Historien om Stormfågeln som kraschlandade
Här sänktes prototypen Stormfågeln ner i vattnet. Båten hade ett speciellt skrov som minskade vattenmotståndet och propellrar som delvis låg ovanför vattenytan.
En gång var Stormfågeln lösningen på snabbare transporter till sjöss. Nu ligger prototypen dumpad utanför Vallentuna. Här är historien som havet till slut inte alls ville ha.
Där borta på bryggan står de. Det är inte alls så varmt som det borde vara vid den här tiden på året. Nu joxar de med spännet till de nya och avskalade flytvästarna som utlöser sig själva i vattnet. Där är prins Carl Philip och advokat Magnus Ullman.
Baggensfjärden ligger lugn och inbjudande framför dem och tittar man till höger syns hotellviken med Grand Hotel och villorna som tillhört välkända namn som Leif Johansson, Lill-Babs och Isaac Grünewald. Men det är det ingen som gör nu. I stället är allt fokus på den nya svenska ytskärande propellertekniken som baseras på tre uppfinningar av Torbjörn Eriksson.
Just här på bryggan menar man faktiskt att inte så mycket har hänt med propellern sedan John Ericssons dagar. Förrän nu. Det här är en plats som styrs av intresset för havet och av fascinationen för fart.
Prinsen får innovationen föredragen för sig. Får höra att delar av materialet givits från SSAB och Scania. Att design underlättats med hjälp av legendaren Ocke Mannerfelt. Att man redan den 12 oktober 2006 kommit så långt att prototypen kunde sjösättas.
Men faktum är att verksamheten startades redan vid millennieskiftet. Den 16 mars 2001 bildades bolaget och den första stämman hölls bara några veckor senare. Intresset är stort och det finns så mycket som skulle kunna göras för att underlätta både högre hastigheter, lägre svallvågor och bättre ekologiska förutsättningar till havs. Där på KSSS säger de nu saker som:
”Vi har länge varit övertygade om att vi har ett starkt koncept. Vår tro har stärkts ytterligare i utvecklingsarbetet av Torbjörn Erikssons idéer på Fisksätra Marincenter.”
Frågar prinsen om rena data ska han få följande svar om Stormfågelns kropp: Längd: 14,5 m (44 fot). Bredd: 3,2 m (10 fot). Total vikt: 8 350 kg.
Nyfikna förbipasserande eller de som kanske pular med sina jollar kan höra lösryckta fraser som:
”Potentialen för sänkta bränslekostnader i förhållande till konventionell teknik” eller ”löst de brister som normalt förknippas med den ytskärande propellertekniken” eller ”Stormfågeln har hög manövrerbarheten vid backslag.”
Året är 2010 och nu bär det av.
Torbjörn Eriksson – geniet utan examen
De kallas propulsorer och sitter inmonterade i akterkanten på skrovets bakre bärytor. Idén är lite förenklat att göra propellerbladen vridbara mellan plus 45 grader och minus 45 grader, vilket enligt Torbjörn Erikssons beräkningar skulle kunna göra verkningsgraden upp till 99 procent bättre.
Torbjörn Eriksson, som i en artikel från Dagens Industri den 14 september 2002 beskrivs som en man ”som saknar högre utbildning och är ett naturligt tekniskt geni med särskilt intresse för energifrågor” ligger bakom alltsammans. På övrig tid visar det sig att han ägnar sig åt att skilja väteatomer från syreatomer i vattnet. Idén till Stormfågeln bottnar i att det bara är den yttre delen av ett propellerblad som ger effekt.
Statens skeppsprovningsanstalt i Göteborg står värd för olika tester under 2003. Året innan har patent beviljats. Det har gått som smort.
”Om Torbjörn Erikssons teorier håller så kommer sjöfarten att revolutioneras”, skriver DI Weekend i en artikel 2004.
Ett och ett halvt år senare noteras Stormfågeln på Aktietorget.
Sommaren 2006 är det slutspurt för att få prototypen klar. De jobbar dag som natt i Fisksätra. Stämningen är lätt euforisk. Den ser inte ut som någonting annat där den ligger, det silverfärgade skrovet som enligt plan ska sjösattas i slutet på sommaren. De som kommer och kollar liknar den vid en galosch. Men det är inte heller skrovet som är det viktiga utan propellrar och livet under ytan.
