Martin Blomgren: Verkstadsjättar faller tungt – men inte billiga än

Efter en röd öppning på den nya börsveckan står Stockholmsbörsens storbolagsindex OMXS30 på minus 12,9 procent bara i mars. Står sig nuvarande indexnivå månaden ut så blir det den sämsta marsmånaden sedan IT-bubblans svallvågor sänkte börsen med 14,8 procent i mars 2001.

Men den här gången är det inte IT- och telekomaktier som tynger, utan det är i första hand industrijättarnas aktier som har gjort helt om och sänkt börsen.

Helt om från en urstark inledning på året, som vi ställde oss lite frågande till i en sektorgenomgång i slutet av februari – det vill säga precis innan Irankriget bröt ut. Då hade de tio bolagen i sammanställningen klättrat med i snitt 13 procent från årsskiftet och 8 procent från sina respektive rapporter, trots små avvikelser från analytikerprognoserna på såväl intäkter som vinster i rapporterna.

Nu är läget ett helt annat. För även om få av bolagen har stor direkt närvaro i regionen så är cocktailen bestående av stigande inflationshot, högre långräntor och risken för en broms på världsekonomin, kompletterat med en ny omgång ansträngda leveranskedjor, något som har skrämt bort investerarna. Mätt från respektive bolags kurstopp i år är nedgången nu 18 procent, med flera bolag väl över 20 procent – den nedgångsnivå som brukar kategoriseras som en björnmarknad.

Gick in med höga förväntningar

De stora fallen för industriaktierna i mars måste dock ses i ljuset av att ett förväntat konjunkturlyft hade tagits ut i förskott, där en rejäl dos mjukvaruoro på börsen i januari och februari gav extra näring åt bolag med fysiska produkter.

Bolagen gick helt enkelt in i den här nya fasen med värderingar som såg utmanande ut, med ett genomsnittligt p/e-tal på 25 för årets vinster.

Nu ligger p/e-talet för de här tio bolagen närmare 21, som tabellen ovan visar.

Klart lägre men fortfarande långt ifrån någon kris- och panikvärdering. Speciellt som det finns en tröghet att ta hänsyn till. Aktiekurserna faller direkt, medan det tar tid för analytikerprognoserna att justeras ned, och det innebär att värderingarna i praktiken nog är lite högre än vad konsensusbilden ger sken.

Tidsfaktorn blir avgörande i flera aspekter här. Dels står placerare och analytiker nu på en punkt där de snart inte längre vågar betrakta kriget som kortvarigt och övergående utan börjar sänka sina förväntningar på industribolagens vinstutveckling. Dels ökar risken för varje vecka att beslutsfattarna på storbolagen vacklar i sin framtidstro och avvaktar med att investera i fabriker och nyanställa, och då är en ond självuppfyllande cirkel igång.

Verkstadsbjässarna har visat prov på stor flexibilitet och motståndskraft och de kommer att ta sig igenom även det här kriget, förmodligen bättre än många konkurrenter. Men billiga – det är de fortfarande inte.