Kellerman väljer ensamheten – framför status, fest och karriär

Det är dagen före midsommarafton och Stockholm har redan tömts. Martin Kellerman och jag är de enda gästerna på Häktets uteservering. Den berömde serietecknaren – vars absoluta gehör för hur människor pratar alltid stått i kontrast till hans ovilja att umgås med dem – ser ut att trivas. Han bär en keps med en bild som han målat själv av sitt torp utanför Katrineholm. Som om han vill visa att han är ett fan av sitt eget lantställe.

På bilden syns ett flygplan som lämnar vita streck efter sig på himlen. Martin Kellerman berättar att han som barn trodde att själva strecken var flygplanet, att passagerarna färdades inuti de vita strimmorna. Jag påminner honom om en gammal Rocky-serie där hans hundalias säger att strecken är chemtrails som CIA använder för att hjärntvätta befolkningen.

– Jag fattar inte hur folk kan tro på det där dravlet, säger Rockys kompis Igge.

– De är hjärntvättade av CIA, säger jag ju, svarar Rocky.

I samma ögonblick som jag återberättar det skämtet ångrar jag mig. Jag är här för att intervjua Martin Kellerman, inte citera honom, men rader ur Rocky poppar upp i mitt huvud varje dag oavsett vad jag sysslar med. Det senaste halvåret har min hjärna fyllts med ännu fler kellermanska guldkorn på grund av MKAB – en verksamhetsberättelse av Martin Kellerman som han tecknar för Finansmagasinet. I den får man följa hans vardag som konstnär och egenföretagare.

Kellermans alter ego

Till en början avbildade Martin Kellerman sig själv som en av de korkfigurer som han älskar att tälja. Men redan i fjärde avsnittet råkade han rita sig själv som hund, vilket han fortsatt göra. Plötsligt var Rocky, som han pensionerade 2018, tillbaka – om än i ett annat format.

– Jag kände till ordet ”verksamhetsberättelse” även om jag aldrig läst en årsredovisning eller varit på ett styrelsemöte, säger Martin Kellerman. Finansmagasinet bad om något personligt och det händer inte så mycket i mitt personliga liv. Så jag valde att berätta om mitt jobb och mina hobbyer.

Varför händer det inte så mycket i ditt liv?

– Jag vet inte. Jag är 50 plus. Man gör mindre när man är äldre. Och även om jag gör något händer det inte så mycket då heller. Ungdomen lämpar sig bättre för självbiografiska serier.

Verksamhetsberättelsen känns ändå som en fortsättning på Rocky fast utan en massa...

– Humor?

Jag tänkte säga ”repliker”. Du använder din egen berättarröst på ett nytt sätt.

– Pratbubblor kändes ovant så det blev mer som brev eller en dagbok. Jag umgås inte längre med folk så att jag kan skriva upp vad de säger.

För några veckor sedan introducerade du en ny figur i berättelsen: ditt undermedvetna. En gullig liten hjärna med armar, ben och keps. Det är som om du skapar en figur som är en del av din hjärna i brist på polare.

– Ibland är hjärnan ens bästa polare. Minnen kan också vara ett sällskap.

Jag kommer att tänka på en gammal serie där du sitter på ett kafé och berättar för en kompis att du ritat en serie om något roligt. Och även om du var helt själv när det roliga hände så ritade du vänner omkring dig i serien. ”Vad sorgligt”, säger kompisen. I nästa ruta frågar servitrisen på kaféet: ”Vem pratar du med?” För du sitter återigen helt själv.

– Ingen skulle fråga något sådant. Servitrisen var nog inte heller där. En gång när jag var i Buenos Aires med kompisar drog de andra i väg på en utflykt. När jag kom ut i vardagsrummet såg jag att min vän Nisse hade stannat kvar. Jag såg honom bakifrån när han läste i soffan. Så jag satte mig en bit bort och ritade. Sedan kom de andra hem – och då var Nisse med dem. Jag hade bara sett en långsmal soffkudde och tänkt att det var Nisse. Jag tittade inte så noga, men upplevde att han var där hela dagen. Skitmysigt. Så man behöver inte ha vänner.

När du slutade rita Rocky ägnade du några år åt att testa andra konstnärliga uttryck. Du fastnade för korkslöjd. I verksamhetsberättelsen funderar du på en alternativ karriär som ”korkkonstterapeut åt näringslivshöjdares uttråkade livspartners”.

– Min dröm är att hålla på med korkslöjd hela dagarna, men jag vill inte att det blir ett jobb. Allt som det inte finns en anledning att göra, allt som ingen har bett mig göra, det är jag alltid sugen på att göra. Så jag ägnar mig bara åt korkslöjd på lediga stunder.

Utgår du alltid från vinkorkar eller går det att beställa större bitar?