I en reklamtext från samma sommar säger Torbjörn Eriksson:
”Stormfågeln utnyttjar bara just den effektiva delen av propellerbladet. Bladet är ställbart vilket gör det möjligt för motorn att hela tiden arbeta med optimalt varvtal. Båten orsakar knappast några svall alls; en viktig egenskap i alla vatten men speciellt i skärgårdar och kanaler. Dessutom slipper man det farliga och energislösande ’sug’ som bildas genom konventionella båtar.”
Och lite längre ned: ”Vem vet – om några decennier kommer kanske dagens fartyg att förefalla oss lika ålderdomliga som hjulångare i jämförelse med Stormfagel Made in Fisksatra?”
Kungen var med vid rekordförsöket
Nu kommer det snart gå undan. Ni ska få träffa Magnus Ullman, nyss hemkommen från en fjällsemester i Tandådalen.
Magnus Ullman?
Jovisst är det han – advokaten, förläggaren, författaren, entreprenören, salongslejonet. Bördig från Kolsäters bruk och delvis uppvuxen i morföräldrarnas hus på Falsterbonäset. Bosatt i samma radhusområde som en gång spionen Stig Wennerström.
Sådant är inte oviktigt för honom. Allt: jakt, tennis, golf. Claes Dahlbäcks svåger. Good life. Styrelseordförande för Stormfågeln från vaggan till graven.
Nu minns han inte alla omständigheter och det är ju inte konstigt. Tjugo år har gått. Det var på ett kalas han träffade någon som hade en ingång till Torbjörn Eriksson. Idén lockade och Magnus Ullman tilltalades av Torbjörn Erikssons personliga kvaliteter. Som styrelseordförande fick han in det första kapitalet. Själv bidrog han med en miljon kronor.
– Det är alltid jävligt känsligt med vänner och bekanta i sådana här projekt så de ska man inte dra in för det blir bara problem. Utan man ska tala med dem som håller på med affärer och kan det här. De förstår att det finns stora risker men också oerhörda förtjänster om det lyckas.
Hur många styrelser och projektet har Magnus Ullman varit involverad i? Frågan visar sig snart omöjlig att besvara.
– Men en sak är gemensamt i den där fasen och det är att det alltid är ont om pengar och att allt alltid blir dyrare än vad det är tänkt. Torbjörn kunde till exempel inte få någon lön och det var stundtals rätt kämpigt. Men vi fick snabbt supportrar och därtill mycket uppmärksamhet och det var ett allmänt bra surr kring oss. Vi var ett roligt projekt som det var lätt att snacka om. Olle Stenhammar och gänget kring honom blev ett bra bollplank. Då hade han precis gjort succé med OMX. Men vi behövde hela tiden mer och mer pengar och det var nya emissioner löpande.
Totalt tog man in cirka tjugo miljoner kronor.
Magnus Ullman drar sig till minnes framlidne vännen Bertil Nordström. Här kan det vara på sin plats med en liten utvikning. Enligt hovreportrar räknades Bertil Nordström som kungens allra bästa vän och i den inre kretsen gick han under smeknamnet ”Bersan”. Eftersom han var delaktig i Kungliga Motortorpedbåtsklubben, tillsammans med bland andra Olof Stenhammar och Bertil Hult, fanns en naturlig koppling till Stormfågeln.
– ”Bersan” sade att de ville kolla på det vi höll på med. Han tog med sig kungen och kom ut en dag och kollade under bygget. Kungen tittade på Stormfågeln tre gånger så på så sätt kan man faktiskt säga att han följde projektet rätt noga. Torbjörn redogjorde för hela projektet och patentet och jag upplevde att de fick en god kontakt och att intresset för vad vi höll på med var genuint från kungens sida.
Kungen fick även vara med när man försökte slå ett rekord.
– När vi provkörde båten följde kungen med men han var förklädd i fritidskläder för att inte väcka någon uppmärksamhet. Vi hade fått tillstånd att testa båten en söndagsförmiddag på Baggensfjärden för att störa så lite som möjligt. Jag tror att det var maxhastighet på tolv knop vid tillfället och vi skulle ju upp till sextio knop. Då visade det sig att flera stycken hade ringt polisen och larmat om vansinneskörning i viken. Helt plötsligt blev det fullt polispådrag med både polisbåtar och blåljus som försökte preja Stormfågeln. När vi stannade och polisen klev ombord, vem möttes de av? Kungen.
