Niklas Ekdal: De unga gör uppror mot generation Ö

Världens tre mäktigaste personer är i genomsnitt 76 år gamla. Alla är män, utan kredd bland sina yngre undersåtar. Ingen av dem är europé eller vänligt inställd till Europa. Låt oss kalla dem generation Ö. Om man tänker sig Xi Jinping, Vladimir Putin och Donald Trump i ena ringhörnan, vilka står i den andra? Rent symboliskt kanske Greta Thunberg, Lisbeth Salander och Pippi Långstrump – aktivisten, haveristen, individualisten. Samtliga är ”svenskar” som gått på export, med extremt svenska värderingar.

Många etiketter har klistrats på generation Z, de flesta negativa. Människor födda åren 1997–2012 beskrivs som skärmskadade, ömtåliga, otåliga och ironiska. Kanske mest en projicering från vuxna som inte riktigt vuxit upp själva. Redan de gamla grekerna tyckte ju att ungdomen borde klippa sig och skaffa jobb.

Det finns onekligen en del att protestera mot här i världen. Krig, klyftor, korruption och klimatförändringar, för att nämna det värsta. Men hur konstruktiv är då generation Z och deras småsyskon i generation Alpha, de första att växa upp med AI?

Möjligen mer än vi tror.

Valen i USA 2026 tyder på förbättrat omdöme sedan 2024. Unga väljare blev en av Demokraternas framgångsfaktorer, i vad som artade sig till en folkomröstning om Donald Trump.

I valet mellan honom och Kamala Harris för två år sedan var det jämnt skägg bland unga. Särskilt vita killar föll då för Donald Trump. Nu var en majoritet av dem tillbaka hos Demokraterna, medan det blev storslam bland unga kvinnor och minoriteter. Denna väljarström kan förklara Republikanernas förlorade mandat i senatsvalen i traditionellt högerlutande stater: Texas, Kansas, Iowa, Ohio och North Carolina.

Det handlar inte nödvändigtvis om en vänstervåg. Med lite god vilja anar man snarare konservativa stämningar, av det gamla hyggliga slaget. Unga vill ha fair play och vägar till den amerikanska drömmen, en chans till utbildning, arbete och bostad.

I stället fick de en president som bygger monument över sig själv, och ödsliga datacenter som symboliserar den nya, avskärmade techmakten. Generation Ö:s arv till generation Z blir statsskulden, pensionsskulden och klimatskulden. Missnöjet har materiella förklaringar, även om det ibland tar krångliga omvägar i politiken.

Serbien är ett lovande exempel. En till synes slumpartad händelse – taket rasar på en järnvägsstation – väcker vrede som kanaliseras i en politisk rörelse. Studentprotester mot korruptionen utvecklas till ett disciplinerat parti som besegrar nationalisten Aleksandar Vučić efter tolv trista år.

I Frankrike är det svårare att se disciplinen. Förortskillar och innerstadsradikaler, påhejade av ryska troll, har orsakat en sanslös förstörelse. Mest skrämmande är att mer än hälften av generation Z uttrycker förståelse för våldet.

Att denna franska tradition av politisk idioti sprider sig är förstås oroande. Men kom ihåg hur protesterna startade. Unga människor vill ha lärare som dyker upp på lektionerna och klassrum som går att vistas i. Det rimliga, lätt gammalmodiga, hoppet om ett liv.

Studentrevolten som alla minns är 1968. Den arga generationen då utvecklades till historiens mest välmående. USA valde en konservativ president i Richard Nixon.