Nu är Hamilton förbannad igen

Det sparas inte på känslorna i våningen på Floragatan. Marianne Hamilton är långväga HR-direktör på Atlas Copco med plats i direktionen. Numera är hon en av näringslivets mest frispråkiga röster. Här bor hon och pointern Gioia – och som läsare av Finansmagasinet redan vet är tiken döpt av Giulio Mazzaluoi, tidigare koncernchef på Atlas Copco. Det betyder också glädje på italienska.

Gioia är onekligen en hund som bereder sin matte mycket glädje – och tillsammans företar de sig minst en längre promenad i Lill Jansskogen varje morgon. Rätt säsong jagar de på Sudret, för en pointer är inte bara en hund med fysiska krav, utan även psykiska. Den måste helt enkelt få utlopp för sin ivriga entusiasm och att få jobba – inte bara med benen – utan främst med huvudet. Hundkännare skulle kunna säga att en sådan ras kan du göra galen genom att inte låta den få tänka ordentligt.

Därför går det rätt snabbt att konstatera att det är som de lärde säger: Sådan matte sådan hund.

Långvägare från Atlas Copco

Hamilton må på pappret vara pensionär men det är en chimär, för hon skriver böcker om ledarskap baserat på de egna enkla principerna som präglat Atlas Copco.

Sist vi satt i salongen och språkade och drack te letade vi efter ett annat ord för något som Marianne Hamilton helt tyckte försvunnit från näringslivet.

Då sa hon en mening som inte imponerade på Svenska Akademiens ledamatör.

– Allt är så mycket bättre med engelskan…

Sedan hittade hon det hon sökte.

– …där heter ordet dignity.

Efter vårt samtal gick hon in i arbetsrum och satte sig och skrev.

Nu kommer boken om ett anständigt ledarskap.

Alla har glömt

–... Det har glömts bort…

Så säger hon om varför hon skrivit boken som är upplagd efter 40 råd på 88 sidor.

– Vart anständigheten i näringslivet och i Sverige tog vägen. Enkla saker som att visa respekt, hänsyn och artighet. I mitt förord skriver jag att bakom allt skapande i företagsvärlden finns en människa och att bakom den en organisationsform som ger människan de absolut bästa förutsättningarna.

– Jag har efter många år i näringslivet alltid stolt konstaterat att det i näringslivet alltid råder goda förutsättningar. Men gäller det fortfarande?

Sedan finns en sak till som oroar henne i tider som denna.

– Det är att ingen verkar märkt att anständigheten plötsligt börjar gå ut genom dörren och för att försvinna för gott.

Micromanagera? Glömt det!

Vid två tillfällen har Finansmagasinet intervjuat höga företrädare för näringslivet som kommit till det tidigare så förhatliga micromanagerandets försvar. Det som tidigare varit så förbjudet – att lägga sig i och kontrollera – lyfts fram i våra intervjuer med både Åhléns ägare Ayad Al-Saffar och Apoteas grundare Per Svärdson.

Till dem har Marianne Hamilton bara en sak att säga.

– Så du tror att du vet allt bäst? Skämmes! I boken tar jag upp tendensen att auktoritära tonarter nu börjarljuda. Micromanagement är, om jag har förstått det hela rätt, ett auktoritärt uppifrån och ner tänk. Den bygger på tron att chefen vet bäst och uppenbarligen även kan överblicka allt. Även se utvecklingsmöjligheter och sen använda sin personal för strikt genomförande. Det är inget bra sätt att leda en verksamhet på.

– Vi människor vill veta vad som gäller, inte bli tillsagda. Governance med några tydliga principer håller ihop ett företag. På samma sätt som institutioner håller ihop demokratin. Och ett anständigt ledarskap gör att vi gärna följer. Tillsammans skapar vi kulturen; Det sätt på vilket vi agerar mot kunder, mot varandra etc. Vårt agerande, inte de stora orden.

Om detta kan topparna tvista vidare om. Hon minns en av sina tidigare chefer. Nej, inga namn. Kanske hon lever som hon lär för det vore oanständigt att hänga ut någon. 

 – När jag påpekade att det faktiskt var jag som kommit på idéen han skröt om som sin, så tittade han på mig och sa: chefens privilegium. Är det anständigt? Nej!