När järnet blev makt
Så smidde svearna ett ekonomiskt imperium i järnålderns och vikingatidens Europa
Det började med järn och slutade med sveaväldets imperiebygge. I denna fjärde och avslutande del av EFN Finansmagasinets sommarserie om Sveriges forntida ekonomi visar arkeologen Jonathan Lindström hur vikingatidens handelsnätverk, krigsmaskiner och kolonier byggde vidare på en lång ekonomisk utveckling. Järnproduktionen blir vårt bnp-mått, slavhandeln en affärsstrategi – och Birka mer börs än barbarby.
Gustaf Skarsgård och hans vänner i tv-serien Vikings (2013–2020) har fört vidare romantikens intresse för våra nordiska förfäder till en ny generation. Men på samma gång har de förstärkt en rätt tramsig schablonbild. Vikingarnas makalösa expansion från Vinland i väster till Volga i öster tycks förklarad med en kombo av någon bokstavskombination och jobbiga pappor. Tittar vi närmare på Sveriges historia och börjar några sekler före vikingarnas tid framträder en helt annan verklighet.
Järnålderns BNP: Järn i varje backe
Järnålderns konjunkturer fram till vikingatidens slut omkring år 1100 går att följa i detalj utifrån frekvensen järnframställningsplatser, ugnar som arkeologer har grävt fram och daterat. Järn behövdes till allt från redskap för jordbruk och hantverk till båtnaglar och stridsvapen. Produktionsnivån blir därmed ett bra mått på ekonomisk aktivitet och militära satsningar, ett slags bnp-mått.
Järn framställdes i Sveriges alla landskap. Man brukade blästerugnar, ett slags lertunnor halvt nedgrävda i en backe, fyllda med krossad malm och kol. Troligen redan i slutet av 900-talet kompletterades de med masugnar, en sannolikt lokal uppfinning i Bergslagen.
Järn framställdes i Sveriges alla landskap. Man brukade blästerugnar, ett slags lertunnor halvt nedgrävda i en backe, fyllda med krossad malm och kol.
Romarriket och norrlandsjägarnas pälsar
Järnåldern tog sin början 500 f.Kr., men särskilt intressant blir det inte förrän efter Kristi födelse. Då hade romarriket expanderat så att dess nordgräns bara låg några tiotal mil söder om Malmö. Handeln med Skandinavien stimulerades, däribland exporten av norrländska pälsverk, och det fick i sin tur järnframställningen att skjuta fart.
För svearna, som vidarebefordrade pälsverken och baltiska slavar söderut, blev särskilt Gdanskbukten en viktig handelsplats. Här i Weichsels (Wisłas) sumpiga delta fanns brädtäckta vägar och torg, dit kontinentens handelsmän kom för att frakta Östersjöns bärnsten hela vägen ner till Aquileias verkstäder vid Adriatiska havet. Den nordiska slavexporten fick fart när romarrikets expansion stannade av i början av 100-talet och strömmen av krigsfångar söderut upphörde.
Stormannakarriär genom krigsimport
Eftersom enklaste vägen till rykte och rikedom för skandinaviska kungasöner och stormän gick via legotjänst hos romarna lade de en stor del av sin entreprenörskraft på utlandet. Så länge romarriket existerade kom därför inget större Sveavälde baserat på kontroll av långdistanshandeln att växa fram, såsom hade skett under bronsåldern. I stället fanns en mängd landskapsstora riken i Skandinavien, vilkas kungar intensivt bekrigade varandra. Krigsekonomin innebar ständigt ökande järnproduktion.
Denna ökning fortsatte ytterligare några årtionden efter det att Västrom brakat samman år 476, eftersom oroligheterna som följde på kontinenten gav inkomstbringande arbete åt stridsglada nordbor.
När allt gick åt helvete och blev en möjlighet
Men under avvecklingen av den verksamheten tvingades de nordiska kungarna och hövdingarna satsa på intern exploatering och konkurrens. Det ledde till konflikter, som utmynnade i den öländska massakern i Sandby borg och ett slavuppror i Sveariket. Och inte blev det roligare när vulkanutbrott på andra sidan jordklotet gav upphov till en av historiens största klimatkatastrofer, med svinkyla och missväxt från år 536 till 550. Men det som var katastrof för de flesta blev en möjlighet för den försigkomne.
Under 500-talet kom sveakungarna att utnyttja eländet till ekonomisk fördel. Svearna hade från början ett bra strategiskt läge och resurser som översteg de flesta andra småkungadömens. Redan runt 530 besegrade de hälsingekungen som hade sitt säte i Medelpad, nära Sundsvall. Norrlandskungen fick bli fogde och svearna hade nu kontroll på all handel som skedde från Norrlands inland och även från Norge via Jämtland ner till kusten. Nästa steg var att fixa ett fördelaktigt avtal med gutarna, så fick svearna kontroll över handeln i södra Östersjön.
Gisslan, tribut och vänskap
Genom att på detta sätt stegvis expandera Sveaväldet skapade sveakungarna en vinn-vinn-situation. Mot en liten tributavgift kunde svaga grannkungar köpa sig fred och samarbete av sveakungen. För att försäkra sig om äkta vänskap tog sveakungen även emot grannkungarnas barn som gisslan. Gemensamt kunde man sedan bedriva handel och även plundra mer avlägsna befolkningar.
