Katastrofen som Sverige glömt – men som kan inträffa igen
När man pratar om katastrofberedskap i Sverige idag tänker många kanske på eventuella krig i närområdet eller händelser som tsunamin 2004. Men hur är egentligen beredskapen för naturkatastrofer på hemmaplan? En av de värsta katastroferna som drabbat Sverige någonsin var Backafloden 1872, som krävde 300 liv runt södra Östersjön och orsakade enorma materiella skador.
Vindar och högt vattenstånd drev in flera meter höga vågor över land. På Falsterbonäset söder om Malmö stod stora delar under vatten. Med stigande havsnivåer, pågående erosion och mängder av strandnära bebyggelse skulle en liknande flodvåg kunna orsaka en ännu större katastrof i dag, mänskligt och ekonomiskt.
Men hur hanterar man en risk för något som kanske bara inträffar vartannat sekel?
För att möta hoten tvingas Skånes kustkommuner till alltmer drastiska åtgärder. I Landskrona har politikerna bestämt att koloniområdet Axeltofta, som ligger precis intill E6 och Öresund, ska rivas, och i Ystad vill kommunen upphäva detaljplanen för delar av Löderups strandbad.
– Sedan Backafloden inträffade har man ju byggt tusentals hus i de här områdena som vi vet är översvämningsbenägna. Det är mångmiljardbelopp bara i fastigheter och infrastruktur utmed kusten. Det finns mycket kustnära vägar och järnvägar också som ligger i områden som är sårbara. Det skulle kunna gå väldigt illa tror jag, säger Caroline Hallin, kustingenjör på Lunds universitet.
Fastighetsägaren Lena Grimshorn i Löderups strandbad har fått se stora delar av sin tomt försvinna det senaste halvseklet.
– Det var här jag lekte som liten och verkligen upplevde det som en skog. Och det var ju en skog. Sedan framför den så fanns det sanddyner, ganska många meter, och utanpå det den enorma sandstranden. Allt det ligger ute i havet idag, säger hon.