– Kork finns i alla storlekar. Det är ett fantastiskt material: mjukt, vattentätt, isolerande och framför allt gratis. Folk slänger bara korkar. Jag fick 16 000 cavakorkar av Folkbaren när de hörde att jag gillade kork.

Vad är kork egentligen?

– Det är bark från korkeken. Den skördas vart tjugonde år.

I Tjuren Ferdinand ser man en korkek där det växer vinkorkar på grenarna, men det kanske inte ser ut så i verkligheten.

– Nej, du ska inte tro på allt du ser i tecknad film.

Det äkta och okonstlade

Jag tror i alla fall på Martin Kellerman. Eller som språkforskaren Olle Poignant en gång skrev:

”Kellerman skildrar en vardaglighet utan ambitioner. Det finns något brutalt i att det är så oförställt. Det blir så fruktansvärt sant.”

Vardagligheten har blivit ännu vardagligare i den nya verksamhetsberättelsen. Martin Kellerman dras till oansenliga miljöer, åker tåg till orter som är så deppiga att han döper om dem till Skitås och Mökhult, täljer kork och konstaterar att himmelriket bor i det ostörda pysslet. Han saknar inte 00-talets lyxliv då intäkterna från Rocky gjorde det möjligt för honom att köra stadsjeep och flyga jorden runt i business class.

– Nu vill jag bara ha lugn och ro. Jag trivs när andra tycker att det är tråkigt. Det var underbart under pandemin när man blev beordrad att hålla sig hemma. Alla var tvungna att leva som jag.

Din värld har blivit mindre. Förr åkte du ofta till Tokyo och New York.

– Då var det så mycket som man ville skulle hända. Man ville hångla med en tjej och hålla på. Nu räcker det att gå hemifrån en stund, sitta någonstans och kolla på folk. Göra ungefär det som en pensionär i Skitås gör.

Har behovet av att hångla med en tjej helt försvunnit?

– Ja, tack och lov.

Jag har svårt att se hur någon som utsågs till ”Veckans babe” i Expressen Fredag, och var som kattmynta för kvinnor, kan ha lagt ner den grejen helt.

– Jag drog full nytta av det då. Jag springer inte runt på Golden Hits och jagar samma kickar nu.

Och du har inte Tinder?

– Aldrig haft.

– Jag hade Myspace.

Du raggade senast på Myspace?

– Det var toppen.

Den ljuva ensamheten

Varför bryr jag mig så mycket om Martin Kellermans kärleksliv? Kanske för att tjejerna som han porträtterade i Rocky var så roliga att jag saknar dem i hans vardag. Framför allt katten Maja som levererade livsvisdomar som:

”Man vet att man inte är redo för barn när man tror att man är gravid, och tänker att man ska sluta festa, men så kommer man på att det är Dieselfest och så tänker man äh vad fan.”

– Hon har barn nu så det gick bra, berättar Martin Kellerman. Hon bor i Australien. Jag är glad att jag haft mina förhållanden. Det var kul. Jag tror att det är roligast att vara i ett förhållande när man är ung.

Det känns nästan kontroversiellt att säga att man är lycklig ensam.

– Jag tror inte det är så kontroversiellt. Det är bara det att ingen tror en. Någon som själv vill ha någon, eller har någon och är lycklig, kan inte föreställa sig att någon annan inte skulle vilja ha någon.

Och det är inte för att det är svårt att hitta någon? Som du själv skrev efter att det tog slut med Maja – för övrigt en av de finaste kärleksförklaringar jag hört: ”Hur fan ska jag hitta nån som hatar parmiddagar, inte vill aktivera sig på semestrar, inte vill jobba med media, lurar i folk på Berns att hon är delfinskötare, gråter när hon får presenter och är roligare och smartare än mig?”

– Jag vet inte. Jag kanske blir mer kärlekskrank när jag blir gammal. Jag får lösa det då.

Det är en hel del ekonomi i verksamhetsberättelsen. Som när du funderade på hur mycket du skulle haft om du som barn köpt guld i stället för godis för veckopengen.

– Jag försöker förstå ekonomi, men det går åt helvete. Om jag hade ägt en miljon när jag föddes, och den stått på ett konto utan ränta, vad hade den varit värd nu? Vet du?

Det hade väl fortfarande varit en miljon, men du får inte lika mycket för de pengarna nu. Tror jag.

– Ibland tror jag att jag fattar, men jag fattar ingenting. Kanske gör jag det om några år.

Vi fastnar i en diskussion om inflation, men den leder ingenstans. I stället påminner jag om den nya pjäs som Martin Kellerman i fjol nämnde att han var sugen på att skriva, en uppföljare till Rocky, som spelades på Stadsteatern för 26 år sedan. Han skiner upp.

– Det vore roligt. Då skulle jag kunna bygga en teaterscen av kork. Och figurer av kork.

För att slippa jobba med människor?

– Jag kan bygga publiken av kork också.