Richard Bråse: Nordiska jättarna på storviltsjakt

Storbolagens tid är nu. Med starka balansräkningar och kursrusningar i ryggen finns både de finansiella förutsättningarna och självförtroendet på plats för att börsens jättar ska ge sig ut på storviltsjakt.

Vem skjuter skarpt härnäst?

Om man föreställer sig det finländska hissbolaget Kones huvudägare och styrelseordförande Antti Herlin som kapten Ahab, så är det ingen tvekan om vem som är Moby Dick. Redan när TK Elevators separerades från det tyska konglomeratet Thyssenkrupp för fem år sedan var Kone med i matchen, men det slutade med att ett konsortium lett av riskkapitalbolagen Cinven och Advent International vann budstriden.

I höstas rapporterade Bloomberg att Kone på nytt övervägde att lägga bud på verksamheten, som rapporteras gå mot en börsnotering. Hade världen utspelat sig i ett Excelark hade affären förmodligen varit ostoppbar. Bolagen är geografiskt komplementära där Kone har en svag ställning på den lönsamma och hisstäta nordamerikanska marknaden, men ett förvärv skulle förvandla Kone till marknadsledare.

Det skulle vara en gigantisk affär. Kones finansiella ställning är förvisso stark, med en nettokassa på motsvarande 12 miljarder kronor, men det spekuleras om ett potentiellt börsvärde för den Düsseldorfbaserade konkurrenten på 265 miljarder kronor. Det kan jämföras med Kones börsvärde på motsvarande 330 miljarder kronor.

Om en affär faktiskt skulle bli av är det mest rimliga att TK Elevators befintliga ägare åtminstone delvis får betalt med Koneaktier och åker med ytterligare 3–5 år medan synergierna utvinns. Minnena av Nokia Siemens Networks kan ge vem som helst mardrömmar om finsk-tyska kulturkrockar och i en industri som domineras av fyra aktörer skulle en megafusion ofrånkomligen kräva en omfattande konkurrensrättslig exercis och bli en fest för juridiska rådgivare.

Det kittlar i Excelarket, men det har potential att bli en juridisk och kulturell rysare.

Danskarna har legat i när det kommer till jätteförvärv. DSV har fällt sitt stora byte i Schenker, som värderades till 152 miljarder kronor. Carlsberg har köpt brittiska Britvic för 50 miljarder kronor och Genmab försöker säkra upp sin relevans bortom cancerpreparatet daratumumabs patentutgång genom att betala 71 miljarder kronor för Merus. Danmarks största bolag Novo Nordisk befinner sig i en förvärvsintensiv fas efter att ha betalat 100 miljarder kronor för Catalents produktionsanläggningar och upp till 46 miljarder kronor för Akero Therapeutics för att stärka forskningsportföljen inorganiskt. Med budstriden i Metsera färskt i minnet och diverse uttalanden av vd Maziar Mike Doustdar ringande i öronen får han tills vidare ses som Nordens mest skjutglade börs-vd med devisen “kosta vad det kosta vill”.

En bankman sade en gång till undertecknad: “Vi är en bank, pengar är inget problem.” Stärkta av det självförtroende som en ostoppbar kursutveckling ofrånkomligen för med sig borde chansen eller risken vara stor att allokeringsbesluten i styrelserummet blir mer våghalsiga än att avgöra storleken på utdelningar och återköp. Synergier över landgränser har historiskt visat sig vara begränsade – trist, eftersom det hade varit storslaget att spekulera i en sammanslagning av Danske Bank och Swedbank i ett Swedansk. Den rent strategiskt mest eggande tanken är i stället att någon av storbankerna försöker inkorporera nätmäklaren Avanza. Problemet uppstår i kärnprimärkapitalrelationen, eftersom goodwill och andra immateriella tillgångar stryks ur denna föredömligt strama beräkning av eget kapital. Gapet mellan Avanzas egna kapital och börsvärde motsvarar ungefär en fjärdedel av SEB:s kärnprimärkapital. Med en teoretisk budpremie på 30 procent stiger denna differens till en tredjedel. Strypt utdelning i ett par år är nog inte en väg en bankstyrelse vågar vandra.

Även de stora svenska industribolagen värderas nära toppnivåer och har starka balansräkningar. Något skulle mycket väl kunna hända även om det är mer oklart exakt vad det skulle vara. Det har spekulerats i om Atlas Copco och Alfa Laval närmar sig varandras revir med förvärv inom värmeväxlare respektive kompressorer. Kanske ser Alfa Lavals vd Tom Erixon nu sin chans när schweiziska kolvkompressorbolaget Burckhardt Compressions värdering är pressad.

Det mest uppenbara stalltipset för nästa storaffär är dock att Telenor gör slag i saken och köper Tre Skandinavien, där Investor äger 40 procent. Bästa sättet att se på Wallenberg är som en evig ägare tills det finns en industriellt bättre lösning för ett innehav.

Det gör det här. Lönsamhet korrelerar starkt med marknadsandelar för teleoperatörer och synergierna inom marknader är materiella. Skapandet av ett Trelenor skulle strukturellt förbättra den kroniskt låglönsamma danska marknaden och samtidigt skjuta fram det fusionerade bolagets marknadspositioner i Sverige.

Det har rapporterats att Tres huvudägare CK Hutchison är på väg att sälja sin irländska operatör till Liberty Global, vilket talar för att det finns en transaktionslusta i ägarled. Telenor har dessutom precis sålt innehavet i thailändska True för motsvarande 37 miljarder kronor. Pengar som kan komma väl till pass. Ett förvärv av Tre Skandinavien skulle uppskattningsvis betinga ett rörelsevärde på över 40 miljarder kronor.