Magnus Ullman kan nästan inte sluta skratta åt minnet.
Skrovet ritades av Ocke Mannerfelt
I prospektet nämns Ocke Mannerfelt, båtbyggarlegendaren, och han minns turerna kring Stormfågeln väl. Han säger att han har en livsfilosofi och att det är att hjälpa duktiga, innovativa och trevliga människor när han kan vara till någon nytta.En dag tittade Torbjörn Eriksson in i Ocke Mannerfelts lokaler på Hamnvägen 8 i Täby, alldeles intill Viggbyholms båtklubb. Han kom oannonserad och hade egentligen bara ett budskap med sig: jag har världens bästa idé.
Nu är Ocke Mannerfelt som sagt inte vem som helst. Den egna firman etablerades redan 1978. Inte mindre än 28 titlar från VM i offshore racing har 76-åringen bakom sig. Tillsammans med sina medarbetare släpper han omkring fyra nya modeller årligen. Bland annat till svenska Delta Powerboats.
– Det är ju kul när någon som Torbjörn dyker upp, någon som har energi och nya idéer och försöker göra någonting på ett annorlunda sätt, men problemet var nog i det här fallet att det fanns lite för mycket av vilja och entusiasm och alldeles för lite av vetenskaplig bäring. Många icke akademiker har svårt att se hur man verkligen ska leda en lösning till bevis och det lyser liksom igenom när man hoppar direkt till sidan femtio i stället för att systematiskt försöka ta det steg för steg. Ett exempel på det är de prestandasiffror de presenterade. De var mer som drömmar än något annat. Han var mer säljare än vad han var tekniker. Med det sagt tror jag verkligen inte att det var någon avsikt att luras utan han trodde stenhårt på det här. Många gånger kan ju faktiskt entusiasmen vinna. Torbjörn ville så gärna att det här skulle gå.
Ocke Mannerfelt hjälpte till att rita skrovet i 3D, efter Torbjörn Erikssons skisser. En sak var dock Ocke Mannerfelt tydlig med understryker han: – Jag trodde aldrig på det här. Jag sade det tydligt. Det här kommer inte att fungera. Det fanns visserligen några poänger med propellern men det låg på en helt annan nivå än vad de själva ville göra gällande. Det här var jag tydlig med.
Ändå står det på sidan sexton i Stormfågelns prospekt från november 2008: ”En oberoende och välrenommerad expert – Ocke Mannerfelt – har tagit del av Stormfågelns testresultat från bränslemätningar. I en första rapport slår Mannerfelt fast att Stormfågelns drivlina i kombination med den unika skrovdesignen är uppemot tio procent effektivare än ett väldesignat skrov med den senaste drivtekniken. Dessa värden kan i Stormfågelns fartregister motsvara kanske 35 procent bättre värden än vad en rad axelinstallation skulle ha varit.”
Och lite längre ned på samma sida:
”Ocke Mannerfelts rapport indikerar starkt att Stormfågeln kan vara intressant för fler segment, än det bolaget tidigare fokuserat på. De konventionella skrov och drev som åsyftas i rapporten återfinner vi t ex hos motorcyklar. Där står bolaget idag. Stormfågeln har sannolikt ett mycket starkt koncept, som är redo att tas in i dess inledande kommersialiseringsfas.”
Ocke Mannerfelt suckar.
– Ja, jag vet att det står det men jag sade att jag inte trodde på det. Jag blev inte tillfrågad och det var aldrig någon som officiellt frågade om min åsikt. Hade jag trott på projektet hade jag så klart köpt aktier direkt och varit med, vilket jag inte gjorde. Nu tog jag faktiskt inte ens betalt.
Blev svårare att få in kapital
Tillbaka till Magnus Ullman. Att sälja böcker, berättar han, handlar om att följa några enkla principer:
– Tryck aldrig en andra eller tredje upplaga, skicka beställd bok med fakturan direkt. Tro mig, du får inga kundförluster. Strunta i Adlibris och annan nätförsäljning och annonsera mycket.
Tuppkammen kanske har stigit lite grann för försäljningen har varit bra den senaste tiden. Han har ett eget upplägg.
