intervjua Thedéen!
När Financial Times häromdagen frågade femton ledande ekonomer vad de trodde skulle hända i Storbritannien var bilden en helt annan än marknadens. De flesta räknade med oförändrad ränta – och flera trodde till och med på sänkningar. Trots allt som händer, eller inte händer, i Hormuzsundet.
Mot bakgrund av allt detta är det värt att påminna om att det traditionella sättet att se på saken är att oljechocker inte har särskilt mycket med räntan att göra. Riksbanken kan inte öppna Hormuzsundet. Sluta intervjua Edik Thedéen om saken! Riksbanken kan däremot sabba tillväxten om den höjer räntan på en utbudsstörning som bara är tillfällig – vilket man länge har tänkt sig att oljeprischocker, nästan per definition, är.
Säg att oljepriset stiger från 85 till 110 dollar per fat. Då blir transporter dyrare, energi dyrare och företag höjer sina priser. Fast det betyder inte att det också fortsätter att bli dyrare.
När anpassningen till ett högre oljepris väl har skett landar ekonomin på en ny nivå. Priserna fortsätter inte att stiga i samma takt. "Inflation" betyder ju inte att något blir dyrare. "Inflation" betyder att något fortsätter att bli dyrare och dyrare.
Vilket det i det här fallet inte blir.
Centralbankernas fel
I en inflytelserik studie från 1997 visade Ben Bernanke (som ju sedermera blev både centralbankschef i USA och nobelpristagare i ekonomi) tillsammans med Mark Gertler och Mark Watson att alla recessioner i USA under de föregående trettio åren hade föregåtts av två saker. För det första av stigande oljepriser. Och för det andra av räntehöjande centralbanker. Följdfrågan blev förstås: vems fel var alla lågkonjunkturer? Var det oljeprisernas eller centralbankernas?
Bernankes slutsats blev att att det var centralbankerna som var skurken. De hade höjt räntan i onödan. Hans studie bidrog till synen att man bör ta det förbannat försiktigt med räntevapnet vid just en oljechock.
Detta är å andra sidan en policy-rekommendation som bygger på att även vanligt folk tror att prisuppgången vid oljechocken just är “tillfällig”. Och tänk om de inte gör det?
Tänk om folk reagerar på de högre oljepriserna med att kräva högre lön! Tänk om företagen passar på att sätta nya prislappar på varor bara för att de kan! Det som började som en engångschock slutar därmed inte.
Det bara fortsätter....
Förväntningar blir verklighet
I forskning från förra året menade Olivier Coibion professor i nationalekonomi vid University of Texas och Yuriy Gorodnichenko professor i nationalekonomi vid University of California att människors förväntningar om inflation just inte är stabila utan följer inflationen. När priserna stiger tror vi att de ska fortsätta stiga. Och när vi tror det, börjar vi agera därefter. Vilket gör att priserna stiger…
Våra förväntningar om världen skapar världen.
Och förändrar i det här fallet centralbankernas problem.
Tidigare var risken att göra för mycket. Nu är risken att göra för lite.
Det finns ännu inget riktigt facit på vad som är rätt. Räntemarknaden har helt enkelt tagit ställning i en teoretisk fråga som ännu inte är avgjord.
Resten är upp till centralbankerna. Grattis!
