Oro kring USA:s privatkreditbolag – “stresstestar systemet”

Så sent som i augusti undertecknade president Donald Trump en exekutiv order för att “demokratisera tillgången till alternativa tillgångar” för pensionssparare. Särskilt privatpersoner med stora förmögenheter har de senaste åren lockats till en specifik del av den del av marknaden för alternativa investeringar som är privatkreditfonder.  

Fonderna i kategorin kanaliserar vidare privat kapital till företag med svag kreditvärdering i form av lån med hög ränta. Fondinvesterarna kammar hem vinst i form av de låntagande företagens räntebetalningar medan förvaltningsbolagen tar ut en avgift. Låntagarna är medelstora företag, ofta ägda av riskkapitalbolag.

Marknaden har svällt till 2 000 miljarder dollar, enligt IMF. Allt mindre sofistikerade investerare har lockats in, men nu syns en spricka i den privatkreditstruktur som Donald Trump just beordrat myndigheter att förenkla allmänhetens tillgång till. 

Varningsrop har hörts sedan i slutet av januari. En av de största börsnoterade privatkreditfonderna – Blackrock TCP Capital – föll då med 15 procent efter att ha redovisat en nedskrivning på 19 procent av substansvärdet. Fonden bedömde alltså att många lån måste värderas ned för att bolagen fått sämre ekonomi eller av andra skäl riskerar att inte klara av att återbetala lånen.

I förra veckan märktes ytterligare ett varnande exempel. Blue Owl, ett av de bolag som klivit fram tydligast, meddelade att tillgångar för 1,4 miljarder dollar säljs för att kunna lösa ut investerare som vill lämna dess fonder och få ut sitt insatta kapital.

Tajmingen kunde knappast vara sämre, menar hedgefondveteranen George Noble, känd för kontroversiella spaningar efter bubblor i olika delar av finansmarknaden.

“IMF:s stabilitetsrapport för 2025 visar att 40 procent av låntagarna inom privatkredit nu har negativt fritt kassaflöde, upp från 25 procent 2021. Data från Goldman Sachs visar att 15 procent av låntagarna inte längre genererar tillräckligt med kassaflöde för att fullt ut täcka sina räntebetalningar. UBS räknar med att konkurserna inom privatkredit kan stiga med tre procentenheter under 2026 – snabbare än för belånade lån och skräpobligationer”, noterar han i en artikel på mikrobloggen X.

Nya investerare – nya risker

Pensionsfonder och försäkringsbolag är de konventionella investerarna i marknaden för privata företagslån. Skälen är strukturella: De förvaltar långsiktiga åtaganden – pensioner och försäkringsersättningar – som sträcker sig över decennier och därför efterfrågar de en förutsägbar och löpande avkastning. Då passar räntebärande tillgångar. 

Lånen som ges till företag via privatkredit har ofta löptider på flera år. Kapitalet binds därmed under lång tid, och det finns begränsade möjligheter för aktörer som Blue Owl och dess konkurrenter att snabbt sälja vidare lånen utan att acceptera prispress. Modellen förutsätter därför investerare som accepterar att pengarna är låsta. Investeringar i privatkredit medför alltså en så kallad “illikviditetsrisk” – att investerare inte omedelbart kan få ut sitt kapital.

Ränteuppgången i världens mest likvida marknad – den för amerikanska statsobligationer – ringar in varför entusiasmen hos de institutionella investerarna avtagit. Under senare år har i stället expansionen i sektorn i allt högre grad drivits av förmögna privatpersoner. Det är mindre sofistikerade investerare som inte alltid vet skillnaden mellan privatkreditfonder och aktier och obligationer, som kan säljas med kort varsel. 

Det satsade privatkapitalet som drivit tillväxten på sistone har alltså i regel en kortare placeringshorisont och är mer känsligt för svängningar. En marknad som bygger på långsiktigt bundet kapital har därmed blivit mer beroende av investerare som snabbare kan vilja dra sig ur – vilket i sig bygger in en likviditetsrisk i privatkreditmarknaden.

Försäljningen värd 1,4 miljarder dollar som Blue Owl meddelade genomfördes för att täcka uttag. Den gjordes nära nominellt värde – lånen såldes alltså utan någon större rabatt i förhållande till det bokförda värdet på lånen. Någon panik i marknaden tycks inte gå att skönja, då det alltså inte utkrävdes någon betydande riskpremie för att ta över exponeringen.

En annan nyhet, vid sidan av försäljningen, togs också som en illavarslande signal.

Blue Owl skulle nämligen permanent begränsa investerarnas möjligheter att ta ut sina pengar ur en av fonderna. Detta besked kom senare att modereras, men då hade aktien redan fallit kraftigt på beskeden och tagit med sig andra bolag i sektorn ner. En kedjeeffekt av farhågor hade också utlösts.  

Möjlig kanariefågel i kolgruvan

Mohamed El-Erian, chefsekonom hos den tyska försäkringsjätten Allianz, ställde sig frågan om det rör sig om en “kanariefågel i kolgruvan” – en tidig varningssignal om att sprickor i privatkreditmarknaden kan förebåda bredare problem i det finansiella systemet – likt i augusti 2007 då BNP Paribas började frysa sina fonder.

El-Erian oroar sig för en informationsasymmetri som ligger inbyggd i privatkreditmarknaden.

Lånens värdering sätts nämligen inte öppet på en transparent marknad, utan är modellbaserade och sätts ofta av samma förvaltare som äger lånen. Externa investerare har alltså begränsad insyn i de enskilda krediternas kvalitet.

Om investerare börjar misstänka att vissa portföljer är övervärderade kan de antingen kräva högre avkastning, eller dra sig tillbaka från hela segmentet. El-Erian menar att resultatet kan bli att även bättre förvaltare drabbas, eftersom marknaden inte kan skilja tydligt mellan kvalitet och svaghet. 

“Elefanten i rummet är frågan om betydligt större systemrisker. De är inte i närheten av den omfattning som drev finanskrisen 2008, men betydande – och sannolikt nödvändiga – omvärderingar av vissa tillgångar ligger framför oss”, skriver han på X.

Privatkreditmarknaden har vuxit kraftigt i en miljö med låga räntor och jakt på avkastning. Nu testas modellen i en värld med högre räntor, fler konkurser och mer försiktiga investerare. Det är inte nödvändigtvis början på en kris i branschen som sprider sig till det större systemet – men att sektorn på allvar pressas av just det kapital som skulle vara dess framtid sprider oro för en sådan smitta ska bli kännbar i en marknad där tillväxt finansierats av krediter.