Martin Kellerman: "Jag var bra på att spendera"

1. Träffar en kompis som är ute och går med sin hund. Han säger att jycken är hans bästa vän eftersom den aldrig sviker. "Hur vet du det?" frågar jag. "Han kanske lovar guld och gröna skogar, men du fattar bara inte vad han säger. Han bara: 'Ge mig lite käk så suger jag av dig!' Och sen när han har käkat: 'Betrakta dig själv som blåst!'"

2. Ordnar barnkalas. Efteråt är det glass på möblerna, chokladfläckar på väggarna och popcorn över hela golvet. Jag städar och suckar: "Alla pratar om vad vi lämnar för värld åt våra barn, men vad är det för värld barnen lämnar åt oss?"

3. Turnerar med ett föredrag om rockfestivaler. Berättar om hur mina vänner och jag stack till Hultsfred för att festa på nittiotalet. Partystämningen dog när en fältsekreterare dök upp och sa: "Ursäkta, jag vill bara säga att det är så fint att ni föräldrar kommer hit och håller koll på ungdomarna."

Träffas på en bar vid Zinkensdamm

Det dröjer månader efter dessa tre händelser innan jag inser att jag – som så många gånger förut – omedvetet har snott repliker ur Martin Kellermans självbiografiska serie "Rocky". Historien från Hultsfred har jag dragit så ofta att jag tror på den själv. Jag kan se socialarbetaren framför mig och minnas hur åldersångesten sköljde över mig.

Det finns ingen annan berättare, död eller levande, som jag citerar lika ofta som Martin Kellerman. Han är en skicklig tecknare och som dialogförfattare spelar han i samma liga som Woody Allen eller Quentin Tarantino. Snacket i deras filmer är så underhållande att jag vill umgås med huvudpersonerna, även om de är psykopater. På samma sätt har jag länge drömt om att – likt tjejen som kliver in i en serietidning i A-has "Take on me"-video – teleporteras till en Martin Kellerman-teckning och hänga med hans hundhuvade alias plus papegojan Mange, apan Igge, grodan Smacks, katten Maja, rådjuret Edith och alla de andra vännerna.

Men Rocky avlivades för sju år sedan så jag får nöja mig med att träffa Martin på en bar vid Zinkensdamm. Han är inte lika pratglad som i sina serier, det har han aldrig varit men han känns försiktigare och lite vemodigare än förr. De tunna linjerna runt hans snälla ögon har blivit fler. Hans röst är svår att uppfatta genom sorlet när jag lyssnar igenom vårt samtal efteråt. Ibland dränks hans prat av mitt skratt – själv fnissar han lite förläget – och av att jag inte kan låta bli att flika in flera "wow, det är precis som när Rocky..." följt av ett referat från någon favoritserie som han oftast har glömt.

"Bra att göra en intervju i varje nytt skede"

Ingen har intervjuat honom sedan Rocky försvann. Sist berättade han i tidningen Sex att han köpt en industritomt på 8000 kvadratmeter för en miljon. Den låg utanför Flen och skulle kompletteras med ett stängsel, för ytterligare en halv miljon, så att han fick vara i fred när han genomförde storslagna konstprojekt. Rykten gick om att han i en hangar höll på att bygga en pappersmodell av hela Södermalm – ungefär som han återskapade sin lägenhet i en utställning på Spritmuseum 2017 – men han hade inte riktigt orken till det. De senaste åren har han i stället ägnat åt hemslöjd, måleri och korkfigurer som han under vintern ställt ut på baren Riche Fenix. Han började importera vin med en kompis, och ritade fina etiketter, men det blev bara ett av "tusen olika projekt som inte har kommit någonstans". För att hålla igång tecknandet gör han en kalender om vad som hänt genom historien på vissa datum. Den ska publiceras i den här tidningen och är anledningen till att vi ses.

– Det är bra att göra en intervju i varje nytt skede.

Är det här ett nytt skede?

– Ja, för mig är det ett lyft. Jag har inte gjort någonting. Jag har hållit på men bara med flumverksamhet. Jag försökte se vad som händer om man bara gör det man är sugen på. Då blir det korkgubbar.

Du sa i din sista intervju att du tänkte ge dig själv en "konstutbildning" i två år. Pengarna skulle räcka så långt.

– De räckte längre. Men nu behöver jag jobba.

Martin Kellerman tänkte mycket på pengar när han var liten. Han klippte ut Joakim von Ankas mynt och sedlar och sparade dem i en låda. Han gick ut i skogen och samlade kattguld. Drömde om att bli rik. Föräldrarna var gröna vågare som träffats i Göteborg och flyttat till Alvesta. Pappan jobbade med barnteater och mamman flyttade efter skilsmässan med barnen till en bondgård i nordnorska Troms. Martin lärde sig språket från Kalle Anka och sa "håll nebba" om någon var dum mot honom. Han fick en chock när någon berättade att Walt Disney inte tecknade serierna själv utan hade folk som gjorde det åt honom. Men i tidningen Mad, som han upptäckte i lågstadiet, presenterades tecknarna med namn. Favoriten blev Don Martin vars stornästa figurer gjorde knäppa grejer och råkade ut för bisarra olyckor. Martin kopierade Martins stil när han ritade serier om sina klasskamrater. Alla blev imponerade och han bestämde sig för att bli serietecknare själv: en ny Don Martin eller Joakim Pirinen, som han upptäckte efter att hans familj återvänt till Sverige och hamnat i Upplands-Väsby.

"Att jobba bland vuxna serietecknare var skönt"

De var inte fattiga men fick vända på slantarna. Martin längtade efter att tjäna egna pengar, köpa lägenhet, bli oberoende. Han hade så bråttom att få igång karriären som tecknare att han valde bort gymnasiet. I stället började han som 15-åring att jobba på den alternativa serietidningen Galago. Ungefär samtidigt dog hans mamma i cancer.

– Det var bra att jag jobbade då för jag slapp tänka på det hela tiden. Jag kunde vara i mörkrummet och göra repro. Vara lite osynlig. Jag var den enda knatten där. Att jobba bland vuxna serietecknare var skönt efter att ha gått i skolan. Joakim Pirinen satt på Galago. Max Andersson hade också ett rum. Jag fick se hur de gjorde. Jag såg grejer som Pirinen hade tecknat när han var 14 och jag tänkte: "Så där bra kan jag aldrig bli." Sedan kom jag på att man inte behöver vara bäst. Det kan gå bra ändå.

Han publicerades första gången i tidningen Svenska Serier. Sedan började han frilansa som illustratör och skämttecknare för porrtidningen Aktuell Rapport. De betalade 400 kronor per teckning så han slet för att höja sin produktivitet. Trots att han sov på vänners soffor och hade betalningsanmärkningar kände han sig snart rik.

– Jag har aldrig njutit lika mycket av pengar som när jag jobbade för Aktuell Rapport. De hade en ekonomitant och om man bad henne snällt kunde man få kontanter, a-skattat och klart. Hon öppnade ett kassaskåp där det var travar med cash. Man kom in med teckningar och så fick man sedlar. Otroligt tillfredsställande. Som att kunna rita pengar.

Läs hela intervjun i nya Finansmagasinet.