Fredrik Strage: Till slut blev min Bond-dröm sann

Vi jublade när vi såg våra namn. Vi hade vunnit var sin Octopussy-affisch och var listade överst bland segrarna i frågesporten som publicerats i James Bond-serietidningen våren 1983. Eftersom vi varit osäkra på flera frågor, som i vilken film agent 007 hänger en skylt med texten ”Out of order” på en död man (rätt svar: Älskade spion), hade min kompis Anders och jag skickat in fem svarskuvert var.

Vi hade en James Bond-klubb där vi ägnade vår mesta tid åt att debattera vilken skådespelare som var bäst i rollen (jag föredrog Sean Connery, Anders var mer inne på Roger Moore). Jag skrev också en egen James Bond-roman, Mannen med den dödliga tavlan, där en superskurk kidnappade hela Afrika med hjälp av en tavla som sköt laserstrålar. Luckorna i intrigen fyllde jag med biljakter, slagsmål och skottlossningar. Jag var tio men tänkte att jag hade en lika god chans att få min roman filmad som John Gardner (som just axlat Ian Flemings mantel och börjat skriva Bondböcker).

När min klass hade maskerad gick jag dit i vit smoking med en röd nejlika i kavajslaget, exakt som Sean Connery i Goldfinger, och suckade över att mina föräldrar inte lät mig röka. Jag tog med mig Ur dödlig synvinkel-soundtracket på kassett och lyckades – efter en hel del tjat – få resten av 4A, som bara ville höra Noice, att dansa tryckare till Sheena Eastons Bondballad For your eyes only.

Nu för tiden blir jag ofta besviken när jag ser om filmerna. Men jag älskar fortfarande musiken – särskilt Nancy Sinatras förhäxande You only live twice. Ett skäl till att Lana Del Rey blev min favoritsångare var att hennes röst påminde så mycket om Nancy Sinatras. Lana Del Rey beskrevs till och med som ”the gangster Nancy Sinatra” i ett tidigt pressmeddelande – ett töntigt epitet, men de sjöng på samma dåsigt suggestiva vis och stråkarna i Lana Del Reys låtar hade inte sällan en filmisk kvalitet som påminde om John Barrys klassiska Bondsoundtrack.

Det kändes bara som en tidsfråga innan Lana Del Rey skulle få sjunga en Bondlåt. Sedan 2012, året då hon slog igenom, har det uppdraget i stället gått till Adele, Sam Smith och Billie Eilish som levererade utmärkta signaturer till Skyfall, Spectre och No time to die. Men 24, en av låtarna på Lana Del Reys album Honeymoon som skrevs som Bondlåt och refuserades av producenterna, hade passat ännu bättre.

Därför blev jag rörd – till skillnad från agent 007:s vodka martini – när Lana Del Rey häromveckan plötsligt gav ut en Bondlåt, inte till en ny långfilm utan till det kommande tv-spelet 007: first light. Den branschen är sedan länge kommersiellt större än filmindustrin så Lana Del Rey behöver inte känna sig mindre viktig än Shirley Bassey, Tom Jones, Tina Turner, Paul McCartney och alla andra stjärnor som sjungit 007-låtar. Dessutom skulle man kunna hävda att den Bondprodukt som gjort störst kulturellt avtryck under de senaste 30 åren är Nintendo 64-succén Goldeneye som ofta hamnar på listor över världens genom tiderna bästa spel.

Hur som helst är First light en makalös låt, skriven ihop med David Arnold som gjort musiken till fem Bondfilmer och vars smäktande stråkar funkar lika perfekt här som i hans Björkhit Play dead. IO Interactive, det danska företag som ligger bakom spelet, har sett till att det fått lika snygga förtexter som Bondfilmerna med skuggfigurer som dansar genom slow motion-explosioner. Dessutom har de prytt James Bonds kind med ett ärr – vilket han saknar på film men har i Ian Flemings böcker. Sådana detaljer får mig att längta nästan lika mycket efter 007: first light som efter Lana Del Reys försenade album Stove.