Oljan kan bli kvar i marken

Vad händer om oljeproducenterna blir övertygade om att deras marknad håller på att försvinna? En vanlig farhåga är den så kallade gröna paradoxen: om oljan snart blir värdelös gäller det att pumpa upp och sälja så mycket som möjligt medan tid är. Ryan Kellogg vid University of Chicago kommer fram till att motsatsen sannolikt väger tyngre.

Förklaringen är att oljeproduktion kräver investeringar långt innan oljan når marknaden. Nya brunnar och annan infrastruktur kan producera under många år. Om producenterna räknar med att efterfrågan faller kraftigt under investeringens livstid blir det mindre attraktivt att borra från början.

Ryan Kellogg bygger en modell över den globala oljemarknaden med fyra typer av producenter, från lågkostnadsländerna i kärn-Opec till den amerikanska skifferindustrin. I huvudscenariot får efterfrågan falla till noll på 75 år.

Stora skillnader

Bara själva efterfrågefallet gör förstås att mindre olja tas upp, men när producenterna dessutom vet i förväg att nedgången kommer minskar den sammanlagda utvinningen ytterligare 4,8 procent. Minskade investeringar väger alltså tyngre än försöken att skynda på utvinningen.

Däremot finns stora skillnader. Hos kärn-Opec syns den gröna paradoxen: producenterna tidigarelägger viss utvinning. För konventionella producenter utanför kärn-Opec, där investeringarna är mer långlivade, dominerar däremot viljan att dra ned på investeringarna. För skifferolja är båda effekterna små.

Resultatet ska inte läsas som en prognos för oljeindustrin utan bygger på en kalibrerad ekonomisk modell. Ryan Kellogg prövar en lång rad alternativa antaganden. Men för att den gröna paradoxen ska dominera krävs bland annat mycket kortlivade investeringar och ovanligt låga avkastningskrav.