Katrine Kielos: Detaljen visar hur djup tyska krisen är

Tyskland har länge varit ett land där även vilan regleras i grundlagen, alla som har försökt (och misslyckats) med att handla mjölk en söndag i Europas största ekonomi är medvetna om detta. Butikerna håller stängt på vilodagen. Ordningen har rötter tillbaka till Konstanstin den store på 300-talet och skrevs in i grundlagen 1919.

I torsdags beslutade den tyska koalitionsregeringen under sin kristdemokratiske ledare Friedrich Merz att bagerier, konditorier och bibliotek ska få vara öppna längre på söndagar från och med nästa år.    

Det säger något om hur djup Tysklands ekonomiska kris är. Inte för att den kan lösas med fler söndagsfrallor, men för att man är beredd att gå så långt som till och med regleringen av söndagsfrallor. 

Den tyska tillväxten har stått still sedan 2019. Veckans reformpaket i 34 punkter är därför naturligtvis bredare än konditoriebranschen. Det innebär sänkt skatt för barnfamiljer och medelinkomsttagare, hårdare regler kring sjukskrivningar och bidragsfusk, större frihet för företag att använda tidsbegränsade kontrakt, snabbare tillståndsprocesser, mindre byråkrati och en pensionsreform enligt svensk modell där kapitalmarknaden ska få en större roll.

”Börjar den tyska regeringen få ordning på sig själv?” frågade The Economist. Och ja, detta är onekligen åtgärder som många ekonomer har efterfrågat i åratal. Men frågan är om de gör något åt det verkligt stora problemet.

Enligt en analys från Bloomberg Intelligence i slutet av 2024 kan ungefär 40 procent av Tysklands tapp i BNP kopplas till förlorade exportmarknader och ytterligare 40 procent till högre energipriser. Bara de återstående 20 procenten handlar om svag inhemsk efterfrågan, byråkrati och andra faktorer. Regeringen angriper nu (först och främst) byråkratin. Men om byråkratin bara är en del av de sista 20 procenten – hur långt räcker egentligen reformerna?

I en ny rapport från tankesmedjan Centre For European Reform uttrycker chefsekonomen Sander Tordoir det som att den tyska ekonomin lider av “fantomsmärtor”.

(Eller eftersom det låter bättre på tyska “Phantomschmerz”)

Det som gör ont går helt enkelt att härleda till en lem som redan är förlorad. Och denna lem är, enligt Centre for European Reform, efterfrågan på tyska industriprodukter. Den har Kina nämligen, enligt författarna, redan huggit av. Vi talar med andra om det som i europeisk debatt under de senaste åren har börjat gå under namnet “Kinachocken 2.0”.

I den uppmärksammade studien The China Syndrome från 2013 visade ekonomerna David Autor, David Dorn och Gordon Hanson hur Kinas inträde i WTO 2001 slog mot amerikanska industriregioner. Detta har gått till den ekonomiska historien som “Kinachocken 1.0”. 

När billiga kinesiska varor fyllde hyllorna på Walmart, jobb försvann, löner pressades och effekterna blev betydligt mer långvariga än många hade trott. Var det rentav dessa ekonomiska sår som gjorde att Donald Trump kunde komma till makten på sitt budskap om amerikansk återindustrialisering?

Men den första Kinachocken slog främst mot USA. Tyskland klarade sig rätt väl.  När Kina byggde fabriker för att tillverka billiga konsumtionsvaror köpte landet tyska maskiner att göra det med.

Kinachocken 2.0 är annorlunda. Som David Autor och Gordon Hanson skrev i The New York Times i höstas är kinesiska bolag idag i framkant inom elbilar, batterier, drönare och solceller. Den här gången gäller striden inte plastblommor, paraplyer och pyjamasar - utan teknologiskt ledarskap.

Och för Tyskland: själva grunden för landets ekonomiska modell.

Sedan pandemin har Kinas exportvolymer ökat med mer än 40 procent, samtidigt som importen knappt har vuxit alls. Det har hållit uppe Kinas egen tillväxt, men betyder också att Kina “tar” efterfrågan från resten av världen utan att köpa så mycket varor från andra länder. 

Tyska företag trängs undan på tre fronter samtidigt: i Kina (dit de tidigare sålde många tyska bilar), på andra exportmarknader (som gärna köper billiga kinesiska elbilar) samt i ökande grad även hemma i Europa. Utöver allt detta drabbas tysk export dessutom av Trumps tullar sedan förra året. 

I veckan meddelade Volkswagen att bolaget förbereder nya besparingar som kan innebära att så många som 100 000 jobb försvinner under de kommande åren samt att produktionen vid fyra tyska fabriker upphör. 

BMW har enligt Financial Times nyligen varnat investerare för omstruktureringskostnader på upp till en miljard euro vilket analytiker bedömer kan leda till omkring 10 000 förlorade jobb och en minskning av den europeiska bilproduktionen med 15 procent. Även Mercedes-Benz skär ned. Bolaget har meddelat sina tyska anställda att årets sommarbonusar inte betalas ut. 

Den tyska bilundustrins problem kan förstås inte bara förklaras med kinesisk konkurrens utan även med interna problem hos flera av jättarna. Men en poäng som Centre for European Reform gör i sin rapport är att det tyska politiska systemet inte i tillräckligt hög grad har tagit in den kinesiska komponenten.

Författarna uttrycker saken hårt: “Berlin och Bryssel måste antingen stärka sitt handelsskydd och sin industripolitik – eller förbereda sig på att hantera de sociala och ekonomiska kostnaderna av ett avindustrialiserat Tyskland”.

En stor del av bakgrunden till att den tyska regeringen i veckan faktiskt kom överens är just hotet från högerpopulistiska Alternative für Deutschland. Partiet leder i flera mätningar och ligger särskilt starkt i Sachsen-Anhalt, där ett delstatsval i höst kan öppna för ett AfD-lett styre för första gången i en tysk delstat.

I sammanhanget skulle man förstås kunna göra sig lustig över att regeringen delvis vill möta krisen med söndagsöppna bagerier. Men givet hur helig söndagsvilan är i Tyskland bör veckans besked kanske snarare ses som ett mått på krisinsikten.

När till och med vilodagen är förhandlingsbar, kan kanske nästan vad som helst hända?