”Made in Europe” och trygghetens pris

– Det är mycket nu, säger Cecilia Malmström och skrattar kort.

Det är några år sedan hon lämnade Bryssel och rollen som EU:s handelskommissionär, vilket gjorde henne till en av Sveriges mest inflytelserika politiker. Hon följer fortfarande utvecklingen och tänker mycket på den nya spelplanen, säger hon.

– Handelspolitiken har politiserats på ett sätt vi inte såg för tio år sedan.

Handeln har blivit säkerhetspolitik

Teknikbolag har blivit geopolitiska verktyg. Mineraler, gas och olja har blivit alltmer välanvända maktmedel. I detta nya landskap söker EU en tydligare ekonomisk linje – och i Bryssel hörs ett budskap som för några år sedan hade låtit radikalt: i allt fler strategiska sektorer – från batterier och halvledare till molntjänster och digital infrastruktur – vill EU att en större del av värdekedjan ska finnas i Europa.

Men till skillnad från stormaktskonkurrenterna saknar EU en koncentrerad maktresurs att spela med.

USA har sitt Silicon Valley och en industripolitik som öppet premierar inhemsk produktion. Kina har byggt upp en produktionsapparat som dominerar grön teknik med batterier och elbilar som visat sig konkurrenskraftiga. Utöver det passerar en majoritet kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller Kina för raffinering. Ryssland har sina energiråvaror.

Trots att EU saknar någon enskild naturtillgång eller teknik som definierar dess styrka är inte unionen tandlös – den europeiska kraften är dock mer institutionell än materiell.

– EU:s stora tillgång är den inre marknaden, säger Cecilia Malmström. Det är det som gör oss attraktiva.

Världens största

450 miljoner konsumenter under ett gemensamt regelverk på en marknad tillräckligt stor för att sätta globala standarder och som dessutom är tillräckligt attraktiv för att locka investeringar från hela världen – det är Europas styrka. Det verkliga skiftet mot att göra handeln till ett maktmedel kom enligt Cecilia Malmström först med covidpandemin och drevs sedan vidare genom spiralen av ekonomisk vedergällning och stoppade ryska gasleveranser i samband med den storskaliga invasionen av Ukraina. Leveranskedjor bröts och energiberoendet blottades, särskilt för EU:s industriella hjärta, Tyskland. Amerikanska teknikplattformar har samtidigt blivit politiska verktyg som nyttjats mot Europa under Donald Trumps andra mandatperiod, som också kommit med tullregim och aggressiv utrikespolitik mot både allierade och rivaler. Kina har å sin sida infört selektiva exportrestriktioner på strategiska mineraler – ett tydligt exempel på hur kontroll över nyckelresurser kan användas som geopolitiskt påtryckningsmedel.

Nu talar EU om ”öppen strategisk autonomi” för att sätta sig till motvärn. Det är en balansakt. ”Öppen” signalerar frihandel och multilateralt samarbete. ”Strategisk autonomi” signalerar självständighet och minskad sårbarhet.

– EU är för frihandel. Det står i fördragen. Liberaliserade handelsflöden är grundläggande för Europas ekonomi och ställning i världen, säger Cecilia Malmström.

Det faktum att öppenheten har fått en baksida har drivit delar av Bryssel mot slutsatsen att sårbarhet nu inte längre bara är ett teoretiskt problem, utan ett faktiskt. Med det växer kraven på att reglera om ”europeisk preferens” i upphandlingar. Strategiska värdekedjor bör ha högre inhemskt innehåll och EU bör föra en mer aktiv industripolitik, resonerar falangen som prioriterar robusthet framför öppenhet.

När EU i utvalda sektorer överväger att bygga mer kapacitet hemma uppstår samtidigt något av en paradox. Den inre marknaden har blivit en global maktfaktor just genom öppenhet och förutsägbarhet. Om säkerhetslogik tränger undan öppenhetens konkurrenslogik kan delar av den dynamik som gjort Europa attraktivt försvagas.

Dragkampen är alltså inte bara ideologisk utan också ekonomisk. Europa har redan halkat efter i tillväxtligan.

– Det är ett multifaktoriellt problem, säger Lucrezia Reichlin, tidigare forskningschef vid ECB och numera professor vid London School of Economics.

Hon lyfter fram att det finns flera bekymmer bakom Europas svagare tillväxt: höga energikostnader, hinder för att skala upp företag och fragmenterade finansmarknader.

