Är felet mitt att bröderna splittras? Strage går på en bluff

Vaknar upp i en mardröm före jul. Det första jag ser i mitt flöde på tisdagsmorgonen är två meningar som träffar mig som örfilar: ”Det är med tungt hjärta vi måste meddela att Junior Brielles samarbete upplöses tills vidare. Bröderna har gått skilda vägar men kommer att fortsätta skriva musik.”

Jag älskar Junior Brielle. Och bröderna Gabriel och David Röhdin har tidigare älskat varandra men tydligen bråkat så mycket att de gjort slut, likt bröderna Gallagher i Oasis för 15 år sedan. Kanske är det här mitt fel? Har jag visat Junior Brielle tillräckligt mycket kärlek de senaste åren? Eller har jag tagit dem för givet? Hade splittringen kunnat undvikas om jag hyllat fjolårets album "Domedagsdrömmar" lite mer?

Visserligen lider jag, enligt min vän George, av "main character syndrome" – ett narcissistiskt tillstånd som yttrar sig i att man alltid tror sig spela en viktig roll. Men jag spelade faktiskt en relativt stor roll för Junior Brielles genombrott.

Det var den vackra våren 2018. Bröderna från Brunflo gav ut debut-ep:n "Blod" och deras smäktande weltschmerzpop gjorde saknaden efter Kent lättare att uthärda. "Det är något visst med att förälska sig i nya band på våren", skrev jag i DN. ”De känns lika fulla av potential som knopparna på körsbärsträden i Kungsträdgården. Just nu förkroppsligar bröderna Röhdin allt jag älskar med musik. De skriver fulländade poplåtar, de är nyponfräscht söta och har samtidigt en fotbollshuliganig stöddighet.”

Se också: Strage har tomtar på loftet!

Första gången jag såg dem live var i Lilla Hotellbaren på Scandic Malmen. Jag hade släpat dit mina vänner George och Anders (båda blev blixtförälskade) plus min åttaåriga dotter som konstaterade att Junior Brielle var "som Marcus & Martinus fast coola".

I sista låten drämde Gabriel Röhdin en MacBook Pro i scengolvet (vid den här tiden var sång och elbas deras enda liveinstrument) och den landade vid min dotters fötter. Vi sprang till Ica på andra sidan Folkungagatan och köpte en spritpenna för att få datorn signerad. "Den här blir värd hur mycket som helst", sa jag. "Om vi säljer den på eBay kommer du att kunna plugga på Harvard."

Splittringen lär få denna relik att gå upp i värde, tänker jag nu. Det gäller nog även de polaroider doppade i brödernas blod som skickades ut till press tillsammans med debut-ep:n. Men det är en klen tröst att jag eventuellt kan tjäna en hacka. Hur mycket har förresten Junior Brielle tjänat på sin musik? Deras mest populära låt, "Love", har 2,3 miljoner lyssningar på Spotify vilket givit dem (eller rättare sagt deras skivbolag Universal) cirka 80 000 kronor före skatt och sociala avgifter. Bråkade bröderna om pengar? Om jag betalat för fler konsertbiljetter, i stället för att be om gästlista, och köpt fler bandtröjor kanske de inte hade lagt av. Förlåt, nu märks mitt huvudrollssyndrom igen.

Mina vänner är lika bedrövade som jag. Anders och George strösslar hjärtan och gråtemojis på Facebook likt tonårsflickor som just fått reda på att en One Direction-stjärna ramlat från en balkong. "Tack för musiken!" skriver andra fans. "Hoppas att ni mår okej och kan gå vidare."

Själv mår jag inget vidare. Den molande sorgen förstärker klumpen av ångest som jag redan har i magen efter ett annat uppbrott. Och det gör mig vimmelkantig att plötsligt leva i en värld där Kent och Oasis har återförenats medan Junior Brielle splittrats. Det känns som att befinna sig i en parallell verklighet, en skruvad dimension i en Marvel-film. Möjligen kan Kents comeback, i alla fall tillfälligt, göra saknaden efter Junior Brielle lättare att uthärda. Och någon gång i framtiden borde bröderna Röhdin kunna hitta tillbaka till varandra. Blod är ändå tjockare än Spotifystreams. Men hur länge ska jag behöva vänta?

Inte så länge, visar det sig. Fyra timmar efter beskedet om att Junior Brielle splittrats skickar bokningsbolaget United Stage ut ett pressmeddelande om att bröderna återförenats och ska ut på turné. David och Gabriel Röhdin skriver att saknaden efter scenen blev för stor: ”Man lever bara en gång och den gången är nu. Livet är för kort för att inte spela live när man känner för det. Vi gör tre gig på tre ställen vi har en speciell anknytning till. För alla nya fans som aldrig fått uppleva oss på scenen.”

Jag är osäker på hur många nya fans Junior Brielle fått under sin fyra timmar långa paus. Inte riktigt lika många som Kent fick under sin åtta år långa frånvaro, förmodligen. Trots att allt var en pr-kupp blir jag blir genuint glad över att Junior Brielle är tillbaka. "Baby coolen är död, länge leve the cool", sjöng de en gång. Ibland måste man kanske förlora något för att förstå hur mycket man älskar det.

LÄS MER: Strage: Klassiska jullåten lika korkad som SSAB
LÄS MER: Tomten jag vill ha en riktig videokasett!
LÄS MER: Strage om 30 år med Kent
LÄS MER: P Diddy mindfuckade mig