Test av Toyota Land Cruiser 250: "En bil som syns"

Efter att ha provkört ett otal elbilar och några få bensinhybrider blev det alltså dags för en renodlad dieselbil: Toyota Land Cruiser 250.

Den är verkligen från en annan tidsålder – och då handlar det inte enbart om att partikelfiltret måste brännas av, därav texten ”DPF-regenerering pågår”.

En ikon från 50-talet

Land Cruisers anor går tillbaka till 40-talet, medan själva namnet lanserades 1954. Sedan dess har över elva miljoner bilar sålts, så förväntningarna och arvet vilar tungt när en ny modell kommer efter 15 långa år.

Ny och ny, förresten.

En hel del har följt med från tidigare modeller. Land Cruiser 250 är som sig bör (?) byggd som en lastbil, på ram – även om Toyotas utvecklare hade djupgående diskussioner om det var rätt att fortfarande använda tekniken på en personbil.

Den tillhör ändå en annan tidsålder.

Men för att klara terrängegenskaperna föll valet ändå på en ram, som i sin tur hämtades från storebror Land Cruiser 300 (som inte säljs här). Ramen sägs vara 50 procent styvare, medan karossen som vilar ovanpå är 30 procent styvare.

Kompetens utanför allfartsvägarna

Jag kan direkt säga att jag inte kört nya Land Cruiser där den trivs allra bäst: på stenig terräng och i leriga åkrar. Sådana tester brukar arrangeras av tillverkarna, som givetvis hittar banor som passar just deras bilar bäst. Få journalister tar bilarna ut i oländig terräng på eget bevåg, med tanke på skaderiskerna. Här får jag alltså förlita mig på biltestare från olika håll i världen, som i stort sett samstämmigt säger att bilen är oerhört kompetent i terrängkörning.

Den har klassisk teknik som torsendifferential och fyra låga och fyra höga växlar, i kombination med – för första gången – elektronisk servostyrning och olika avancerade körsystem, inklusive möjligheten att koppla ifrån de främre krängningshämmarna.

För köparna är det avgörande viktigt att bilen är trovärdig som terrängfordon, även om de flesta inte heller kommer att använda sig av egenskaperna.

Jag har svårt att tro att en köpare av en bil för nästan en miljon kronor kör rakt ut i skogen.

Det kan bli dyrt.

Prislapp och skattetryck

Och på tal om pengar: priset för Land Cruiser 250 är 949 900 kronor (femsits) och ytterligare 15 000 kronor för sjusitsversionen. Värre är att den årliga fordonsskatten under de första tre åren ligger på drygt 2 500 kronor – i månaden.

Med en dragvikt (obromsat) på 3 500 kilo är bilen naturligtvis också perfekt att dra hästsläp, större husvagnar och båtvagnar – förutsatt att man har rätt behörighet på körkortet.

Men vad ska alla andra köpare ha Land Cruiser 250 till? Jag misstänker att det för många handlar om image: att till helgen få sätta på sig en rutig flanellskjorta och lajva lite vildmark. Land Cruiser 250 är onekligen en tuff bil, med massor av attityd, en bil som syns – och att synas i.

Exteriördesignen är också mitt i prick: en lagom blandning av modernt och retro, som återknyter till – just det – en annan tidsålder. Midjelinjen är sänkt för att ge bättre runtomsikt vid terrängkörning, överhängen är av samma skäl korta.

Interiören är fortfarande en smula yxig, en besynnerlig blandning av nya digitala instrument och fyrkantiga och plastiga knappar.

Körkänsla och komfort

Även om Land Cruisers egenskaper på vanlig väg förbättrats med den nya generationen är bilen inte i nivå med moderna personbilar. Dieselmotorn (fyra cylindrar, 2,8 liter, 205 hk) brummar hörbart, chassiet är känsligt för ojämnheter, och bilen rullar en smula oroligt på motorväg. Den flyter faktiskt bättre fram i högre farter, hellre 120 än 90.

Komforten kan i bästa fall beskrivas som medelmåttig. Utrymmena är godkända utan att vara generösa – med undantag för det enorma bagageutrymmet i femsitsversionen jag kör: 742 liter. Och nu öppnas luckan inte åt sidan, utan uppåt.

Precis som på en bil från vår egen tidsålder.