Katrine Kielos: Katrine Kielos: Pensionsbomben som tvingar Tyskland till börsen

Jag gör en podd som heter Världsekonomin tillsammans med Claes Måhlén, chefsstrateg för räntor och valuta på Handelsbanken. Vi får ibland kommentarer från anonyma manliga lyssnare om att han är lysande och att jag väl också är ”helt okej” på det där med statsobligationer och centralbankeri. Tack, killar.

Men, tycker dessa lyssnare, varför envisas jag med att ”tjata om kvinnor” i podden? Kön har väl inget med makroekonomi att göra?

Nja.

Låt mig å dessa lyssnares vägnar berätta om den pågående tyska pensionsreformen.

Europas största ekonomi håller på att bygga om sitt pensionssystem. I dag fungerar det tyska systemet som att pengarna går in genom den ena dörren och ut genom den andra. De som arbetar betalar in pengar och det kapitalet går direkt till dem som är pensionärer i dag. Problemet har varit att behoven hos pensionärerna inte har täckts av de inkommande betalningarna.

Redan 2024 gick runt en fjärdedel av hela den tyska statsbudgeten till att fylla luckorna i pensionssystemet. Enligt en artikel i Financial Times i slutet av juni bedömer ekonomer att den andelen kan fördubblas till omkring hälften (!) av hela statens budget inom två decennier.

Nu ska systemet göras om. En liten del av folks lön – först 0,5 procent, sedan upp till 2 procent år 2031 – ska betalas in till en statlig fond och placeras på börsen. Ungefär som vårt svenska pensionssystem har fungerat sedan år 2000. Där ska pengarna ligga och växa tills den som har betalat in själv blir gammal.

Kostnaden ska delas lika mellan den anställde och arbetsgivaren, enligt förslaget. Många redan hårt pressade tyska företag (det går inte direkt bra för den tyska ekonomin just nu) hurrar inte över detta. Men kansler Friedrich Merz argumenterar för att det är det enda sättet att inte behöva chockhöja socialavgifterna på sikt. Vilket vore ännu värre för företagen.

Grundpoängen med reformen är att lägga ett obligatoriskt sparande på börsen ovanpå det gamla systemet. Om detta kapital förvaltas rätt kommer det att växa och på sikt behöver staten skjuta till mindre pengar.

Internationell affärspress är exalterad över det tyska förslaget. Den svenska premiepensionen är i dag värd över 2 700 miljarder kronor. Tyskland vill nu göra samma sak, fast på en ekonomi sju gånger så stor. Redan från start ska mer än 30 miljarder euro om året in i fonden – ungefär sex gånger det svenska inflödet. Med tiden kan detta alltså bli en av de största enskilda kapitalägarna på den europeiska marknaden.

Vem som ska förvalta pengarna är än så länge oklart. Den tyska centralbanken, Bundesbank, som i mars tyvärr övergav sitt brutalistiska högkvarter i Frankfurt för en bättre anpassad – men mindre ikonisk – byggnad i närheten, var åtminstone snabba med att uttrycka intresse. ”Vi har kunskapen, vi har expertisen och vi ansöker om det här jobbet” sade centralbankschefen Joachim Nagel rakt in i Bloombergs tv-kamera.

Joachim Nagel uttryckte en förhoppning om att den tyska fonden på sikt kan hjälpa hela den europeiska ekonomin. Där har han faktiskt en poäng. Tyskarna är ett sparsamt folk, men de gillar lågavkastande bankkonton och trygga räntepapper – inte börsen. Detta bidrar till att europeiska företag har svårare att få kapital än amerikanska. Följden blir att många framgångsrika europeiska startupföretag till slut söker sig över Atlanten.

Och då blir inte bara tillväxten de skapar – utan ofta också tekniken – främst någon annans.

Det märktes till exempel i juni, när Washington med kort varsel beordrade AI-företaget Anthropic att begränsa utländsk tillgång till sina mest avancerade modeller. Men att bygga europeisk molninfrastruktur, halvledare, batterifabriker, försvarsteknik och AI-modeller kräver enorma mängder kapital. Om europeiskt sparande ligger på bankkonton i Tyskland – eller till slut finansierar amerikanska techbolag – blir Europa beroende av andra.

Hela denna fråga är med andra ord gigantisk: det är geopolitik, teknologisk suveränitet, kapitalallokering, institutionellt sparande och likviditeten på Europas fragmenterade finansiella marknader. Det är, helt enkelt, ungefär så mycket makroekonomi som något kan bli.

Och vad handlar allt detta egentligen om? Vad är ordet som ingen säger?

Livmödrar.

Den akuta utlösaren för den tyska reformen är att en ovanligt stor generation nu går i pension – 16,5 miljoner tyskar lämnar arbetslivet till 2036 medan bara 12,5 miljoner nya träder in. Och det som i det här fallet förvandlar en puckel till ett permanent underskott i pensionssystemet är att varje ny generation är mindre än den förra. Det är inte först och främst en pensionskris. Det är en fertilitetskris.

Eller vad man nu vill kalla det.

För den mest grundläggande resursen i vilken ekonomi som helst – alltså människor – produceras i kvinnors kroppar. Nationalekonomin har aldrig riktigt velat kännas vid det och traditionellt har barnafödandet behandlats som en råvara som bara finns där år efter år, i ungefär samma mängd. ”Utanför modellen”. För vad har kön med makroekonomi att göra?

Ibland blir det förstås ”kris i befolkningsfrågan”. Just ordet ”kris” avslöjar hur man generellt tänker. En kris är något tillfälligt, en avvikelse, ett undantagstillstånd – något som med rätt ingripande kan hävas så att allt återgår till det ”normala”. Vem som nu bestämmer vad som är normalt. Hur många barn är det egentligen meningen att varje kvinna ska bära? Vad säger staten? Pensionssystemet? De finanspolitiska behoven?

En radikal tanke i sammanhanget vore att vända på hela frågan: att kvinnor föder de barn de vill ha, och att ekonomin får anpassa sig efter det. Inte tvärtom.

Bygg robotar, höj produktiviteten, utbilda människor, få ut alla som faktiskt kan jobba i jobb samt se till att invandrare både kommer in i landet och ut på arbetsmarknaden. Inget av detta är enkelt, men betydligt lättare än att bedriva finanspolitik med kvinnors livmödrar.

Det har man försökt med i decennier i otaliga länder – babybonusar, skatterabatter, vädjanden om nationell pliktkänsla. Ungern lägger 5 procent av bnp på saken. Det är mer än vad USA lägger på sitt försvar.

Och det som forskningen faktiskt pekar ut som verkbara åtgärder – utbyggd barnomsorg, betald föräldraledighet, en rättvisare fördelning av ansvaret hemma – förbättrar i första hand kvinnors liv, och möjligen födelsetalen lite grann. Men bara just en aning. För inget rikt land har lyckats vända trenden.

Jag har ingen lösning på det låga barnafödandet. Det verkar ingen annan ha heller. Men jag har ett svar på frågan om vad kön har med makroekonomi att göra.

Allt.