– Bokförlaget har en depå hos Carnegie där jag kör trading. Kanske två eller tre affärer i veckan. När jag ska betala tryckerifakturan hämtar jag pengar där. Det är ett slags koncernbidrag utan att det är det. Låter väl inte klokt men så gör jag.
Det blev inte lika kul kring Stormfågeln. Efter ett tag blev det svårare att få in kapital.
– Vi kom i penningnöd och jag kunde inte själv finansiera det. Brist på pengar innebär alltid en sak. Det blir tjafs i styrelsen. Någon känner sig sviken och tycker att det går att göra mer.
Om Magnus Ullman ångrar något? Nej, det ligger inte för honom att ångra saker. Men möjligen skulle han ha gjort en sak annorlunda.
– Torbjörn var stenhård att han skulle ha aktiemajoriteten och det var en ständig hämsko när vi skulle ha nya investerare. Det skapade en osäkerhet som inte gillades.
– Man säger att man lär sig av historien, men det är ju inte sant. Vi gör precis samma fel hela tiden.
Vet han var Stormfågeln finns nu?
Magnus Ullman tar in frågan. Sedan lyfter han sin kaffekopp.
– Nej.
Misshandlades till döds
Jan Buckhöj hade en reklambyrå i Södertälje när det lokala hockeylaget ringde och frågade om han ville bli klubbdirektör. Efter en tid fick han sparken, lite senare hamnade han i båtsvängen och till slut i Stormfågelns styrelse.
Han minns inte exakt hur det gick till. Däremot kommer han ihåg var och när bolaget kraschade. Det var i Tyskland, inte långt efter den där sommardagen vid Baggensfjärden.
– Stormfågeln hade inte kapacitet att kommersialisera bolagets patent och vi letade därför ständigt efter en industriell partner, som endera var intresserade av att köpa patentet eller in sig i Stormfågeln AB. I det arbetet fick vi nos på att den tyska turbintillverkaren Voith nyligen köpt ett företag som tillverkade båtar med ytskärande propellrar.
– De sade att en lösning som hade samma bränsleförbrukning vid tjugo som nära sextio knop, vilket vi visat med våra tester, var helt unik och det skulle helt slå undan fötterna för de existerande vattenjetkoncepten.
Men när Voith granskade materialet i detalj kom man fram till att patentet var för svagt. Ytskärande och reverserande propellrar fanns redan, det intressanta med Torbjörn Erikssons uppfinning var att de sammanförts i en lösning. Problemet var att patentet var ett konstruktionspatent, som enkelt kunde kringgås.
Efter beskedet från Voith blev nästa steg att kalla till stämma och påbörja en avveckling. Stormfågeln avnoterades från Aktietorget den 13 april 2011. Bolaget försattes i konkurs den 9 augusti samma år.
För Torbjörn Eriksson är inte Stormfågeln den stora olyckan. Den inträffar i stället utanför en pub nära hans bostad. Där möter han ett gäng som misshandlar honom svårt. Den 13 maj 2021 avlider han. Han dör ensam i sin lägenhet i Johanneshov.
Kör man ut Norrtäljevägen från Roslagstull och passerar Danderyd och Täby och sedan avfarten ut mot Vaxholm så kommer man så småningom till Brottby. Det gamla postkontoret är numera tandläkarmottagning och Vadavägen slingrar sig genom gamla gravfält och fornminnen hela vägen bort mot Mälsta-Lingsberg innan den vid Kårsta kyrka blir Kårsta byväg.
Men har man kört hela vägen hit har man åkt för långt. I stället ska man stanna till vid Kull, där sockengränsen mot Kårsta gör en inbuktning ned mot Vada som förr om åren tillhörde Lilla Benhamra. De som bor nära den skarpa svängen i kurvan kallar det för rymdraketen. Ligger det snö på marken döljs det vita skrovet effektivt.
Om somrarna är det i stället så lummigt att det blir svårt att urskilja vad i hela fridens namn det är man skymtar. Det är här hon lagt sig, Stormfågeln, eller resterna av henne i alla fall. Någon måste transporterat hit henne med kranbil för skrovet är tungt och otympligt.
Fanns det en tanke med att flytta henne så långt från vattnet? Kanske har hon skrotvärde? Eller tjänar som något för ungarna att klättra på? Kanske är hon ett slags monument – ett minne över en noterad dröm som lagt sig på land för att dö.
En gång hävdade hennes upphovsman att hon var världens bästa idé.