Sveakungen såg också till att med frankerriket som förebild rusta och organisera krigare och flottor inom väldet. Precis som i den moderna företagsvärlden innebar denna strukturomvandling en mängd omställningskostnader. Vi kan därför se att järnproduktionen sjönk i Sverige från omkring år 500 fram till 600-talets mitt. Men sedan var det dags att casha in! Järnproduktionen steg brant i höjden under de följande 200 åren – till helt nya höjder. Vi kan tydligt se hur kronans investeringar låg bakom denna utveckling och därmed också fenomenet vikingatiden, som alltså inte är ett gäng kaotiska busars verk.
Redan omkring år 650 tog sveakungen över den kuriska (lettiska) handelsplatsen Grobiņa, dit gotländska handelsmän flyttade in. Handelsplatsen blev stadsliknande och det är därför inte helt fel att kalla den Svearikets första stad, trots att den låg på andra sidan Östersjön. Grobiņa fungerade som uppsamlingsplats både för bärnsten och slavar. Ungefär samtidigt blev både Estland och Kurland svearnas tributländer.
Frekvensen av järnframställningsplatser i Sverige
A Järnåldern inleds gradvis, med ökande järnproduktion.
B Romarna närmar sig i söder. Järnproduktion stimuleras.
C Västrom har fallit, kris i Sverige – men grunden för Sveaväldet läggs.
D Tillfällig nedgång i järnproduktionen till följd av omstrukturering, därefter inleds Sveaväldets expansion.
E Oroligheter i kalifatet sprider kris hela vägen upp till Sveaväldet.
F Sveakungarna kristnas och stärker sin makt. Järnproduktionen ökar.
Segel, städer och statsapparat
I början på 700-talet infördes segelkonsten på Östersjön. Nu kunde svearnas skepp leverera större mängder utvilade krigare och frakta stora handelslaster över havet. Det gav sveakungen möjlighet att leda en fortsatt expansion österut. Omkring år 750 grundade han staden Birka på en ö i Mälaren och samtidigt den stadsliknande Aldejgjuborg söder om Ladoga på en äldre handelsplats.
I början på 700-talet infördes segelkonsten på Östersjön. Nu kunde svearnas skepp leverera större mängder utvilade krigare och frakta stora handelslaster över havet.
Redan i slutet av 700-talet flyttade svear, både män och kvinnor, 130 mil österut och grundade en handelskoloni i Jaroslavl oblast, norr om Moskva. I början av 800-talet tog sig sveaköpmän under mer än årslånga färder med båt och kamelkaravan hela vägen till Bagdad. De förde med sig svärd av svenskt järn samt pälsverk och slavar som de plockade upp på vägen.
Birka och andra handelsplatser var inte heller några slafsiga Klondykesamhällen. Det fanns särskilda lagar som gällde innanför stadsvallen och tomter var precist utmarkerade. Missionären Ansgar kunde till och med köpa en tomt med hus i Birka åt sin medarbetare Erimbert. I staden hölls regelbundet ting.
Handelsmännen var organiserade i olika sällskap där man erbjöd varandra hjälp och beskydd. Ett av dessa sällskap som knöt samman Birka, danska Hedeby och handelsplatser i Ryssland och Ukraina hade en störtande rovfågel som symbol. Den kunde pryda spetsen på svärdsskidor, vilket ju talar för en militär funktion. I början av 800-talet skickade sveakungen diplomatiska sändebud till de frankiska och de bysantinska kejsarna för att underlätta handeln. Sveaväldet var ytmässigt ett av Europas stora riken, om än glesbebott.
Sveaväldet var ytmässigt ett av Europas stora riken, om än glesbebott.
När ryssarna var svear
Oroligheter i kalifatet på 860-talet fick östhandeln att gå i stå, slaver och finnougrier gjorde uppror mot svearna och brände bland annat ned Aldejgjuborg. Därmed förlorade sveakungen överhögheten över de östligaste kolonierna. I stället var det privata entreprenörer som Rurik och hans bröder som tog över ruljangsen och lade grunden till Kievrus. ”Rus” – förleden i Ryssland – har alltså skandinaviskt ursprung och riket etablerades först i Ukraina. Moskva var vid den tiden bara bondvischan och bar dessutom ett finsk-ugriskt namn, vilket gör det svårt för Vladimir Putin att få ihop sin nationalistiska historieskrivning.
Kristenheten och vägen till medeltid
Krisen gav också upphov till en tydlig dipp i Sveriges järnproduktion, men bättre tider kom redan i slutet av 900-talet under kungarna Erik Segersäll och Olof Skötkonung. Erik brände ner det hedniska och alltför självständiga Birka och grundade i stället det kungalojala kristna Sigtuna. Sonen Olof gjorde ett första försök att prägla silvermynt i samma stad. Olof blev också permanent kristen, vilket betydligt underlättade kontakten med kontinentens handelsmän och städer. Bergslagen blev Bergslagen, masugnarna glödde och rykte och järnproduktionen sköt i höjden. Medeltiden väntade runt hörnet, med stadsgrundningar, Hansan, fungerande penningmarknad och all annan ekonomiskhistorisk skåpmat.
Jag avslutar med förhoppningen att er bild av vikingatidens samhälle och ekonomi inte längre domineras av Gustaf Skarsgårds skådespelarinsatser. Ekonomin, inte sagorna, byggde Sveariket.
