Niklas Ekdal: Så kan vi vinna på en försoning med rovdjuren

Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen. Även kulturkriget skördar sina offer. Ett av de dyraste har blivit vargen, både ekologiskt och ekonomiskt. Vad är då lösningen?

Vargen var försvunnen från Sverige för 50 år sedan men kom tillbaka. Detsamma gäller fler arter, som bäver och vildsvin, som återställer ekosystem men medför trubbel för landsbygds­näringar. Det fanns anledningar till att de utrotades en gång i tiden, men tider förändras.

Regeringen vill minska antalet vargar till 170, minimum för så kallad bevarandestatus. Det är ett rätt ointressant mått eftersom vargen inte är hotad som art. Frågan är snarare om Sverige ska ha natur med spår av bio­logisk mångfald, och hur vinster och förluster i så fall fördelas.

Särskilt Kristdemokraterna har gjort rovdjur till en valfråga. ”Det här ändrar inte vår politik, vi vill ha färre vargar”, säger landsbygdsminister Peter Kullgren om domstolsbeslutet att stoppa halveringen av en redan inavlad stam.

Enligt schablonen är detta vad folk vill se utanför Stockholms innerstad, eftersom vargen konkurrerar om viltet och hotar jakthundar och får. Den andra ytterlig­heten skulle då utgöras av urbana miljöpartister.

Låt mig komplicera bilden med lite anekdotisk bevis­föring. När jag frågar folk i Dalarna vill minst lika många ha varg i skogarna som när jag frågar folk på Södermalm. Skillnaden är bara om man ligger lågt med åsikten. Laguppställningen på sociala medier speglar (som så ofta) inte verkligheten.

Ingen formulerar saken tydligare än affärsmannen Karl Hedin. När förvaltningsrätten stoppar årets fällning av 48 vargar säger han:

”Vargfrågan är en konflikt mellan dem som skadas ekonomiskt och psykiskt och dem som inte skadas men tycker att det är kul med varg.”

Jägarnas riksförbund är på samma linje. Vargen sänker värdet på fastigheter och arrenden, tvingar människor från landet till staden med följden att glesbygden avfolkas, ängarna växer igen och artrikedomen minskar.

Också överdrivna argument ska tas på allvar. Mycket kan göras för att decentralisera makten: effektivare skyddsjakt på vargar som ställer till problem, spridning av beståndet över landet från koncentrationen i Mellansverige, mer stöd till rovdjursstängsel, snabbare ersättning vid angrepp på tamdjur, ökat förtroende mellan myndigheter och jägare med mindre hysterisk övervakning.

Samtidigt måste vi genomskåda den förenklade motsättningen mellan handfasta värden och storstadsflum. Ekvationen är annorlunda i dag än när vargen sköts bort på 1800-talet.

Älg och rådjur orsakar stora skador på skogen, liksom vildsvin på jordbruket. Rovdjur bidrar till balansen. När vargen återintroducerades i den amerikanska nationalparken Yellowstone – ett av norra halvklotets sista intakta ekosystem – blev effekterna på växtlighet och djurliv spektakulära.

I takt med uppvärmningen ökar vikten av både skogsnäring och biologisk mångfald. Turismen till Sverige kan explodera. Brittiska och tyska medier har redan lyriska reportage om nordiska viltsafarier, där ylandet från vargflockar beskrivs som livets största naturupplevelse.

Av biomassan hos jordens däggdjur utgörs 62 procent av boskap, 34 procent av människor och 4 procent av vilda djur. Varje år söker 4 000 svenskar sjukvård för bett från någon av våra en miljon hundar.

Har vi råd att avvara de 0,3 promille av hunddjuren som råkar vara vargar?