– Det är svårt att finansiera innovativa företag i tillväxtfasen i Europa. Kapitalmarknadsunionen har av politiska skäl stannat av, skäl såsom nationella regelverk, pensionssystem och rädsla för att förlora suveränitet. Och vi saknar en gemensam europeisk säker tillgång som kan fungera som bas för en djup kapitalmarknad (en EU-statsobligation, reds. anm.), säger hon till EFN Finansmagasinet.

”Aktiv politik” eller ”protektionism”?

För Lucrezia Reichlin handlar frågan om ”Made in Europe” därför inte bara om var produktion sker, utan om hur innovation finansieras och risk delas.

Hon avfärdar inte att EU ska ägna sig åt en aktiv och riktad industripolitik och poängterar att all styrning inte är att betrakta som protektionism.

Det avgörande är utformningen av politiken. Offentlig forskning och utveckling kan, om den är rätt designad, ha stora och långvariga effekter på produktivitet. Starkare statlig inblandning i strategiska sektorer måste alltså inte sinka innovation, menar Lucrezia Reichlin.

– Jag tycker det är tvärtom så länge de statliga interventionerna är klokt utformade. Offentliga medel behöver flöda till universitet och forskningsinstitut för att stimulera uppstartsföretag och riskkapitalägda firmor, det är vad vi lärt oss från USA, säger hon.

Men även om staten kan spela en roll återstår den politiska realiteten, som också den befinner sig i något av en paradox.

– Alla vill ha reformer, men alla motsätter sig dem samtidigt. Den omställning som behövs påverkar både suveränitet och den europeiska sociala modellen, men vi kan inte vinna den här kampen utan en fullödig vision om vad Europa vill vara om 10–20 år.

Cecilia Malmström närmar sig å sin sida frågan om protektionism från det handelspolitiska perspektivet.

– Det finns inget exakt svar på när självförsvar övergår i protektionism. Det är alltid en politisk bedömning.

EU:s utgångspunkt är som sagt frihandel, understryker hon. Unionen har fler frihandelsavtal än någon annan entitet i världen och fortsätter att sluta nya sådana, senast med Indien och Mercosur. Samtidigt har omvärlden förändrats. Beroenden till rivaler existerar.

– Beroende är inte i sig negativt. Vi handlar med varandra för att vi är bra på olika saker. Problemet uppstår när beroendet används som ett politiskt vapen, säger Cecilia Malmström.

Ökad säkerhet mot högre kostnader

I debatten lyfts farhågor att krav på högt europeiskt innehåll skulle leda till dyr produktion, höga produktpriser och svagare konkurrenskraft, vilket missgynnar både europeiska konsumenter och företag.

– De flesta värdekedjor är komplexa. Att kräva mycket högt europeiskt innehåll skulle bli dyrt, säger Cecilia Malmström.

En fransk idé har blivit symbolisk för debatten: elbilar som åtnjuter subventioner eller industristöd ska ha minst 70 procent EU-tillverkade komponenter.

Lucrezia Reichlin menar att svaret på frågan om hur långt Europa faktiskt kan gå för minskad sårbarhet inte är hela vägen till teknologisk isolering.

– Vi behöver strategiska allianser och minskat beroende i vissa sektorer, men det utesluter inte internationella avtal där länder kompletterar varandras styrkor.

Cecilia Malmström tror å sin sida inte att frihandeln går mot sin död.

– Jag tror att den kommer att bestå, med vissa inskränkningar.

För EU handlar det inte heller om att välja mellan öppenhet och autonomi rakt av. Vissa stormakter rustar förvisso för handelskonflikter, men en majoritet av världens länder ser fortsatt frihandeln som önskvärd. Europa måste navigera i två riktningar samtidigt.

”Made in Europe” är i den meningen mindre en slogan än en avvägning. Om den används för att stärka innovation, diversifiera leverantörer och fördjupa den inre marknaden kan den bli en del av lösningen. Om den däremot blir ett substitut för svåra reformer riskerar den att försvaga den öppenhet som gjort Europa attraktivt.

– Det finns inte ett korrekt svar utan det är ju hela tiden politiska bedömningar. Men det har ju alltid varit en uppdelning i EU med de mer frihandelsvänliga länderna och de mer protektionistiska. Skillnaden nu är väl att de mer protektionistiska blir lite fler, därför att de tycker att tiderna är så exceptionella så att vi kanske måste göra det här, säger Cecilia Malmström.