Fredrik Strage: Sluta blanda ihop kvalitet och popularitet

The Coffinshakers kommer från Karlstad och gör country med skräcktexter. De leds av Rob Coffinshaker vars röst är lika mörk som hans solglasögon. Efter en konsert kom en åhörare fram och sade att det var ”toppen att få höra så många Johnny Cash-låtar”. De hade inte spelat en enda. Trots sina likheter med The man in black, trots de senaste årens countrytrend, trots att de låter som om Stephen King producerat Weeping Willows, når de inte en särskilt stor publik.

”Coffinshakers är underskattade”, skriver jag till en kompis. Det är inte första gången jag använder det uttrycket. De senaste åren har jag bland annat beskrivit Depeche Modes album A broken frame, Madonnas Erotica och David Bowie-projektet Tin Machines självbetitlade debut som underskattade. Allra mest har jag kallat den svenska syntduon Kite för underskattad. Så här skrev jag om dem för åtta år sedan: ”Inget svenskt band har, så vitt jag vet, någonsin haft så många bra låtar och varit så okända. Ordet ’underskattade’ räcker inte till. Diskrepansen mellan Kites briljans och brist på berömmelse är så stor att den nästan blivit gruppens signum.”

Med skammens rodnad på kinderna måste jag nu be om ursäkt för att jag använt ordet fel. Som ni säkert redan begriper måste en person eller ett verk först ha kritiserats eller nedvärderats för att kunna anses vara ”underskattat”. The Coffinshakers, som hyllas av de flesta lyssnare, är inte underskattade bara för att de har en liten publik. Kritikerfavoriterna Kite var inte heller underskattade bara för att det tog tid för dem att bli stora.

Om något först fick ett svalt mottagande och sedan omvärderades av publiken – likt ovanstående skivor med Depeche Mode, Madonna och David Bowie – bör man också vara försiktig med u-ordet. Så varför säger vi ändå ofta att saker är underskattade? Kanske för att vi inte bara vill berätta att något är bra, utan också upplysa vår omgivning om att vi har bättre koll än andra. Ibland får det motsatt effekt. Nyligen beskrev en självutnämnd cineast den 40-årsjubilerande klassikern Stand by me som ”such an underrated gem” på Reddit – och fick genast ironiska tips om att upptäcka andra ”underskattade” filmer som Gudfadern, Star Wars och Citizen Kane.

Att vilja framstå som sofistikerad är en mänsklig drift. Därför har även AI börjat använda taktiken. Mitt sociala medier-flöde är proppfullt av AI-kurerade klipp som med u-ordet pockar på uppmärksamhet. ”One of the most underrated performances in cinema history”, stod det häromveckan intill en scen med Joaquin Phoenix som Joker – en rolltolkning som gav honom en Oscar! Kanske är det meningen att jag ska bli irriterad och skriva en kommentar. Av samma skäl berättar cine_fever, det anonyma konto som delat klippet, aldrig från vilka filmer det hämtar material, för om folk måste fråga blir det mer trafik.

Förmodligen borde jag släppa det här och inse att ords betydelse förändras över tid. Men det stör mig att överanvändningen av ”underskattad” tycks vara ett resultat av att vi inte längre ser någon skillnad mellan popularitet och kvalitet. Om kommersiella framgångar är den enda värdemätaren på kultur – om vi ger algoritmerna makten över all vår konsumtion – blir vi till slut så okunniga att vi kallar historiska verk för ”underskattade”.

Däremot blir det ofta roligt när u-ordets motsats används fel. Som när estradpoeten Bob Hanssons bokningsbolag skrev på sin webbplats att han gjort hundratals bejublade framträdanden och är ”överskattad vart han än kommer”.