Strage: Jag lade ut sedlarna på sängen och luktade på dem
Fredrik Strage funderar över julen, klappar tunna som kuvert och varför han inte i första hand tänker på gemenskap, givmildhet och Jesus.
Jag har aldrig känt mig så rik som på julen. När jag var liten, alltså, och hade öppnat kuverten från äldre släktingar som inte orkat ta reda på vilken Big Jim-docka, Tre deckare-bok eller Duran Duran-skiva som jag önskade mig. ”God jul Fredrik önskar morfar”, stod skrivet i blå kulspets med darrig handstil. Om jag höll upp kuvertet mot den strålande julgranen kunde jag se hur snäll jag varit under året. (Och det hade jag alltid varit, förutom möjligtvis julen 1984 när jag för att få min eftertraktade freestyle var tvungen att läsa upp pappas rim: "Du har gjort ett rackartyg, öppnat ditt paket i smyg. Så jag tror att du nu vet, vad som finns i ditt paket.")
Försiktigt öppnade jag kuvertet och när jag såg de översta bladen i lagerkransen på Gustav II Adolfs huvud lät mitt hjärta "ka-shink" som en kassaapparat. "Åh, det är alldeles för mycket", utbrast jag, trots att en hundralapp var exakt vad jag hoppats på. Sedan öppnade jag de andra kuverten från mormor (100 kr), gammelfaster Ester (50 kr), gammelfaster Hilda (50 kr) och morbror Tore (100 kr) och såg hur min förmögenhet växte. Ibland fanns där också ett kuvert med en femtiolapp från min farmor på Gotland. "Nu kan du sätta in de här pengarna på ett sparkonto där du får ränta", sa min far. "Vilken bra idé", sa jag men tänkte redan på shoppingrundan som jag skulle göra i Linköpings skivaffärer så fort vi kom hem från Gnarp.
Jag har aldrig känt mig mer materialistisk än när jag trånade efter julklapparna och kuverten under granen.
I en DN-text om forna tiders protester mot julen skriver Sara Kristoffersson om kampgruppen "Jul nu" som hösten 1968 hävdade att högtiden urartat så mycket att den borde beskrivas som "kapitalismens orgasm". Exakt så kändes min barndoms jular. Jag visste visserligen inte vad kapitalism var för något – än mindre en orgasm – men jag har aldrig känt mig mer materialistisk än när jag trånade efter julklapparna och kuverten under granen.
Känslan av rikedom var flyktig. Som barn var jag nämligen värdelös på att spara. Min lillasyster Emma var däremot ett föredöme. Hon inte bara satte in julpengarna på ett sparkonto utan lånade också (mot ränta) ut kontanter till våra föräldrar när deras plånböcker var tomma. På så vis ökade hon sitt kapital medan jag brände allt på grejer.
Men under juldagen och annandagen – när affärerna hade stängt – hände det att jag inte bara längtade efter att konsumera utan också njöt av att för en gång skull vara rik. Jag lade ut sedlarna på på sängen. Luktade på dem. Studerade vattenstämplarna. Funderade på varför Gustav II Adolf såg så snäll ut på hundralappen när morfar sagt att han gillade krig.
Känslan av rikedom var flyktig. Som barn var jag nämligen värdelös på att spara.
Pappa berättade att femtiolappskungen Gustav III hade mördats på en maskeradbal och att Carl von Linné, som prydde baksidan av samma sedel, hade gett alla djur och växter namn på latin. Och mamma sa att vi bevittnat Gustav VI Adolfs begravningskortege när jag var bebis. Hon kallade honom "gamle kungen" trots att han var yngst av alla regenter på mina sedlar.
Jag tyckte att den sandgula femtiolappen var finast, särskilt svalorna som flög framför solen som sken över Linné, men det högg ändå till lite av besvikelse när jag öppnade kuverten från farmor. Varför gav hon lillasyster och mig bara hälften så mycket som mormor och morfar? Tyckte hon inte om oss? Jag skämdes lite för min girighet men kunde inte sluta fundera på om farmor på något sätt ville markera sitt missnöje över att vi inte hälsade på henne i Visby lika ofta som vi åkte till Gnarp.
Karl Marx skulle ha intresserat sig för hur jag värderade släktingar efter betalförmåga. Likt arbetarna som alieneras i hans teorier, eftersom det repetitiva slitet får dem att känna sig som robotar, hade mina nära och kära reducerats till bankomater i min prylgalna hjärna. Jag var noga med att tacka och krama alla lika mycket, oavsett vad de levererat på julafton. Och jag frågade aldrig mina föräldrar om farmors femtiolappar. Inte förrän mina misstankar bekräftades en jul när pappa nämnde att farmor inte var min farmor – i alla fall inte rent biologiskt. Min riktiga farmor hade dött när pappa var nio. Han hade aldrig stått nära sin styvmor, eller ens betraktat henne som en styvmor, men låtit oss kalla henne farmor när vi var små eftersom hon blev glad av det.
Det gjorde inte så mycket eftersom jag blivit äldre och upptäckt att det var nästan lika roligt att ge som att få.
Efter att jag fått reda på det blev jag inte längre besviken när jag öppnade farmors kuvert. Det lät till och med "ka-shink" i mitt bröst när jag fick en tia med gamle kungen på. Så småningom slutade hon att skicka julklappar. Det gjorde inte så mycket eftersom jag blivit äldre och upptäckt att det var nästan lika roligt att ge som att få.
Nu har det gått många år sedan jag skrev en önskelista till tomten. Och ännu fler sedan jag bredde ut sedlar framför mig på annandagen. Men när någon efterlyser ett traditionellt julfirande tänker jag inte i första hand på gemenskap, givmildhet och Jesus utan på kapitalistiska orgasmer.
LÄS MER: Är felet mitt att bröderna splittras? Strage går på en bluff
LÄS MER: Strage om Klassiska jullåten – lika korkad som SSAB
LÄS MER: Strage om 30 år med Kent
LÄS MER: Strage om soundtracket till din valvaka!