Katrine Kielos: Riskkalkylen för AI-bolagen har förändrats i grunden

Jag pratade häromdagen med en av dessa Wall Street-analytiker med fokus på techbolag.

”Pessimisterna har alltid haft fel om ny teknik” dundrade han som svar på de flesta frågor. ”Detta är en industriell revolution!” var hans primära slagord. En sorts retorisk stoppboll som han tyckte gjorde specifika följdfrågor överflödiga.

När jag undrade om fler demokrater i den amerikanska kongressen skulle kunna leda till hårdare AI-reglering var det intressanta inte att han undvek frågan. Det var att han direkt gick i ideologisk strid med den. ”Då tar Kina över!” sade han. ”Det vill du väl inte?!”

Jag bad om en riskanalys. Han gav mig en geopolitisk trosbekännelse.

Och jag tänkte: ”Den här killen är inte teknikoptimist, han är teknikimperialist.”

”Historien är full av imperium som föll offer för sin egen banbrytande teknik”, skriver historikern Niall Ferguson tillsammans med Googles förre vd Eric Schmidt och Oxforddoktoranden Lisa Klaassen i det nya numret av Foreign Affairs.

Poängen i deras essä är att AI måste ses som just en ”imperieteknik”.

Inte en kommersiell teknik.

Ett imperium är i grund och botten ett system för att kontrollera knappa strategiska resurser, skriver de. För romarna handlade det om spannmål, jordbruksmark och metaller. För britterna på 1800-talet om bomull, råvaror och handelsvägar. Den som kontrollerar något som alla andra behöver kan också börja bestämma på vilka villkor andra får tillgång till det. Och ju fler som blir beroende, desto större blir makten hos den som sitter på resurserna.

Det är så imperium blir imperium.

I Frank Herberts science fiction-klassiker Dune kretsar allt kring den eftertraktade kryddan från ökenplaneten Arrakis, som gör interstellära rymdresor möjliga.

Den som kontrollerar kryddan kontrollerar galaxen.

Mjukvara var till exempel inte en ”imperieteknik”, skriver Niall Ferguson, Eric Schmidt och Lisa Klaassen. Datorchipen blev hela tiden billigare och bättre och när mjukvara väl hade utvecklats kunde den distribueras till nya användare till nästan ingen ytterligare kostnad. Microsoft behövde liksom inte bygga en ny fabrik varje gång ytterligare en miljon människor ville använda Word.

Fast så funkar ju faktiskt AI.

Varje gång någon ställer en fråga till Chat GPT krävs datorkraft för att generera svaret. Ju fler som använder tjänsten, desto större blir behovet av datacenter. Och ju mer avancerade AI-modellerna blir, desto mer datorkraft krävs också för att utveckla dem. För att tillverka chip, bygga datacentren och försörja dem med el behövs enorma mängder råvaror: koppar, kisel, gallium och sällsynta jordartsmetaller.

Här uppstår problemet. För dessa resurser finns inte samlade i Silicon Valley.

För att leda AI-utvecklingen räcker det med andra ord inte att ha världens bästa programmerare eller mest riskkapital. Du måste också säkra tillgången till råvarorna, fabrikerna, energin och handelsvägarna.

Det är detta som är nytt, eller ska vi säga ”nygammalt” med AI.

Det handlar om att kontrollera ett helt globalt system.

Du måste bygga ett imperium!

Ett imperium har, skriver Niall Ferguson, Eric Schmidt och Lisa Klaassen, alltid ett centrum och en periferi. Från periferin hämtas råvarorna och den billiga arbetskraften. I centrum samlas kapitalet, tekniken och vinsterna. Sedan säljs de färdiga produkterna tillbaka till periferin, till ett betydligt högre pris.

Och nog känner man igen mönstret.

Kontrollen över de mest avancerade AI-modellerna är koncentrerad till en handfull bolag i Kina och USA. Vi andra befinner oss längre ut i periferin och blir alltmer beroende. Om Anthropic i morgon stängde av Claude, hur många europeiska företag skulle kunna fortsätta precis som vanligt?

Allt färre.

Vi är som en romersk provins som plötsligt upptäckt att vägarna och akvedukterna kan stängas av från Rom …

Flera kinesiska AI-bolag har visserligen valt att göra sina modeller öppna, så att du kan ladda ned och driva dem själv. Men det valet är också drivet av en ”imperielogik”, menar skribenterna i Foreign Affairs.

Genom att låta resten av världen använda deras teknik gratis eller mycket billigt kan Kina få företag över hela världen att bygga sina verksamheter kring kinesiska AI-modeller. Och därmed flytta makt från Silicon Valley.

Råvarorna till AI kommer dessutom, precis som kryddan från ökenplaneten Arrakis i Frank Herberts Dune, från långt ute i periferin. AI behöver mineraler från Kongo och Indonesien, men AI behöver också mänsklig arbetskraft. I Kenya och Filippinerna sitter så kallade ”spökarbetare” som för några få dollar i timmen märker upp och filtrerar data som maskinerna tränas på.

I Foreign Affairs beskrivs detta som ”chattboterans plantageekonomi”. Den konservative historikern Niall Ferguson och Googles förre vd efterfrågar (ja, på riktigt!) omläsning av marxistiska tänkare för att förstå AI-boomen. Marxismen är, påpekar de, den tradition som intresserat sig mest för ”sambandet mellan imperiers maktambitioner och finansiella kriser”.

Vad skulle Karl Marx säga om Anthropics börsintroduktion?

Man behöver kanske inte gå riktigt så långt. Det räcker att konstatera att om AI är en imperieteknik kan dessa bolag inte analyseras i strikt företagsekonomiska termer. AI kan till exempel redan vara too big to fail. Om dessa i många fall högt skuldfinansierade jättar får problem kan den amerikanska staten känna sig tvungen att göra något. För att inte förlora mot Kina.

Vita husets AI-ansvarige David Sacks har visserligen sagt:

”Det kommer inte att bli några statliga räddningspaket för AI-branschen.”

(Betänk å andra sidan vad USA:s finansminister Hank Paulson sade 2008 fyra veckor innan han räddade de amerikanska bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac: ”Vi har inga planer på att stoppa in pengar i någon av dessa institutioner.”)

En annan viktig aspekt är detta med bondeuppror (vilka för imperier brukar innebära större problem än barbarer vid portarna). I dagens USA växer redan motståndet mot datacenter. Amerikaner protesterar mot vattenförbrukning, buller och risken för högre elräkningar. Bara under andra kvartalet i år blockerades eller försenades datacenterprojekt värda 68 miljarder dollar av detta skäl.

Vita huset oroar sig för Kina. Väljarna oroar sig för elräkningen.

AI kan med andra ord bli för strategiskt viktigt för att tillåtas misslyckas – och samtidigt för impopulärt för att kunna byggas ut i fred.

När brittiska textilarbetare i början av 1800-talet började slå sönder maskiner mobiliserade staten 12 000 soldater mot dem. Det var fler än hertigen av Wellington hade med sig när han fyra år tidigare drog ut i krig mot Napoleon, påpekar Oxfordprofessorn Carl Benedikt Frey i sin bok The technology trap.

Den anekdoten kan ni få diskutera i smågrupper.

(Om ni nu inte vill läsa Karl Marx.)

Som Niall Ferguson, Eric Schmidt och Lisa Klaassen konstaterar i Foreign Affairs: ”AI är världshistoriens mest kapitalkrävande imperieprojekt, genomfört av två supermakter som redan tyngs av stora skulder.”

Som man säger: What could possibly go wrong …?